Det var länge sedan jag var inne här. Känns nästan konstigt att skriva.

Det har hänt mycket och jag har väl "förlorat" stunder då jag inte har något att göra och därför tidigare hunnit skriva. Det är positiva saker som dykt upp och jag är glad att det är så. Det är verkligen härligt att få känna att det finns saker att leva för hur hullerombuller man än är i huvudet/själen.

Vill bara säga till er som är mer eller mindre kroniskt självmordsbenägna att även ifall inte dödslängtan kanske inte försvinner helt, så vet jag att det är många som lyckats skapa dem liv som gör att valet att leva i stort sett alltid är självklart även fast en liten dragning emot att avsluta livet finns kvar. 
Jag tänker inte längre se det som att jag är vare sig kroniskt suicid eller kroniskt deprimerad. För nu ska jag satsa på att leva som jag önskar och få igång livslusten därefter :)

Inte låta livet ändra på mig, utan förändra livet istället. 

Faran med depression är att den medför en känsla av att ens situation är helt unik - och därför omöjlig att lösa trots att man ser andra besegra sjukdomen. Man är helt säker på att ingen behandling fungerar på en själv, att ingen annan känner samma sak (trots att de också är deprimerade, sitter i knipor osv).
Faktum är att man skulle kunna se en människa i exakt samma situation som en själv och se massvis med lösningar för honom/henne, men ändå var helt 100% säker på att inget kan lösa ens egna problem. 

Däri ligger faran, och den måste man upplysa om. Att man inte längre kan lita på det egna omdömet. 

Kämpa på och sök all tänkbar hjälp. Den skulle inte finnas ifall den inte bevisligen kan fungera!