Det här inlägget kan låta lite dumt, och jag är helt medveten om det, men jag lägger upp det ändå ifall det skulle kunna hjälpa någon.

Jag befinner mig ju i den fasen att de initiala reaktionerna efter övergrepp/våldtäkter är borta. Nu är det "gå vidare"-fasen som gäller, och den är rätt skrämmande också faktiskt, även fast att man lätt kan tro att det svåra då borde vara över.

• Man har ingen aning om hur man reagerar på närhet länge
• Man vet inte ifall olika sorters närhet väcker olika slags minnen och ger flashbacks
• Kan man ha sex igen utan smärta?
• Kan man lita på någon igen?
• Kommer man att bli "sig själv" igen?
  

Så ni som känner igen er, eller bara är nyfikna, ska nu iaf få höra lite om hur det gått för mig efter dem övergrepp jag varit med om. Måste absolut halvt varna lite för privata detaljer osv. men jag hoppas det här kan hjälpa nån som är i en liknande situation som jag var i. Det är inte så ovanligt som man tror. Nu hoppar vi tillbaks några år i tiden:

Efter flertalet övergrepp i en relation plus ett av okänd man, så hade min kropp helt ställt in sig på att sex=smärta. Så fort något nuddade i närheten så kändes en knivskarp smärta. Det fanns liksom inget annat som muskelminnet och psyket kunde ha lärt sig eftersom att jag inte hade några andra upplevelser. När jag tog mig ur det förhållandet, så var jag alltså undermedvetet så inställd på smärta när något kom nära underlivet, att jag inte ens kunde sätta in en tampong. Känslan av en tampong var ungefär att jämföra med någon slags kniv som vreds om - oavsett om det var den minsta storleken p tampongen. 

Jag tog mod till mig för att gå till en gynekolog och frågade om hjälp för detta. Hon sa att det tyvärr inte fanns någon sådan hjälp i mitt län längre. 
Jag sa att jag gärna kunde åka till ett annat län, bara jag fick chans till nån form av hjälp, men fick svaret att det var fullt i köerna dit. 

Efter det gav jag upp. En bra tid. Gav upp tanken på att kunna ha sex smärtfritt och försökte rikta in mig på annat i livet.
Smärtan gjorde sig dock påmind varje månad vid mens och jag skulle använda tamponger, när jag tvättade mig i duschen och vid varje toabesök då jag torkade mig etc. Tillslut utvecklades det ett slags hat mot den delen av min kropp. Den kändes inte som en del av mig alls eftersom att den var så ologisk och gav så mycket smärta.

Tillslut fick jag nog och bestämde mig för att försöka behandla mig själv. Jag hade lärt mig i terapin mot depression att ifall man fejk-ler så reagerar kroppen ändå som att man ler på riktigt. Glädjeämnen frigörs och man lurar hjärnan till att tro att något är bra. Jag tänkte att jag kanske kunde använda det även när det kom till smärtan - eftersom att en sån slags smärta som jag hade oftast grundar sig i psyket. Jag började le varje gång jag gjorde något i närheten av underlivet, som att ta på mig trosorna och duscha mig där. Tillslut började jag även att le medan jag provade att föra in en tampong. Förhoppningen var att kroppen tillslut skulle sluta koppla det området till smärta och istället tro att det var något bra - något kopplat till gläde pga leendet.
Det låter ju säkert lite kul och såg säkert smått galet ut, men ja, jag var ju ensam när det skedde ;)

Jag höll på med detta väldigt länge. Månader och tillslut ett par år. Man måste vara så otroligt försiktig så att man inte skadar sig själv mer! Till en början märktes ingen skillnad och jag minns att jag grät av frustration några gånger för att jag kände mig så dum som ens höll på som jag gjorde när det inte fungerade. Men en dag så kunde jag i duschen - med mitt egna finger - tvätta mig där nere utan att det "skar" till! Då började jag vid andra duschningar göra lätta beröringar/tryckningar med fingret runtikring området mellan benen. Fortsatte även med tampongerna varje månad osv och började märka en liten skillnad där med. Leendet började kännas mer äkta under de här stunderna nu! Så fort nånting var i närheten av området som smärtade, så log jag järnet !! 

