Ja, nu är det nytt år och för mig känns det denna gång som en liten slags nyfödelse. 

Mycket har hänt och samtidigt ingenting. Gissar att det finns några fler där ute som känner likadant ;)

Jag har ju träffat en person, som verkligen fått mig att börja se mig själv på ett lite bättre sätt. Som inte låter mina tidigare inmatade erfarenheter fläcka ner nuet, utan vänder på mina tankar om mig själv till att bli mer positiva. Det är fantastiskt!
Man får aldrig sluta söka efter såna personer. De är värdefulla. Verkligen.

Har sänkt på medicinen som hjälpt mig mycket, vilket har rört till mitt inre mående igen. Det är så kul, när man inte känner av depressionen så är det som om man inte har mått så alls! Sen kommer den tillbaks och man påminns om du sjukt bottenlös den sjukdomen känns(inte är!). Folk som säger att depression är något riktigt livsfarligt, har rätt. Men, man får stänga av sin stolthet helt och hållet och låta andra ta ens beslut då. Såna som vill en väl, då kan man komma ur det där mörkret!

Snart börjar nya behandlingar i o m den nya diagnosen. Längtar efter att få prova kedjetäcke/bolltäcke! Hoppas att det ska kunna lindra min nattångest som sällan låter mig vara. Åh, vad jag längtar!

Hoppas att det är bra med er som kikar in här! Eftersom att många fortfarande hittar hit via googlesökningar, så antar jag att ni inte mår riktigt bra. Kom ihåg att våga lita på vården! Och de som finns omkring er som verkar vilja ert bästa. Släpp kontrollen och låt er styras tills ni är tillbaks igen! För det går inte att lita på sig själv längre då man tappat livslusten. Snälla kom ihåg det!

Jag fick en ny vän, en ny tjej i skolan. Det syntes direkt att hon inte mådde bra, ändå skrattade folk åt henne när hon kom in. Finns få saker som gör mig så arg som när jag ser mobbning eller tendenser till mobbning. Kanske blir det så känslomässigt laddat för mig pga att jag själv blev mobbad när jag var liten. Anledningen? -För att jag inte ville vara med och mobba andra. Då blev jag istället offret tillslut. Men jag tog mig igenom det, vände mitt liv helt och blev sen helt plötsligt en som ansågs vara "populär" istället. Då hade jag verkligen en chans att göra något åt mobbning, och därför hoppade jag och min närmsta vän direkt in och försvarade den här nya tjejen och började umgås med henne. 

Vi hade kul ihop, gillade henne verkligen och hon verkade gilla mig också. Hon var en genomsnäll tjej med ett trasigt känsloliv, men hon verkade ändå stark och vi hade varit med om en hel del liknande saker i livet som vi brukade prata om. Hon sökte sig alltid till mig och mina vänner i skolan, och vi välkomnade alltid henne så fort hon var där.

Jag visste att hon mådde dåligt. Hon hade försökt ta sitt liv innan, vilket vi inte pratat jättemycket om utan bara vidrört ämnet. Hon hade ett krossat hjärta, älskade någon som hade lämnat henne. Hon hade inget vidare stöd från familjen som inte orkade med henne längre och hon bodde på ett vårdhem.

Vi pratade allvar om hur vi mådde. Vi skrattade ihop. Och kom varandra nära på flera plan.

Tiden gick och helt plötsligt dök hon inte upp i skolan en dag. Ingen hade hört något ifrån henne, och det gick inte att få tag i henne. 

Hon hade ställt sig framför tåget. 

Fick reda på det när jag fortfarande var kvar i skolan och var tvungen att gå undan. Låste in mig på toaletten och kunde verkligen inte hålla tillbaks tårarna. Min närmsta vän ville komma in, men jag sa att jag inte fixade det. 
- Jag gråter också... hörde jag att hon sa, och jag släppte in henne. Det var första gången hon såg mig gråta.

Så stod vi där och kramades och grät och pratade om vad vi kunnat gjort annorlunda. Gjorde vi tillräckligt? Varför gjorde hon detta just nu? Var vi en del i det, hade vi missat någon signal? 
Sen började vi prata minnen istället. Vi bytte ämne mellan olika minnen och vår egen rannsakan. 

Jag kommer nog alltid känna att jag önskar att jag hade kunnat göra något så att hon skulle kunnat fortsätta leva och få må bättre. Efter det blev jag lite skadad, hade jag en vän som mådde dåligt så blev jag så otroligt rädd för att även den skulle ta sitt liv. Jag kunde söka runt på nätet och såg jag att någon hotade med självmord så tog jag kontakt och satt i telefon med den hela nätterna för att försöka hjälpa. Förlorade massvis med vikt i och med att ångesten var påslagen hela tiden - jag var alltid beredd på att något kunde hända.

