Det var länge sedan jag var inne här. Känns nästan konstigt att skriva.

Det har hänt mycket och jag har väl "förlorat" stunder då jag inte har något att göra och därför tidigare hunnit skriva. Det är positiva saker som dykt upp och jag är glad att det är så. Det är verkligen härligt att få känna att det finns saker att leva för hur hullerombuller man än är i huvudet/själen.

Vill bara säga till er som är mer eller mindre kroniskt självmordsbenägna att även ifall inte dödslängtan kanske inte försvinner helt, så vet jag att det är många som lyckats skapa dem liv som gör att valet att leva i stort sett alltid är självklart även fast en liten dragning emot att avsluta livet finns kvar. 
Jag tänker inte längre se det som att jag är vare sig kroniskt suicid eller kroniskt deprimerad. För nu ska jag satsa på att leva som jag önskar och få igång livslusten därefter :)

Inte låta livet ändra på mig, utan förändra livet istället. 

Faran med depression är att den medför en känsla av att ens situation är helt unik - och därför omöjlig att lösa trots att man ser andra besegra sjukdomen. Man är helt säker på att ingen behandling fungerar på en själv, att ingen annan känner samma sak (trots att de också är deprimerade, sitter i knipor osv).
Faktum är att man skulle kunna se en människa i exakt samma situation som en själv och se massvis med lösningar för honom/henne, men ändå var helt 100% säker på att inget kan lösa ens egna problem. 

Däri ligger faran, och den måste man upplysa om. Att man inte längre kan lita på det egna omdömet. 

Kämpa på och sök all tänkbar hjälp. Den skulle inte finnas ifall den inte bevisligen kan fungera!

Tänker på en psykolog jag hade innan jag bytte mottagning. Jag var i en av de mest suicidala svackor jag haft och hon tog det inte på allvar kändes det som. Antar att det var för att de är vana vid självmordsbenägna patienter som kanske överdriver, men man kan ändå tycka att det borde tas på allvar för säkerhetsskull. Eller verkade jag som en lögnare?

I alla fall, hennes råd till mig för att orka leva en dag till var att koka en kopp te att njuta av när jag kom hem.

Jag ville bara tacka henne för att hon räddat mig. Hur kunde jag missat detta med te? Att njuta av en kopp te – det kan inte misslyckas. Lösningen var funnen och jag var fri ångesten fr.o.m den koppen te. Problemen som fanns löste sig i det kokande vattnet.

Nej, jag ber om ursäkt. Är inte den ironiska typen i skrift. Helt ärligt så minns jag att jag försökte förklara för henne att jag inte riktigt var på en plats då en mysig stund med koppen skulle kunna göra något bättre.

Hon stod fast vid sitt råd.

Jag tappade förtroendet för henne helt och räknade dagarna tills jag skulle få byta mottagning.

Hittills har jag hört många historier om människor som blivit behandlade med samma nonchalans och man undrar ifall det beror på arbetströtta psykologer? Eller tänker de på vad som får dem själva glada en regnig dag? För det går ju inte ihop. Inte blir en akut suicidal patient mindre självmordsbenägen av en kopp te?

Det är alla historier om liknande möten som bland annat får mig att vilja arbeta inom psykiatrin. Snart börjar jag min utbildning, om jag nu klarar av att komma ut i studentlivet igen. Har blivit rekommenderad att vänta, men känner samtidigt att jag behöver göra något som jag kan vara stolt över.

 

Har haft lite egentid och bland annat målat naglarna, som ni ser ovanför. Älskar verkligen den här färgen. En halvmatt lite korall-/aprikosaktig nyans. 
Att hålla sig sysselsatt med något pyssel är väldigt bra distraktion också. Om man har tålamodet!

Dagen har varit ganska dimmig. Ångest och lite tomhet har hållit mig sällskap men inte tagit över. Nu ska jag snart storstäda, för att inte tänka så mycket.

Ni som har kommenterat har gett fina och bra råd angående exet, just nu samlar jag ihop mig inför den där sista "hejdå-stöten", så att han verkligen inte hör av sig på det här sättet mer. Vill i alla fall tacka er för att ni tog er tid att skriva och berätta om egna erfarenheter osv.

Nu till mardrömsbehandlingen som jag utlovat! :)

Den här behandlingen gör du enkelt själv och den ska inte innebära några risker. Fungerar den inte, så har man i alla fall inte förlorat något på att prova då den heller inte tar lång tid. Den kan till och med låta nästintill larvig, eftersom att metoden är så enkel, men så fungerar många saker i vår kropp. Den reagera på enkla saker som ger en följd- eller motreaktion. Just för att den här tekniken är väldigt basal, är den också effektiv och ger ett snabbt resultat. Hoppas den ska fungera för er!

Metoden går ut på att man ska skriva upp och beskriva den dröm man plågas av, t.ex om man har en återkommande mardröm/traumadröm. Skriv berättande och gå igenom hela händelseförloppet enda tills du kommer fram till den del där det börjar bli obehagligt - då ska du istället skriva hur du önskar att drömmen skulle vara/utveckla sig/sluta och helt hoppa över de läskiga delar som den egentligen innehöll. Du hoppar alltså över de hemska delarna och ersätter dem med något positivt: ett lyckligt slut.

Man kan behöva skriva om samma dröm flera gånger, men för en del personer försvinner mardrömmen permanent redan efter första gången de gjort detta, dvs att den inte kommer tillbaks mer.Man har helt enkelt programmerat in i hjärnan att inte tillåta det läskiga slutet i drömmen. Gör man denna teknik flera gånger, så blir det en vana för hjärnan att välja lyckliga scenarion i drömmarna och den håller sig undan från det obehagliga av ren vana, Även om inte drömmen skulle försvinna helt så kan metoden minska den ångest som i vanliga fall kommer med mardrömmen.

För somliga krävs det alltså flera försök och för andra kommer resultatet snabbt, men det ska vara en effektiv metod som oftast ger märkbart resultat!

För mig gav den ett väldigt gott resultat på traumadrömmarna jag led mycket av förut. Hade dem flera gånger i veckan och vaknade då genomsvettig, i tårar och oftast även mitt i en ångestattack. Nu sker detta inte längre. Så för mig har den här metoden fungerat väldigt bra på just dessa.

För mina andra mardrömmar har det blivit ett lite annorlunda resultat.
Först försvann alla mardrömmar, nästan helt. Så lugn sömn har jag aldrig haft. Led av mardrömmar och kvälls-/nattångest redan som barn.
Efter ett tag började jag drömma mardrömmar igen, men inte lika upprörande och oftast av en helt annan sort. 

Som tips kan jag också säga att jag inte längre skriver ner varje dröm, utan i stället går igenom dem i huvudet och bara föreställer mig det bra slutet. Det har gett samma resultat som att skriva och jag tycker att det är smidigare eftersom att jag kan göra det på bussen på morgonen t.ex. 

Jag fick lära mig den här tekniken av en välkänd psykolog, som är väldigt duktig och som jag hade turen att få träffa några gånger.

Hoppas nu att ni får hjälp av det här och skriv hemskt gärna hur det går för er! :)