Kom att tänka på en situation då jag var inlagd som inte var så rolig och där jag faktiskt fick dåligt stöd trots att det var ganska allvarligt.

Det var som så att stämningen inne på avdelningen var "som vanligt". Vi var ett gäng som då och då byttes ut en i taget. Allt var relativt lugnt för dem flesta, men så en dag kommer en man in med poliseskort. Vi kan kalla honom Bill. 
Han var glad och dansade och sjöng, flörtade och skrattade högt med alla! En mysfarbror, trodde vi tjejer. Dock lite väl energisk. 

Plötsligt insåg vi att Bill inte var ensam i den mannens kropp. Den delades av det mer aggressiva alter egot som vi kan kalla för Kill-Bill. Man kunde ofta se i ögonen på mannen vilken personlighet som var aktivt för tillfället, och man höll sig undan om Kill-Bill var där. 
Kill-Bill hade en svartare blick. Han kunde bli redigt förbannad utan någon större anledning. Han stal saker, tafsade och var ganska obehaglig. Han kunde tex tycka att man förnärmat honom trots att man inte gjort något. 
Det var inte heller alltid lätt att hålla sig ifrån vare sig Bill eller Kill-Bill eftersom att de båda var ganska så sociala. 

Stämningen på avdelningen försämrades snabbt. Nätterna blev obehagliga eftersom att Kill-Bill ibland vandrade omkring ibland oss då. Vi tog upp detta med personalen eftersom att vi inte riktigt förstod varför det var okej att det var en patient inlagd som skrämde oss andra. Svaret var att han skulle vara på en avdelning för människor med psykoser, men att det där var fullt och att han därför skulle bo här nu. Det fick vi acceptera.
Jaha... Är det okej att låsa dörren till sitt rum då? Undrade vi som fått besök av mannen dag som natt. Svaret blev nej. 

Ingen mådde särskilt bra av det här. Flera patienter ville skriva ut sig eftersom att de kände sig otrygga. Vi pratade med personal igen men ingenting hände trots att vissa av dem förstod och höll med.

Vi var flera som vaknade av att Kill-Bill var inne hos oss på nätterna. Stod och luktade på ens kläder i garderoben, tog klädesplagg stod lutad över ens säng och tittade på en osv. 

För mig gick det väl rätt okej till en början. Bill gillade mig och Kill-Bill brukade tycka att jag var schysst också så länge jag inte var stroppig och avvisande. Därför var jag noga med att inte vara så hård mot honom och höll mig istället undan så mycket som möjligt. En dag stod jag ensam och plockade undan efter att ha ätit en macka. På en sekund, så står Kill-Bill bakom mig med en kniv i handen och och trycker den mot min hals. Inte den vassaste kniven i världen, en matkniv, men ändå obehagligt som sjutton när den är i handen på en som kändes galen. 
Jag är ofta ganska samlad när jag blir rädd, så jag säger med en lagom snäll, lite besviken röst att jag trodde att vi var vänner. Inte vill han väl skada mig, vi som haft så kul ihop här? Nu måste ju något ha blivit fel. 
Man ser nästan hur han kämpar lite mot sig själv, ibland blir trycket från kniven lite hårdare och ibland släpper det som att han ska ta bort den. Jag börjar prata om ifall vi ska gå och göra något kul istället, kanske gå ut eller så? Att att vi måste lägga ner kniven innan personalen kommer och blir arga.
Tänker att han kanske hellre vill göra något roligt än att få problem med personalen och försöker få det att låta som att vi är ett litet team han och jag som måste gömma hela den här situationen för personalen så att vi inte får skäll, typ. 
Det funkar och han tar ner kniven. Jag säger att jag bara ska hämta en sak och går därifrån och låser in mig på en toalett för att lugna ner mig. Är lite skakis och svettig och framförallt yr i huvudet. Väntar där inne tills jag hör rösten av en kvinnlig personal utanför och låser upp dörren, kikar ut och ser att kusten är klar för att säkert kunna nå henne utan att Kill-Bill skulle vara där. Jag frågar om hon vet vart min kontaktperson är, för honom litar jag på, och hon säger att vi kan gå och hämta honom. Jag säger att jag skulle behöva prata med honom en snabbis och vi går in i ett rum. Där berättar jag vad som har hänt och tror att han ska reagera, men istället ler han bara och säger att snart så kommer Kill-Bills mediciner att börja verka, så då blir det nog bättre. 
Jag blev rätt chockad av svaret och frågade
- Jaha? Och hur länge innebär "snart"?
- Några dagar, svarar han.
- Så vi ska gå runt och vara rädda i "några dagar"? Han är ju obehaglig! 
Jag berättar vidare att tre personer är redo att skriva ut sig enbart pga Kill-Bill, men kontaktpersonen sa att jag skulle hälsa dem att hans mediciner snart kommer börja verka.

