Ja, så känns det nu. Det är rätt så illa när det är censurerade fula ord med :p

Avskyr dippar, men det är ingen vanlig dipp. Det är nån slags Tvivla på mig själv-ångest. 

Är så mycket nytt som händer nu. Med allt nytt som man tar sig an så kommer också risken att man misslyckas. Kanske har jag tagit på mig lite för mycket? Vet inte. Sak samma. 

Saknar framtiden. Eller längtar efter den, heter det. Men det känns ändå som att jag snarare saknar den.

Känner mig bara så himla ledsen. Då ska man gråta, men ja, börjar jag nu så kommer jag inte kunna sluta alls.

I morgon, i morgon ska jag vända på det är. Punkt.

Eftersom att fok är så gulliga och kikar in här även nu när jag inte skrivit något så vill jag bara säga att det är för att det har varit fullt upp! Men jag ska bli bättre, gillar ju det här :)

Nu när jag vet att jag kommer att få studera så är lyckan gjord. Att man sen även hittat så fina människor på den här sidan är än bättre :) 

Men nu till bloggens egentliga handling^^ Jag har anmält mig för att hjälpa till med kvällar för de hemlösa och missbrukande här i stan. Känns så himla bra och jag inser att det är ju sånt här som jag vill göra. Det är sånt här jag alltid velat göra. Så nu väntar jag svar och hoppas kunna göra något bra för andra som mår dåligt. 

Har börjat röra mig mer och mår bra av det :) Känner mig lite nyttig igen till och med^^ 

Inte behövt ta Stesolid nå mer om kvällarna heller, vilket känns skönt. Drogfri igen! Vilket kan vara bra om jag ska hjälpa människor med drogproblem...

Däremot har jag en lite jobbig sak i tankarna, i och med utbildningen så ska jag gå på en obduktion. Den kommer att hålla på i några timmar och jag kände först att det fixar jag! Men ju mer jag tänker på det så inser jag att det ju är ganska hemskt :S Att se en kropp öppnas upp på det sättet går ju emot ens instinkter om att vilja läka och hjälpa. Jag googlade ordet obduktion och de bilder som kom upp var de som fick mig att inse att det här är mer groteskt än vad man föreställer sig. 

Att se en död kropp, det klarar jag, men att se den skäras i och öppnas. Jag vet inte. Känner att jag är inne i en positiv period och är lite rädd att jag ska vara för känslig för att se det här. Men jag får bita ihop och göra det bästa av det!

I övrigt så skiner solen idag och jag har suttit ute på balkongen och läst och ätit och nu ska jag hoppa ner i ett varmt bad. 

När jag mår såhär bra under dagen, så brukar det komma en svacka framåt kvällen. Får se om det blir så. I så fall kommer det säkert upp ett till inlägg ikväll. Känner mig lite fångad mellan två måeenden ibland. Lite som vovven på bilden nedan, man sitter fast. Men det börjar ändå släppa och gå åt rätt håll nu. Det händer saker :)

 

Åh, mötet gick jättebra och jag kommer förmodligen att kunna gå iaf en kurs på mitt program under den här terminen. Blev så himmelens glad! Tog en långpromenad runt och tittade på allt fint och alla goa människor. Gick förbi en kyrkogård och hälsade på två släktingar och en vän. Ville liksom dela med mig av glädjen till dem. Ibland undrar jag varför det är så få människor på kyrkogårdarna. Jag behöver få känna att jag fortfarande inkluderar mina nära och kära som vilar där, i saker som händer. Självklart så går jag inte dit överdrivet ofta, men varje gång så är det bara jag och ett par pensionärer där. Oavsett, så var det mysigt, sorgligt och väldigt vackert att få se gravarna och minneslunden igen!

 

Men på en lite mindre väg så fick jag en sån där jobbig flashback-upplevelse. Kan få det när bilar saktar in vid mig eller stannar nära mig, efter en händelse när jag var yngre. Blev halvt förstenad först och kroppen laddar för att springa vid minsta tecken för fara. Sen går ångestreaktionerna igång och man vill bara till något som känns tryggt!
Kanske måste berätta vad som hände för att det ska gå att förstå.

Det var när jag var på väg till en kompis en eftermiddag och gick intill en mindre bilväg. Det var ett dike emellan gångvägen och bilvägen. 
Var en eftermiddag, klockan var inte så mycket, men det började bli vinter och det blir ju mörkt tidigare då så om jag minns rätt så började det skymma. 
Det kom en bil och åkte förbi. Den här vägen är inte särskilt trafikerad och jag la knappt märke till bilen förrän jag hörde att den bromsade in ett par hundra meter bort. Vände mig om och såg att den vände och gasade på rejält tillbaks åt mitt håll. Men jag tänkte inte mer på det utan fortsatte att gå, tills jag hörde en tvärnit bredvid mig och jag liksom fryser till av ljudet. Tittar dit och ser tre män, varav två öppnar sina bildörrar och kutar ut mot mig och hoppar över diket, samtidigt som den bakom ratten ropar "Ta henne då!". Ungefär då släppte min förstelning och jag började springa. Kände ena mannens hand på min arm precis i början men jag måste haft lite bättre teknik när det kom till att springa på isig och hal asfalt än dem och lyckades få upp lite avstånd.
De fortsatte efter mig och jag sprang runt ett hörn och sen snabbt in på en gård. Det var mörkt i huset och jag antog att ingen var hemma så jag gömde mig istället för att ropa på hjälp. Satte mig mellan en kompostlåda och en buske som avgränsade gården från gatan. Männen som sprang efter mig hade inte sett vilken gård jag sprang in på. De gick omkring på andra sidan busken. Vi var så sjukt nära att jag inte vågade andas och jag minns att jag bad till Gud i huvudet att de inte skulle hitta mig. Några grenar år sidan så skulle de ju se mig direkt. Hörde hur en sa något med "vart fan tog hon vägen?" och att den andra svarade att han inte visste. Sen började de prata på ett språk jag inte förstod men blev avbrutna av att bilen ute på vägen tutade och den ena sa typ "fan, vi måste dra" och så sprang dem därifrån.