Tänkte tillslut att, okej, nu har jag nästan fått bort smärtan om man rör försiktigt med fingret. Men inuti? Jag har själv ganska långa naglar och tyckte utöver det också att det var lite obehagligt att själv börja känna efter där inne, så jag köpte en liten vibrerande form av klitorisstimulator. Den såg typ ut som en miniatyrdildo och var i ungefär samma storlek som ett finger. Jag sökte den minsta som fanns, eftersom att tanken var att tillslut våga sig in lite grann med den. En alltför stor "dildo" hade skrämt mig redan innan jag hunnit känna efter, så jag var nöjd med den lilla, smala, vibrerande sak jag fått tag i.

Efter ca ett år av till och från-tränande med den och leenden, så började smärtan försvinna även i slidan. Helt fantastiskt! Jag var så glad! Minns att jag tänkte att "jag kommer kunna skaffa ett barn UTAN att det behöver kännas som ett övergrepp under själva skapandet" :D "Jag kommer kunna ha en mysig bröllopsnatt som andra" "Jag kommer att kunna träffa någon jag älskar och få komma nära utan att gråta av smärta". Det bara flödade glädje i tankarna.

Helt ärligt så vet jag inte om det var metoden i sig som fungerade, eller om det bara var så att kroppen och psyket behövde några år på sig att få läka på riktigt, men någonting hände iaf!

Ifall det inte finns någon hjälp att få, så kan man alltid försöka prova sig fram väldigt försiktigt på egen hand. För mig kändes det just då som att det inte kunde bli värre. När det var som värst så grät jag ju vid toabesök. MEN jag tror att man ska kunna få hjälp för sånt här? Jag har hört såhär i efterhand att det finns både operationer och terapier att prova. Så nog kan jag känna att min dåvarande gynekolog kunde ha försökt på något sätt. Kanske hade det sparat mig några år? 

Det jag vill avsluta med är att jag idag kanske är aningen mer känslig för smärta och alltför hårda tag i den regionen, men att jag kan fungera och göra det som man ska kunna få göra tillsammans med den som man älskar.

 

Åh, mötet gick jättebra och jag kommer förmodligen att kunna gå iaf en kurs på mitt program under den här terminen. Blev så himmelens glad! Tog en långpromenad runt och tittade på allt fint och alla goa människor. Gick förbi en kyrkogård och hälsade på två släktingar och en vän. Ville liksom dela med mig av glädjen till dem. Ibland undrar jag varför det är så få människor på kyrkogårdarna. Jag behöver få känna att jag fortfarande inkluderar mina nära och kära som vilar där, i saker som händer. Självklart så går jag inte dit överdrivet ofta, men varje gång så är det bara jag och ett par pensionärer där. Oavsett, så var det mysigt, sorgligt och väldigt vackert att få se gravarna och minneslunden igen!

 

Men på en lite mindre väg så fick jag en sån där jobbig flashback-upplevelse. Kan få det när bilar saktar in vid mig eller stannar nära mig, efter en händelse när jag var yngre. Blev halvt förstenad först och kroppen laddar för att springa vid minsta tecken för fara. Sen går ångestreaktionerna igång och man vill bara till något som känns tryggt!
Kanske måste berätta vad som hände för att det ska gå att förstå.