Ungefär då tappade jag för en stund tilliten till min kontaktperson, och män överhuvudtaget, vände och gick utan att tacka för samtalet som jag ju alltid gjorde annars. 

Tänker på en psykolog jag hade innan jag bytte mottagning. Jag var i en av de mest suicidala svackor jag haft och hon tog det inte på allvar kändes det som. Antar att det var för att de är vana vid självmordsbenägna patienter som kanske överdriver, men man kan ändå tycka att det borde tas på allvar för säkerhetsskull. Eller verkade jag som en lögnare?

I alla fall, hennes råd till mig för att orka leva en dag till var att koka en kopp te att njuta av när jag kom hem.

Jag ville bara tacka henne för att hon räddat mig. Hur kunde jag missat detta med te? Att njuta av en kopp te – det kan inte misslyckas. Lösningen var funnen och jag var fri ångesten fr.o.m den koppen te. Problemen som fanns löste sig i det kokande vattnet.

Nej, jag ber om ursäkt. Är inte den ironiska typen i skrift. Helt ärligt så minns jag att jag försökte förklara för henne att jag inte riktigt var på en plats då en mysig stund med koppen skulle kunna göra något bättre.

Hon stod fast vid sitt råd.

Jag tappade förtroendet för henne helt och räknade dagarna tills jag skulle få byta mottagning.

Hittills har jag hört många historier om människor som blivit behandlade med samma nonchalans och man undrar ifall det beror på arbetströtta psykologer? Eller tänker de på vad som får dem själva glada en regnig dag? För det går ju inte ihop. Inte blir en akut suicidal patient mindre självmordsbenägen av en kopp te?

Det är alla historier om liknande möten som bland annat får mig att vilja arbeta inom psykiatrin. Snart börjar jag min utbildning, om jag nu klarar av att komma ut i studentlivet igen. Har blivit rekommenderad att vänta, men känner samtidigt att jag behöver göra något som jag kan vara stolt över.

Tänkte fortsätta ungefär där jag slutade i förra inlägget. Framöver kommer det nog mest bli att jag skriver om specifikaa händelser ifrån avdelningen eftersom att dagarna går ihop i varandra efter att man varit där en längre tid och det är svårt att avgöra exakt vilken dag något hände på.

Jag låg alltså i det rum man visat mig till och grät under täcket. Ville inte att någon skulle se att jag var ledsen.  Kände mig väldigt barnslig.
Kvinnan som jag skulle dela rum med var inte där och jag var livrädd för vem hon skulle vara. Inte minst pga att jag hade social fobi vid den tiden som följd av att jag isolerat mig ifrån alla vänner. Anledningen var att jag inte ville att de skulle stå mig nära när jag genomförde det planerade självmordet. Tänkte att det inte skulle bli lika svårt för dem att få beskedet ifall vi inte ens hade kontakt.

Utanför i korridoren gick en vuxen människa och sjöng barnvisor, vilket skrämde skiten ur mig rent ut sagt.

Jag hade fått två kontaktpersoner som skulle hålla lite extra koll på mig och som jag skulle ha möten med ibland. Den ena av dem, en man, var väldigt snäll. Han förstod mig direkt och tillät mig att äta lunchen ensam i rummet, eftersom att social fobin gjorde att jag knappt ens kunde föreställa mig att gå ut i matsalen och äta med en massa okända personer.

Det blev kväll och jag hade hittills bara legat i min säng och gråtit. Jag blev ombedd att stiga upp och sitta i allrummet en stund och gjorde som de bad. Smög in och satte mig i en rätt avlägsen fåtölj. Några hälsade på mig, mest män, andra märkte inte att jag kom.
Jag tittade försiktigt på alla som fanns där, utan att möta någons blick ordentligt. Alltifrån unga till pensionärer fanns där. Män och kvinnor.

Helt plötsligt hörs ett vrål, ett sånt där riktigt dödsångestskrik, och mot mig rusar en svartklädd person med uppspärrade och stirriga ögon. Folk gick åt sidan trots att de redan var en bit ifrån, men jag blev som förstelnad och blundade. Hörde ett krasande ljud och en smäll och öppnade ögonen. Bredvid mig på golvet ligger den svartklädde med den golvlampa, som stått bredvid mig, nu liggandes bredvid sig. Jag inser snart att personen varit ute efter själva lampan, inte mig, och försöker skära upp handlederna med skärvorna ifrån den glödlampa som krossats i fallet. Ett öronskärande larm går och ett helt gäng vitklädd personal kutar emot oss och övermannar den svartklädde som förs bort.
Jag kryper ihop i fåtöljen och kan inte röra mig och inte få fram ett ord. Var så jäkla rädd. Hade trott att den svartklädde var ute efter mig. Vad är det här för ett dårhus? Vad gör jag här? Stackars den svartklädde som mådde så dåligt!