Sen insåg jag att jag nog gjorde allt detta för att på något sätt kunna sona för mitt misstag med min vän ifrån skolan. Jag hade inte förlåtit mig själv för att jag inte kunde hålla henne vid liv och nu ville jag gottgöra det. Problemet var att det aldrig blev gottgjort i mina ögon. Jag kände aldrig att jag gjort tillräckligt och jag insåg att jag inte kunde fortsätta försöka hitta alla som mådde dåligt för att sen lägga all tid på att försöka ordna livet för dem. Jag brände ut mig själv. Annars hade jag nog fortsatt, för det är egentligen en drömsysselsättning - att få vara en medmänniska på heltid. Man måste bara kunna göra det på ett sätt så att man själv inte förloras i det.

Jag tänker ofta på min vän från skolan än idag. Nu kan jag se att hon var en typisk kandidat för att ta sitt liv - för hon var alltid glad och snäll trots att hon mådde skit. Hon försökte att aldrig lägga över sorgen på någon annan. Hon förminskade självmordsförsöket hon gjort och ville inte prata om det. Och så var det den där särskilda blicken. En tom och trött blick som jag enbart har sett hos självmordsbenägna. Hon hade den ofta, men jag förstod inte då vad den betydde. Kände bara igen mig i den.

Konstigt hur livet kan vara. Kom ihåg att det ofta är de som skrattar högst som mår sämst innerst inne. Har sett så många bevis på det. De starkaste är ofta de mest ensamma.

Ett par år senare skulle en av de absolut närmsta personerna i mitt liv försöka ta sitt liv, men klara sig, för att sedan dö en konstig och ensam död. Kommer ett inlägg om det också.

Ville bara önska den tjej som inlägget handlar om någon slags frid. Och berätta att hon lärde mig mycket.

Det är min enda tröst när personer går bort på tragiska sätt - att de förhoppningsvis har det mycket bättre nu.  

Har haft mer ångest under dem senaste dagarna än på ganska länge. Tillslut blir man så utmattad av den känslan att man inte riktigt tänker som vanligt, eller snarare så ser man sitt liv med andra ögon. Helt plötsligt känns det så självklart och logiskt att sluta tro att något skulle kunna bli bättre. Man ser en sjävklar utväg och alla tankar leder dit och slutar där. 

Visst är det ändå konstigt, att ens tankebanor kring livet kan ändras så. Och att man då måste ta ett stag tillbaks och bli medveten om att det är depressionen som pratar. Mina tankar är inte mina egna i just den stunden, utan det är sjukdomen Depression som på något sätt har släckt ned gatuljuset på alla andra vägar man skulle kunna välja. Den enda som är upplyst i mörkret är den som tar slut direkt. 

Konstigt är det, att man helt plötsligt måste sluta lita på sin egna, logiska hjärna. Hur bra den än var på matte, fysik, kemi och logiska samband av olika slag. Hur väl den än fungerat till allting annat i livet, så måste man inse att den inte fungerar i just det här fallet. Fast det handlar om liv och död, så fungerar den inte som den ska. För enligt den, är valet helt självklart.

Jättekonstigt. 

Tänker på en psykolog jag hade innan jag bytte mottagning. Jag var i en av de mest suicidala svackor jag haft och hon tog det inte på allvar kändes det som. Antar att det var för att de är vana vid självmordsbenägna patienter som kanske överdriver, men man kan ändå tycka att det borde tas på allvar för säkerhetsskull. Eller verkade jag som en lögnare?

I alla fall, hennes råd till mig för att orka leva en dag till var att koka en kopp te att njuta av när jag kom hem.

Jag ville bara tacka henne för att hon räddat mig. Hur kunde jag missat detta med te? Att njuta av en kopp te – det kan inte misslyckas. Lösningen var funnen och jag var fri ångesten fr.o.m den koppen te. Problemen som fanns löste sig i det kokande vattnet.

Nej, jag ber om ursäkt. Är inte den ironiska typen i skrift. Helt ärligt så minns jag att jag försökte förklara för henne att jag inte riktigt var på en plats då en mysig stund med koppen skulle kunna göra något bättre.

Hon stod fast vid sitt råd.

Jag tappade förtroendet för henne helt och räknade dagarna tills jag skulle få byta mottagning.