Det var när jag var på väg till en kompis en eftermiddag och gick intill en mindre bilväg. Det var ett dike emellan gångvägen och bilvägen. 
Var en eftermiddag, klockan var inte så mycket, men det började bli vinter och det blir ju mörkt tidigare då så om jag minns rätt så började det skymma. 
Det kom en bil och åkte förbi. Den här vägen är inte särskilt trafikerad och jag la knappt märke till bilen förrän jag hörde att den bromsade in ett par hundra meter bort. Vände mig om och såg att den vände och gasade på rejält tillbaks åt mitt håll. Men jag tänkte inte mer på det utan fortsatte att gå, tills jag hörde en tvärnit bredvid mig och jag liksom fryser till av ljudet. Tittar dit och ser tre män, varav två öppnar sina bildörrar och kutar ut mot mig och hoppar över diket, samtidigt som den bakom ratten ropar "Ta henne då!". Ungefär då släppte min förstelning och jag började springa. Kände ena mannens hand på min arm precis i början men jag måste haft lite bättre teknik när det kom till att springa på isig och hal asfalt än dem och lyckades få upp lite avstånd.
De fortsatte efter mig och jag sprang runt ett hörn och sen snabbt in på en gård. Det var mörkt i huset och jag antog att ingen var hemma så jag gömde mig istället för att ropa på hjälp. Satte mig mellan en kompostlåda och en buske som avgränsade gården från gatan. Männen som sprang efter mig hade inte sett vilken gård jag sprang in på. De gick omkring på andra sidan busken. Vi var så sjukt nära att jag inte vågade andas och jag minns att jag bad till Gud i huvudet att de inte skulle hitta mig. Några grenar år sidan så skulle de ju se mig direkt. Hörde hur en sa något med "vart fan tog hon vägen?" och att den andra svarade att han inte visste. Sen började de prata på ett språk jag inte förstod men blev avbrutna av att bilen ute på vägen tutade och den ena sa typ "fan, vi måste dra" och så sprang dem därifrån.

Minns bara att jag kunde ta ett andetag igen och hur kroppen verkligen skakade, men jag kunde fortfarande inte röra mig. Måste ha suttit kvar där i snön i nån kvart innan jag fick upp mobilen och ringde min vän som jag skulle möta. (Borde ha ringt polisen istället och gett dem signalement på bil och männen, men jag tror jag var lite för chockad för att tänka rätt)

Saken med det där är att det satte sig på något sätt i kroppens minne så den reagerar sådär att den stelnar till och sen vill springa och gömma sig varje gång jag ser en liknande bil som kör nära mig eller ifall en bil saktar in eller bromsar vid mig. Det är jobbigt, även fast det kanske låter som en liten sak, men det sker ändå ganska ofta när man bor relativt centralt och gillar att promenera. Slutade helt promenera efter det där men försöker ju att göra det mer ofta nu. Men muskelminnet vill inte riktigt släppa och då känns det titt som tätt som att man är tillbaks i den här situationen trots att man ju inte är det.  

Så blev det iallafall idag, men det gick över relativt snabbt ändå även fast känslan sitter kvar fortfarande. Blir bara så ledsen när jag inte riktigt lyckas bli av med vissa saker. Har gjort mycket framsteg när det kommer till våldtäkten, tränat bort mycket flashbacks där när det kommer till att känna parfymen som han hade osv, men bilar ska jag tydligen få vara rädd för ett tag till. 

Aja, oavsett så klarade jag ju mig den gången och ska vara tacksam för det. Hade säkert inte varit någon rolig upplevelse ifall de hade lyckats få in mig i den där bilen. 

Förutom den flashbacken så har dagen i alla fall varit toppen. Jag är härmed en tvättäkta student igen och kan börja närma mig mina mål, sakta men säkert.

Hoppas ni som läser den här bloggen ibland har haft en riktigt bra dag!

Bläddrade igenom lite facebok-händelser för att hänga med i folks liv lite och ser övergrepps-"vännens" profilbild. Han står och ser lite obehaglig ut med en ansiktsmask. Någon har varit fyndig och kommenterat att man ser hans rätta jag nu när masken är på. Jag vill klicka på Gilla. Vill hålla med. Fast det vore så himla elakt. Men ändå! 
Inser hur jag känner äckelkänslor när jag ser honom. Det händer mig sällan, med undantag för andra övergrepp, så jag vet att det här fortfarande inte är helt läkt. Det får ta sin tid. Synd att psyket inte läker lika snabbt som kroppen kan göra. Avskyr såna här efterreaktioner och känslor som dyker upp i och med att men ser personen eller någon som liknar, luktar lika etc. Men det är helt naturligt att få dem och de minskar, både till antal och styrka, med tiden. Det vet jag av egen erfarenhet och det är viktigt att komma ihåg när man blir förkrossad över att man "inte kommit längre" i läkningsprocessen. 