Tårarna komma igen, på grund av chocken tror jag.  Skakade i hela kroppen. Hade aldrig varit med om något liknande innan.

- Kul första upplevelse för dig som är ny! sa en man lite skämtsamt. Trodde att du skulle åka på stryk där!

Jag tittade upp och mötte hans blick, vi började skratta. Det var så skönt! Någon som verkade ”normal”. Några till började prata med mig och förklarade för mig att den svartklädde gjorde sådana försök hela tiden och att de var vana. Vi blev en liten grupp av yngre personer som började prata lite om allt möjligt. Helt vanliga killar och tjejer som verkade trevliga på riktigt.

Kände dock hur min sociala fobi gjorde att jag blev varm och insåg att jag behövde gå undan, så jag tackade för mottagandet och gick mot mitt rum. Lade mig på sängen och begrundade hela min situation.
En kvinna kom trallandes in i rummet, det var min rumskamrat. Hon presenterade sig och var hur glad som helst!
- Vad är du för sjuk då? *smile*
- Depression och så… Du då?
- Bipolär.

Jag hade ingen aning om vad det var. Hon berättade lite och hämtade nåt jag kunde läsa i för att få lite fakta om hennes sjukdom. Hennes sida av rummet var inrett med glada färger och blommor och saker på väggarna. Insåg att hon hade varit här ett tag och att hon nu var i en uppåt-period.

Hon verkade inte farlig alls, så jag andades ut.

Natten kom och jag var rädd för att somna pga att man inte fick låsa dörren. Tänk ifall någon galning skulle komma in medan vi sov? Med hjälp av sömnmedicin så somnade jag i alla fall tillslut.
Plötsligt vaknar jag av att nån lyser med en ficklampa rakt in i mina ögon. Jag kan inte se vem som står bakom och hjärtat hoppade över ett slag.
- Vad gör du?
- Ssh… får jag som svar.

Han går vidare och lyser lite på kvinnan bredvid, sen går han ut.

Förstod inte vad som hade hänt och kunde inte somna om.  Fick veta dagen efter att personalen går rundor om nätterna för att kolla så att ingen av oss skadar sig eller är inne på toaletten och försöker ta livet av sig osv.  Hade varit kul att veta innan så man sluppit sätta hjärtat i halsgropen! :p

Nu har jag dragit iväg igen, så avslutar berättelsen om den första dagen och natten!

EDIT: Vet att jag skrivit att jag vill att andra ska våga söka hjälp, och jag skriver inte om upplevelserna ovan för att avskräcka på något sätt utan för att berätta om hur det kan vara. Önskar helt enkelt att jag vetat vissa saker innan jag blev inlagd så att jag sluppit bli så rädd och chockad, och tänker att det kanske är så för andra också.

Måste också tillägga att jag var på en relativt stor avdelning i en stor stad, varför det kanske var lite extra livat.

Det galna i allt det här var att händelserna på avdelningen för första gången på länge fick mig att känna mig levande. Så på något sätt fanns det nåt positivt i det hela. Adrenlinet gick igång och kroppen var tvungen att sätta igång massor av känslor som jag inte upplevt på väldigt länge. Man vaknade till.
Sen fanns det givetvis lugna dagar också, då man kunde kurera sig på riktigt.

Älskar att sitta utomhus och skriva. Det ger perspektiv på saker och en frihetskänsla. Jag tror jag skulle levt med naturen mer ifrån början. Med närhet till stan, men ändå med stor gård och djur och bär, frukter, blommor, dofter, vattendrag som syns från sovrumsfönstret osv... Älskar att vakna upp på morgonen och se en liten harfamilj med ungar som klumpigt skuttar omkring, eller rådjurskid som är osmidigare än en själv ;)

Men nu tillbaks till verkligheten. Tänker mycket på hur det var att vara inlagd och antar att det är dags att berätta lite om det nu. Särskilt eftersom att det är så många som tvekar eller är rädda för att söka den sortens hjälp. Av någon anledning så inbillar man sig ju att det är något slags misslyckande från ens egen sida att det gått så långt, men det kan det aldrig vara. Inte på det sättet man tror i alla fall. Det är ofta en stor, stor, trasslig hop av anledningar till att man mår som man gör.

