Det här inlägget kan låta lite dumt, och jag är helt medveten om det, men jag lägger upp det ändå ifall det skulle kunna hjälpa någon.

Jag befinner mig ju i den fasen att de initiala reaktionerna efter övergrepp/våldtäkter är borta. Nu är det "gå vidare"-fasen som gäller, och den är rätt skrämmande också faktiskt, även fast att man lätt kan tro att det svåra då borde vara över.

• Man har ingen aning om hur man reagerar på närhet länge
• Man vet inte ifall olika sorters närhet väcker olika slags minnen och ger flashbacks
• Kan man ha sex igen utan smärta?
• Kan man lita på någon igen?
• Kommer man att bli "sig själv" igen?
  

Så ni som känner igen er, eller bara är nyfikna, ska nu iaf få höra lite om hur det gått för mig efter dem övergrepp jag varit med om. Måste absolut halvt varna lite för privata detaljer osv. men jag hoppas det här kan hjälpa nån som är i en liknande situation som jag var i. Det är inte så ovanligt som man tror. Nu hoppar vi tillbaks några år i tiden:

Efter flertalet övergrepp i en relation plus ett av okänd man, så hade min kropp helt ställt in sig på att sex=smärta. Så fort något nuddade i närheten så kändes en knivskarp smärta. Det fanns liksom inget annat som muskelminnet och psyket kunde ha lärt sig eftersom att jag inte hade några andra upplevelser. När jag tog mig ur det förhållandet, så var jag alltså undermedvetet så inställd på smärta när något kom nära underlivet, att jag inte ens kunde sätta in en tampong. Känslan av en tampong var ungefär att jämföra med någon slags kniv som vreds om - oavsett om det var den minsta storleken p tampongen. 

Jag tog mod till mig för att gå till en gynekolog och frågade om hjälp för detta. Hon sa att det tyvärr inte fanns någon sådan hjälp i mitt län längre. 
Jag sa att jag gärna kunde åka till ett annat län, bara jag fick chans till nån form av hjälp, men fick svaret att det var fullt i köerna dit. 

Efter det gav jag upp. En bra tid. Gav upp tanken på att kunna ha sex smärtfritt och försökte rikta in mig på annat i livet.
Smärtan gjorde sig dock påmind varje månad vid mens och jag skulle använda tamponger, när jag tvättade mig i duschen och vid varje toabesök då jag torkade mig etc. Tillslut utvecklades det ett slags hat mot den delen av min kropp. Den kändes inte som en del av mig alls eftersom att den var så ologisk och gav så mycket smärta.

Tillslut fick jag nog och bestämde mig för att försöka behandla mig själv. Jag hade lärt mig i terapin mot depression att ifall man fejk-ler så reagerar kroppen ändå som att man ler på riktigt. Glädjeämnen frigörs och man lurar hjärnan till att tro att något är bra. Jag tänkte att jag kanske kunde använda det även när det kom till smärtan - eftersom att en sån slags smärta som jag hade oftast grundar sig i psyket. Jag började le varje gång jag gjorde något i närheten av underlivet, som att ta på mig trosorna och duscha mig där. Tillslut började jag även att le medan jag provade att föra in en tampong. Förhoppningen var att kroppen tillslut skulle sluta koppla det området till smärta och istället tro att det var något bra - något kopplat till gläde pga leendet.
Det låter ju säkert lite kul och såg säkert smått galet ut, men ja, jag var ju ensam när det skedde ;)

Jag höll på med detta väldigt länge. Månader och tillslut ett par år. Man måste vara så otroligt försiktig så att man inte skadar sig själv mer! Till en början märktes ingen skillnad och jag minns att jag grät av frustration några gånger för att jag kände mig så dum som ens höll på som jag gjorde när det inte fungerade. Men en dag så kunde jag i duschen - med mitt egna finger - tvätta mig där nere utan att det "skar" till! Då började jag vid andra duschningar göra lätta beröringar/tryckningar med fingret runtikring området mellan benen. Fortsatte även med tampongerna varje månad osv och började märka en liten skillnad där med. Leendet började kännas mer äkta under de här stunderna nu! Så fort nånting var i närheten av området som smärtade, så log jag järnet !! 

Tänkte tillslut att, okej, nu har jag nästan fått bort smärtan om man rör försiktigt med fingret. Men inuti? Jag har själv ganska långa naglar och tyckte utöver det också att det var lite obehagligt att själv börja känna efter där inne, så jag köpte en liten vibrerande form av klitorisstimulator. Den såg typ ut som en miniatyrdildo och var i ungefär samma storlek som ett finger. Jag sökte den minsta som fanns, eftersom att tanken var att tillslut våga sig in lite grann med den. En alltför stor "dildo" hade skrämt mig redan innan jag hunnit känna efter, så jag var nöjd med den lilla, smala, vibrerande sak jag fått tag i.

Efter ca ett år av till och från-tränande med den och leenden, så började smärtan försvinna även i slidan. Helt fantastiskt! Jag var så glad! Minns att jag tänkte att "jag kommer kunna skaffa ett barn UTAN att det behöver kännas som ett övergrepp under själva skapandet" :D "Jag kommer kunna ha en mysig bröllopsnatt som andra" "Jag kommer att kunna träffa någon jag älskar och få komma nära utan att gråta av smärta". Det bara flödade glädje i tankarna.

Helt ärligt så vet jag inte om det var metoden i sig som fungerade, eller om det bara var så att kroppen och psyket behövde några år på sig att få läka på riktigt, men någonting hände iaf!

Ifall det inte finns någon hjälp att få, så kan man alltid försöka prova sig fram väldigt försiktigt på egen hand. För mig kändes det just då som att det inte kunde bli värre. När det var som värst så grät jag ju vid toabesök. MEN jag tror att man ska kunna få hjälp för sånt här? Jag har hört såhär i efterhand att det finns både operationer och terapier att prova. Så nog kan jag känna att min dåvarande gynekolog kunde ha försökt på något sätt. Kanske hade det sparat mig några år? 

Det jag vill avsluta med är att jag idag kanske är aningen mer känslig för smärta och alltför hårda tag i den regionen, men att jag kan fungera och göra det som man ska kunna få göra tillsammans med den som man älskar.