Men sak samma, jag har mig själv att skylla att jag får se hans bilder eftersom att vi har gemensamma vänner som kommenterar osv. Och jag vill ju inte rensa bort personer enbart för att de råkar känna honom. 

Imorgon ska jag bli ansvarsfull flicka igen och ta tag i mina vidarestudier. Saknar att läsa och lära mig saker. Älskar ju att studera. Bara hoppas att skolan håller sina löften om att hjälpa till så att jag kan läsa mer hemifrån, annars kommer det inte gå. Är inte redo att ta mig ut i det sociala på heltid än.
Förra gången jag började, i våras, så blev det för mycket. Folk kom fram och pratade, ville ha ens nummer och facebook, ut och festa och ha nollning, vilket är helt förståeligt! Helt plötsligt hörde folk av sig om att gå ut och dricka. Jag visste inte ifall mina mediciner gick ihop med alkohol, hade fortfarande extrema sömnproblem osv. Nu vet jag att jag kan somna relativt bra och att min antidepressiva fungerar med alkohol någorlunda. Allt är ändrat, men det känns ändå jobbigt! 
Förra gången slutade jag tillslut att svara och drog mig ur. Nu ska jag göra allt för att det ska fungera med studierna och försöka ägna mig så lite åt partyveckorna som möjligt. 

Nej, nu är det dags för lite massagedyna och nackmassage-kudde så att ångesten lättar och jag kan slappna av en stund! Ett av mina absolut bästa ångest-minskar-knep!

Den här dagen har varit lite avlägsen. Var hos psykologen, och sa väl ungefär att allt är bra. Orkade inte med något djupt idag efter att ha drömt att alla mina nämaste höll på att dö hela natten. Är så less på mina mardrömmar nu! Vaknar av en, somnar om, vaknar av samma eller en ny, somnar om osv osv osv. Får ingen vila och det märks i huvudet när man ska försöka vara närvarande. Just i natt var det att alla höll på att drunkna hela tiden. Jag såg allt, var i samma situation och kunde inte göra något för att hjälpa någon. Tappade småsyskonets hand i en tidvåg. Om och om igen. 

Jaja, inte mycket att göra åt! Är bara tungt när man aldrig får en natt med normal sömn. 

Såg nyss filmen Adams äpplen och den mådde man ju inte bättre av :P En sån där film med konstig stämning där allting är enbart just: konstigt. Brottslingar och psykon som är rätt äckliga men som man ändå tycker om på nåt sätt. Fast ändå inte.... Nej, känner mig mer suddig nu än innan! 

Verkligheten börjar komma ikapp igen. Dags att boka den där vidriga gynekologtiden. Självklart kommer man att bli tillfrågad om varför man vill kolla sig efter alla(helst) sjukdomar som finns, och då måste man antingen berätta att man varit med om ett övergrepp men inte vill prata om det och inte vill anmäla det, eller ljuga och låtsas vara en runtliggare. Båda är jobbiga, men jag har ju bestämt mig för att inte hålla på med smålögner så blir väl det förstnämnda. Vore iaf skönt att få det gjort innan studierna börjar. 

Förövrigt så blir jag så glad när jag kommer in här och ser att folk är inne och kikar varje dag oavsett om man "rampljusar" eller inte. Det gör att varje dag blir aningens bättre!

Måste också säga att det kommer längre och mer intressanta inlägg igen. Har bara varit lite mycket igår och idag.

En liten låt bjuds det på! Alltid gillat.

Tyckte jag var duktig som städade och tvättade och var riktigt husfruig så in i det grövsta! Men så bakom tvättkorgen låg det något, självklart visade det sig vara en påse med mina sönderrivna underkläder och skit ifrån våldtäkten.

