Åh, mötet gick jättebra och jag kommer förmodligen att kunna gå iaf en kurs på mitt program under den här terminen. Blev så himmelens glad! Tog en långpromenad runt och tittade på allt fint och alla goa människor. Gick förbi en kyrkogård och hälsade på två släktingar och en vän. Ville liksom dela med mig av glädjen till dem. Ibland undrar jag varför det är så få människor på kyrkogårdarna. Jag behöver få känna att jag fortfarande inkluderar mina nära och kära som vilar där, i saker som händer. Självklart så går jag inte dit överdrivet ofta, men varje gång så är det bara jag och ett par pensionärer där. Oavsett, så var det mysigt, sorgligt och väldigt vackert att få se gravarna och minneslunden igen!

 

Men på en lite mindre väg så fick jag en sån där jobbig flashback-upplevelse. Kan få det när bilar saktar in vid mig eller stannar nära mig, efter en händelse när jag var yngre. Blev halvt förstenad först och kroppen laddar för att springa vid minsta tecken för fara. Sen går ångestreaktionerna igång och man vill bara till något som känns tryggt!
Kanske måste berätta vad som hände för att det ska gå att förstå.

Det var när jag var på väg till en kompis en eftermiddag och gick intill en mindre bilväg. Det var ett dike emellan gångvägen och bilvägen. 
Var en eftermiddag, klockan var inte så mycket, men det började bli vinter och det blir ju mörkt tidigare då så om jag minns rätt så började det skymma. 
Det kom en bil och åkte förbi. Den här vägen är inte särskilt trafikerad och jag la knappt märke till bilen förrän jag hörde att den bromsade in ett par hundra meter bort. Vände mig om och såg att den vände och gasade på rejält tillbaks åt mitt håll. Men jag tänkte inte mer på det utan fortsatte att gå, tills jag hörde en tvärnit bredvid mig och jag liksom fryser till av ljudet. Tittar dit och ser tre män, varav två öppnar sina bildörrar och kutar ut mot mig och hoppar över diket, samtidigt som den bakom ratten ropar "Ta henne då!". Ungefär då släppte min förstelning och jag började springa. Kände ena mannens hand på min arm precis i början men jag måste haft lite bättre teknik när det kom till att springa på isig och hal asfalt än dem och lyckades få upp lite avstånd.
De fortsatte efter mig och jag sprang runt ett hörn och sen snabbt in på en gård. Det var mörkt i huset och jag antog att ingen var hemma så jag gömde mig istället för att ropa på hjälp. Satte mig mellan en kompostlåda och en buske som avgränsade gården från gatan. Männen som sprang efter mig hade inte sett vilken gård jag sprang in på. De gick omkring på andra sidan busken. Vi var så sjukt nära att jag inte vågade andas och jag minns att jag bad till Gud i huvudet att de inte skulle hitta mig. Några grenar år sidan så skulle de ju se mig direkt. Hörde hur en sa något med "vart fan tog hon vägen?" och att den andra svarade att han inte visste. Sen började de prata på ett språk jag inte förstod men blev avbrutna av att bilen ute på vägen tutade och den ena sa typ "fan, vi måste dra" och så sprang dem därifrån.

Minns bara att jag kunde ta ett andetag igen och hur kroppen verkligen skakade, men jag kunde fortfarande inte röra mig. Måste ha suttit kvar där i snön i nån kvart innan jag fick upp mobilen och ringde min vän som jag skulle möta. (Borde ha ringt polisen istället och gett dem signalement på bil och männen, men jag tror jag var lite för chockad för att tänka rätt)

Saken med det där är att det satte sig på något sätt i kroppens minne så den reagerar sådär att den stelnar till och sen vill springa och gömma sig varje gång jag ser en liknande bil som kör nära mig eller ifall en bil saktar in eller bromsar vid mig. Det är jobbigt, även fast det kanske låter som en liten sak, men det sker ändå ganska ofta när man bor relativt centralt och gillar att promenera. Slutade helt promenera efter det där men försöker ju att göra det mer ofta nu. Men muskelminnet vill inte riktigt släppa och då känns det titt som tätt som att man är tillbaks i den här situationen trots att man ju inte är det.  