Hittills har jag hört många historier om människor som blivit behandlade med samma nonchalans och man undrar ifall det beror på arbetströtta psykologer? Eller tänker de på vad som får dem själva glada en regnig dag? För det går ju inte ihop. Inte blir en akut suicidal patient mindre självmordsbenägen av en kopp te?

Det är alla historier om liknande möten som bland annat får mig att vilja arbeta inom psykiatrin. Snart börjar jag min utbildning, om jag nu klarar av att komma ut i studentlivet igen. Har blivit rekommenderad att vänta, men känner samtidigt att jag behöver göra något som jag kan vara stolt över.

Tänkte fortsätta ungefär där jag slutade i förra inlägget. Framöver kommer det nog mest bli att jag skriver om specifikaa händelser ifrån avdelningen eftersom att dagarna går ihop i varandra efter att man varit där en längre tid och det är svårt att avgöra exakt vilken dag något hände på.

Jag låg alltså i det rum man visat mig till och grät under täcket. Ville inte att någon skulle se att jag var ledsen.  Kände mig väldigt barnslig.
Kvinnan som jag skulle dela rum med var inte där och jag var livrädd för vem hon skulle vara. Inte minst pga att jag hade social fobi vid den tiden som följd av att jag isolerat mig ifrån alla vänner. Anledningen var att jag inte ville att de skulle stå mig nära när jag genomförde det planerade självmordet. Tänkte att det inte skulle bli lika svårt för dem att få beskedet ifall vi inte ens hade kontakt.

Utanför i korridoren gick en vuxen människa och sjöng barnvisor, vilket skrämde skiten ur mig rent ut sagt.

Jag hade fått två kontaktpersoner som skulle hålla lite extra koll på mig och som jag skulle ha möten med ibland. Den ena av dem, en man, var väldigt snäll. Han förstod mig direkt och tillät mig att äta lunchen ensam i rummet, eftersom att social fobin gjorde att jag knappt ens kunde föreställa mig att gå ut i matsalen och äta med en massa okända personer.

Det blev kväll och jag hade hittills bara legat i min säng och gråtit. Jag blev ombedd att stiga upp och sitta i allrummet en stund och gjorde som de bad. Smög in och satte mig i en rätt avlägsen fåtölj. Några hälsade på mig, mest män, andra märkte inte att jag kom.
Jag tittade försiktigt på alla som fanns där, utan att möta någons blick ordentligt. Alltifrån unga till pensionärer fanns där. Män och kvinnor.

Helt plötsligt hörs ett vrål, ett sånt där riktigt dödsångestskrik, och mot mig rusar en svartklädd person med uppspärrade och stirriga ögon. Folk gick åt sidan trots att de redan var en bit ifrån, men jag blev som förstelnad och blundade. Hörde ett krasande ljud och en smäll och öppnade ögonen. Bredvid mig på golvet ligger den svartklädde med den golvlampa, som stått bredvid mig, nu liggandes bredvid sig. Jag inser snart att personen varit ute efter själva lampan, inte mig, och försöker skära upp handlederna med skärvorna ifrån den glödlampa som krossats i fallet. Ett öronskärande larm går och ett helt gäng vitklädd personal kutar emot oss och övermannar den svartklädde som förs bort.
Jag kryper ihop i fåtöljen och kan inte röra mig och inte få fram ett ord. Var så jäkla rädd. Hade trott att den svartklädde var ute efter mig. Vad är det här för ett dårhus? Vad gör jag här? Stackars den svartklädde som mådde så dåligt!

Tårarna komma igen, på grund av chocken tror jag.  Skakade i hela kroppen. Hade aldrig varit med om något liknande innan.

- Kul första upplevelse för dig som är ny! sa en man lite skämtsamt. Trodde att du skulle åka på stryk där!

Jag tittade upp och mötte hans blick, vi började skratta. Det var så skönt! Någon som verkade ”normal”. Några till började prata med mig och förklarade för mig att den svartklädde gjorde sådana försök hela tiden och att de var vana. Vi blev en liten grupp av yngre personer som började prata lite om allt möjligt. Helt vanliga killar och tjejer som verkade trevliga på riktigt.

Kände dock hur min sociala fobi gjorde att jag blev varm och insåg att jag behövde gå undan, så jag tackade för mottagandet och gick mot mitt rum. Lade mig på sängen och begrundade hela min situation.
En kvinna kom trallandes in i rummet, det var min rumskamrat. Hon presenterade sig och var hur glad som helst!
- Vad är du för sjuk då? *smile*
- Depression och så… Du då?
- Bipolär.