Minns bara att jag kunde ta ett andetag igen och hur kroppen verkligen skakade, men jag kunde fortfarande inte röra mig. Måste ha suttit kvar där i snön i nån kvart innan jag fick upp mobilen och ringde min vän som jag skulle möta. (Borde ha ringt polisen istället och gett dem signalement på bil och männen, men jag tror jag var lite för chockad för att tänka rätt)

Saken med det där är att det satte sig på något sätt i kroppens minne så den reagerar sådär att den stelnar till och sen vill springa och gömma sig varje gång jag ser en liknande bil som kör nära mig eller ifall en bil saktar in eller bromsar vid mig. Det är jobbigt, även fast det kanske låter som en liten sak, men det sker ändå ganska ofta när man bor relativt centralt och gillar att promenera. Slutade helt promenera efter det där men försöker ju att göra det mer ofta nu. Men muskelminnet vill inte riktigt släppa och då känns det titt som tätt som att man är tillbaks i den här situationen trots att man ju inte är det.  

Så blev det iallafall idag, men det gick över relativt snabbt ändå även fast känslan sitter kvar fortfarande. Blir bara så ledsen när jag inte riktigt lyckas bli av med vissa saker. Har gjort mycket framsteg när det kommer till våldtäkten, tränat bort mycket flashbacks där när det kommer till att känna parfymen som han hade osv, men bilar ska jag tydligen få vara rädd för ett tag till. 

Aja, oavsett så klarade jag ju mig den gången och ska vara tacksam för det. Hade säkert inte varit någon rolig upplevelse ifall de hade lyckats få in mig i den där bilen. 

Förutom den flashbacken så har dagen i alla fall varit toppen. Jag är härmed en tvättäkta student igen och kan börja närma mig mina mål, sakta men säkert.

Hoppas ni som läser den här bloggen ibland har haft en riktigt bra dag!

Fick just veta att jag ska på ett möte i morgon som är avgörande för ifall jag kommer kunna studera i år eller inte. Vilken press! Nu blir det till att förbereda ordentligt. Åh, vad jag önskar att det här löser sig så att jag får komma ut i vården och göra lite skillnad för dem som mår dåligt och dem som blir eller har blivit felbehandlade. 

 

Åh, ikväll är en sån kväll då jag bara önskar att jag haft någon här hemma som tog emot mig med en kram. Bara höll om mig en stund.

Har blivit utfrågad om hur jag fungerar i olika sitautioner på utredningen och jag kan få svårt att veta när allting vrids och vänds på. Visste tillslut knappt vad jag skulle svara och det är jag inte helt van vid. När jag gick därifrån kändes det som att jag släpptes ut från fångenskap nästan. Kunde andas igen. Njöt av promenaden. Köpte nåt att dricka och satte mig på en bänk i solen och bara samlade ihop mig själv igen.
Blev en rejäl promenad efter det. Först till kyrkogården för att hälsa på några som betytt mycket och sen hem. Där saknades denne någon som bara finns där och faktiskt älskar en.

Önskar jag kunde känna så. Hitta en sådan person som bara förstår vikten av trygghet. Vikten av ett tryggt hem att få fly till ifall allt annat kraschar lite. Och att bara få känna lukten av honom, för det räcker långt! Allt sånt som hör till personen man älskar betyder så mycket.

   

Men jag gick ner till torget här en stund i stället och köpte nåt gott att äta och njöt av den sista solen. Blev lite smått utskälld av mitt ex på facebook för att han ogillar att jag inte ringer längre. Kanske dags att blockera honom också. Men måste ha något att ersätta med första tror jag. Så att det inte blir helt tomt.

Ber om ursäkt för det här inlägget. Förstår att det inte är så roligt att läsa men det behövde skrivas! :)

Imorgon är mitt sista besök för en utredning om ifall jag har något neuropsykiatriskt problem. Spännande! Men också lite trist att ens behöva. 

Får tänka att det viktigaste är att jag kommer framåt och får svar. Har ju en osäker ADD-diagnos. Får se om de sätter den igen eller något annat eller kanske inte alls.

Omöjligt att somna i tid där jag bor. Har en väldigt högljudd och extremt irriterande "hihihi *skriiiik* blaha blaha mitt i natten"-granne. Det är ju bara kul om folk har roligt, men inte när man behöver somna! Skulle behöva ett bra tips på hur man hanterar en sån situation för att få det lite lugnare mellan kl. 23-04 om nätterna? :)

I övrigt har jag shoppat loss på städ-/tvätt- och rengöringsfronten. Det blev till och med såna här söta små hjärt-skrubbsvampar:
   
Så här ska hållas rent och fint under hösten! :) Hur glad blir man inte av lite hjärtliga former? ^^


Dagens minus: Har inte hunnit sjunga och känner i hela kroppen hur jag vill ta ton a'la Tommy Körberg nu. Meen, det skulle inte direkt gynna grannsämjan   

Nej, nu ska jag sluta skriva ner massa oväsentligheter och hoppa ner i sängen. Som förövrigt är nybäddad(viktig info).