Så blev det iallafall idag, men det gick över relativt snabbt ändå även fast känslan sitter kvar fortfarande. Blir bara så ledsen när jag inte riktigt lyckas bli av med vissa saker. Har gjort mycket framsteg när det kommer till våldtäkten, tränat bort mycket flashbacks där när det kommer till att känna parfymen som han hade osv, men bilar ska jag tydligen få vara rädd för ett tag till. 

Aja, oavsett så klarade jag ju mig den gången och ska vara tacksam för det. Hade säkert inte varit någon rolig upplevelse ifall de hade lyckats få in mig i den där bilen. 

Förutom den flashbacken så har dagen i alla fall varit toppen. Jag är härmed en tvättäkta student igen och kan börja närma mig mina mål, sakta men säkert.

Hoppas ni som läser den här bloggen ibland har haft en riktigt bra dag!

 

Annie

4 september 2014 19:41

Men vad otäckt! Förstår verkligen att du reagerar på bilar då :-(
Vilken tur att du hann undan! ..

Vad du råkat ut för mycket .. mer än vad man ska behöva!

Bra gjort av dig att ändå ta promenader och så-trots den upplevelsen!<3

Kram!

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

attviljamabra

4 september 2014 20:05

Ja, det var en av de händelser som inte riktigt vill släppa. Var så ung då också, kanske har med det att göra.

Mjo, men den här gången gick det ju ändå bra! Så det får man vara glad för :) men faktiskt, det har hänt en del saker, det har det. Tror att mycket beror på att jag var hemifrån ganska mycket under en period då det inte var helt bra där jag bodde. Man blir rätt utsatt på en gång då.

Tack, det är enda sättet att minska flashbacks osv, förutom att låta tiden gå, men man kan ju inte sitta instängd för evigt heller?

Många kramar, hoppas du har haft en bra dag!

 

Lainen

5 september 2014 01:13

Vad hemskt! Tur att du klarade dig.

Men din kommentar får mig att bli illamående. Inte pga kommentaren i sig. Utan vad som kan ha hänt dig. Men du har klarat det så extremt bra tycker jag. Hur mycket skit som än verkar kastas på dig är du fortfarande så fin. :)
Allt blir bättre!

Kram!

http://lainen.bloggplatsen.se

attviljamabra

5 september 2014 21:47

Var inte meningen att du skulle bli illamående så. Tror inte jag förstod att nån skulle bry sig så mkt.

Tack, för att du alltid finns här och lyfter upp en!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag just har förlorat den finaste människan jag nånsin mött. ...

Ja, nu är det nytt år och för mig känns det denna gång som en liten slags nyfödelse. Mycket har hänt och samtidigt ingenting. Gissar att det finns några fler där ute som känner likadant ;)Jag har ju träffat en person, som verkligen fått mig att börja...

Bloggen kommer att börja uppdateras mer ofta igen. Blir så glad när jag ser att ni fortfarande är många som tittar in. Det får mig att vilja skriva mer igen:) Kommer också att svara på kommentarer som jag missat. Kram och tack? ...

Det här inlägget kan låta lite dumt, och jag är helt medveten om det, men jag lägger upp det ändå ifall det skulle kunna hjälpa någon.Jag befinner mig ju i den fasen att de initiala reaktionerna efter övergrepp/våldtäkter är borta. Nu är det "gå vida...

Det var länge sedan jag var inne här. Känns nästan konstigt att skriva.Det har hänt mycket och jag har väl "förlorat" stunder då jag inte har något att göra och därför tidigare hunnit skriva. Det är positiva saker som dykt upp och jag är glad att det...