Jag var helt emot att bli inlagd. Det blev man inte i min omgivning, man var stark. Inte gråta, inte tycka synd om sig själv, aldrig prata om problem eller analysera ihop. Kanske var det mest för mig det kändes så, men det var för att jag såg hur trötta alla var och hur fullt upp alla hade med sig själva. Såg irritationen som uppstod osv. Vissa märker inte sånt hos andra, en del märker det direkt. 

Efter mycket kontakt med en psykolog skulle det bli sommar och semestertider, men det ansågs att jag inte skulle "överleva" den sommaren. Jag hade ju gett upp om livet i och med att åren gått och inget fungerade, samtidigt som omgivningen jag var i blev stormigare än nånsin innan. 
Det bestämdes att jag skulle få gå och besöka en avdelning som man kunde vara inlagd på, för att få se om det var något för mig - annars kunde jag bara tacka nej och gå hem. Jag gick med på det mestadels för att lugna psykologen som var relativt ung och därför väldigt orolig av att ha en patient som gett upp. Hon märkte det på mig, jag sa det ju inte på det viset. 

Jag kommer till avdelningen. Tittar mig omkring. Helt hemskt är det ju verkligen inte! Men jag kan ändå inte stanna, för jag har ju mitt anseende att tänka på. Aldrig att jag skulle kunna berätta för någon, och i sommartider så umgås man med släkt, familj och vänner. Man hinner inte vara inlagd och det är nästintill omöjligt att dölja det! Lika omöjligt att berätta det. Så nej, jag tackade men ville hem.

- Nja, nu är det ju inte så att du bara kan gå hem. Så fungerar det ju inte riktigt här, berättar en vänlig man i personalen 

- Jodå, ler jag fram, jag är bara här för att titta men det här är ingenting för mig.

- Så säger inte de instruktioner vi har fått. Om du inte stannar här frivilligt så måste vi sätta LPT, säger han vänligt och lugnt. Han är mycket snäll, men det hjälper mig inte just nu.

Jag visste inte vad LPT(lagen om psykiatrisk tvångsvård) var, men insåg ju nu att allt bara var en "fälla". De hade lurat mig hit och nu var dörrarna låsta. Den paniken jag fick då kan jag inte beskriva ens idag. 

Blev visad till ett rum. Skulle dela med en kvinna. Jag kröp ner i sängen och grät för att på något sätt få ur mig all ångest. Vad gör jag nu? Hur tar jag mig härifrån? JAG VILL INTE VARA HÄR!

Det skulle visa sig att jag blev kvar i 2,5 månader. Enbart för suicidprevention. Den här tiden skulle komma att förändra livet för alltid. På många sätt skulle den rädda mig. På andra sätt skulle den väcka en stark låga inombords för att förändra de brister som fanns i vården. Jag hade tur och hade det realtivt bra, men många blev totalt förbisedda och dagarna kantades av att själv rädda folk som försökte ta livet av sig(medan personalen satt på facebook) samt att säga hejdå till utskrivna personer som direkt gick och tog sina liv.

Några av mina livs största upplevelser kommer ifrån denna tid, både de bästa och de värsta. Och vilka människor man mötte! Det var som att vara i en film ibland. 

Ser att det blivit ett långt inlägg så jag fortsätter en annan gång!

Så fort det blir kväll så vaknar hjärnan och helt plötsligt så vill jag så mycket. Skulle så hemskt gärna vilja att vi i Sverige kunde lyckas bättre med att hjälpa dem som mår psykiskt dåligt. Att det på något sätt gick att få det mer naturligt att prata om att man hamnar i det där svarta depressionshålet. 

Tänk att bara under det senaste dygnet så har vi förlorat ca 4 personer i självmord. Och på varje "lyckat" självmord går det ca 10 st självmordsförsök, där personen alltså klarat sig, kanske med skador för livet. Vilka summor det blir...

Själv har jag haft både tur och otur med vården. Mött alltifrån personer som faktiskt brytt sig på riktigt, till personer som sedan blivit förflyttade pga felbehandling mot många patienter. Alla upplevelser har gjort att jag gärna skulle arbeta inom psykiatrin i framtiden. Både för att försöka vara den personen som faktiskt bryr sig om patienter, och för att försöka komma åt bristerna i systemet och förbättra det.

Har väldigt mycket historier från tiden jag befann mig på sjukhuset/"psyket" för att få ordning på depressionen. Om det finns något intresse för att höra om hur det var så kan jag såklart skriva om det.
Om någon undrar något så är det helt okej att fråga. 
Jag ska ordna en mail till bloggen så att man kan höra av sig privat ifall man mår dåligt och behöver råd om vart man ska vända sig eller bara undrar något eftersom att jag vet hur känslig man är när man inte mår bra och att man ibland inte vågar skriva eller fråga något öppet. Så var i alla fall jag under min tyngsta period.