Minns inte att jag lagt dem där, minns inte så mkt runt just dem dagarna, så blev lite chockad faktiskt. Försöker ju komma förbi allt det där men hjärnan spelar enligt sina egna regler och nu, självklart, så minns man varje detalj igen.

Vad är jag för form av crazy som gömmer undan sånt? Borde kastat det? Lite frustrerad på mig själv nu... Så hoppar in i duschen och loggar ut för ikväll så jag inte blir för klagande i inläggen. Ska ju vara positivt och framsteg härinne! 

Kram på er!

 

Fick just ett sms från han som utnyttjade mig.
Det stod bland annat:

Jag vet inte om jag har sagt förlåt å skäms för de:(

Just nu gör det bara så ont. Kan man förlåta? Bör man? Tung situation :/ Hur ofta får man ens en ursäkt efter sånt här... På ett sätt tacksam är jag tacksam och på ett annat sätt så blir det bara svårare på grund av den.

Finns det någon som förstår eller känner igen sig?

Hoppas ni som läser har det bra i sommaren. Imorgon kommer jag äntligen till min dator och kan skriva på riktigt igen.

Kram

Försöker sitta lite i solen men tankarna virvlar och det blir svårt att slappna av.

Det som gnager mest nu är att jag vet att jag måste gå till gynekologen för att kolla att våldtäkten inte förde med sig några fler obehagligheter.

Problemet är att jag inte känner att jag fixar det! Pga saker som hänt under uppväxten så går panikångestattacker igång vid sån undersökning. Det tar emot såå mycket att gå dit och jag unviker det i största möjliga mån.

Jag undviker all form av sex för att slippa sånt här men nu efter våldtäkten så har jag ju inget val. Jag hade inget val när den skedde och jag har inte något val nu.

Ska försöka tänka att det här är något jag gör för min hälsas skull. Något jag gör för att värna om mig själv.

Gynekologen jag har vet även om att jag har svårt för undersökning. Det ska man alltid tala om innan! Man ska också säga till i förväg ifall man tex känner sig mer bekväm med en kvinnlig gynekolog. Det gjorde jag första gången.

Nej, jag måste ta tag i det här snart så jag slipper ångesten och oron. Nu har ju kroppen läkt och det borde inte göra ont pga skador osv.

Egentligen ska man ju anmäla övergrepp på en gång och då få göra en sån här undersökning på direkten. Tyvärr så klarade jag inte det pga olika orsaker.

Hoppas ni andra har det bra ute i sommar-Sverige!

Jag vill inte må dåligt längre. Nu ska jag göra tvärtemot vad mina impulser säga mig. 

Impuls att faktiskt avsluta livet eftersom att det här börjar göra för ont igen - planera inför en framtid.

Stanna inne och bara ligga i sängen - gå ut och röra på mig!

Vara ensam - svara på sms och på facebook

Äta massa gott dvs onyttigt - äta nyttigt och rätt gott ändå!


Ska även försöka tänka på saker jag gjort som faktiskt är bra. Jag har sagt upp kontakten men våldtäktsmannen som ju funnits i mitt liv ett bra tag. Trodde det skulle vara tyngre än vad det var. Det känns nu snarare som en befrielse! 

Tack vare att jag svarade på ett sms så har nu en utomlandsresa börjat planeras! Egentligen vill jag helst åka utomlands helt ensam och bara få vara ifred men det känns rätt otryggt att resa ensam som tjej nu för tiden. Så nu blir det antagligen tillsammans med en tjej som jag träffade i en behandling jag gick för att lära mig hantera självmordsimpulser och liknande. Tänk om det verkligen blir av!  

Skickar en kram till er där ute som inte mår bra! Alla har vi något att kämpa med och anledningen till att jag ska börja skriva ut lite av min livshistoria här är för att jag vet hur många det är som lever i total misär även här i Sverige. Misshandel, både psykisk och fysisk existerar även här. Övergrepp av alla möjliga former. Men i slutänden så ger man upp om livet just för att man oftast tror sig vara ensam i allt detta - vilket man inte är!