Jag hade ingen aning om vad det var. Hon berättade lite och hämtade nåt jag kunde läsa i för att få lite fakta om hennes sjukdom. Hennes sida av rummet var inrett med glada färger och blommor och saker på väggarna. Insåg att hon hade varit här ett tag och att hon nu var i en uppåt-period.

Hon verkade inte farlig alls, så jag andades ut.

Natten kom och jag var rädd för att somna pga att man inte fick låsa dörren. Tänk ifall någon galning skulle komma in medan vi sov? Med hjälp av sömnmedicin så somnade jag i alla fall tillslut.
Plötsligt vaknar jag av att nån lyser med en ficklampa rakt in i mina ögon. Jag kan inte se vem som står bakom och hjärtat hoppade över ett slag.
- Vad gör du?
- Ssh… får jag som svar.

Han går vidare och lyser lite på kvinnan bredvid, sen går han ut.

Förstod inte vad som hade hänt och kunde inte somna om.  Fick veta dagen efter att personalen går rundor om nätterna för att kolla så att ingen av oss skadar sig eller är inne på toaletten och försöker ta livet av sig osv.  Hade varit kul att veta innan så man sluppit sätta hjärtat i halsgropen! :p

Nu har jag dragit iväg igen, så avslutar berättelsen om den första dagen och natten!

EDIT: Vet att jag skrivit att jag vill att andra ska våga söka hjälp, och jag skriver inte om upplevelserna ovan för att avskräcka på något sätt utan för att berätta om hur det kan vara. Önskar helt enkelt att jag vetat vissa saker innan jag blev inlagd så att jag sluppit bli så rädd och chockad, och tänker att det kanske är så för andra också.

Måste också tillägga att jag var på en relativt stor avdelning i en stor stad, varför det kanske var lite extra livat.

Det galna i allt det här var att händelserna på avdelningen för första gången på länge fick mig att känna mig levande. Så på något sätt fanns det nåt positivt i det hela. Adrenlinet gick igång och kroppen var tvungen att sätta igång massor av känslor som jag inte upplevt på väldigt länge. Man vaknade till.
Sen fanns det givetvis lugna dagar också, då man kunde kurera sig på riktigt.

Älskar att sitta utomhus och skriva. Det ger perspektiv på saker och en frihetskänsla. Jag tror jag skulle levt med naturen mer ifrån början. Med närhet till stan, men ändå med stor gård och djur och bär, frukter, blommor, dofter, vattendrag som syns från sovrumsfönstret osv... Älskar att vakna upp på morgonen och se en liten harfamilj med ungar som klumpigt skuttar omkring, eller rådjurskid som är osmidigare än en själv ;)

Men nu tillbaks till verkligheten. Tänker mycket på hur det var att vara inlagd och antar att det är dags att berätta lite om det nu. Särskilt eftersom att det är så många som tvekar eller är rädda för att söka den sortens hjälp. Av någon anledning så inbillar man sig ju att det är något slags misslyckande från ens egen sida att det gått så långt, men det kan det aldrig vara. Inte på det sättet man tror i alla fall. Det är ofta en stor, stor, trasslig hop av anledningar till att man mår som man gör.

Jag var helt emot att bli inlagd. Det blev man inte i min omgivning, man var stark. Inte gråta, inte tycka synd om sig själv, aldrig prata om problem eller analysera ihop. Kanske var det mest för mig det kändes så, men det var för att jag såg hur trötta alla var och hur fullt upp alla hade med sig själva. Såg irritationen som uppstod osv. Vissa märker inte sånt hos andra, en del märker det direkt. 

Efter mycket kontakt med en psykolog skulle det bli sommar och semestertider, men det ansågs att jag inte skulle "överleva" den sommaren. Jag hade ju gett upp om livet i och med att åren gått och inget fungerade, samtidigt som omgivningen jag var i blev stormigare än nånsin innan. 
Det bestämdes att jag skulle få gå och besöka en avdelning som man kunde vara inlagd på, för att få se om det var något för mig - annars kunde jag bara tacka nej och gå hem. Jag gick med på det mestadels för att lugna psykologen som var relativt ung och därför väldigt orolig av att ha en patient som gett upp. Hon märkte det på mig, jag sa det ju inte på det viset. 

Jag kommer till avdelningen. Tittar mig omkring. Helt hemskt är det ju verkligen inte! Men jag kan ändå inte stanna, för jag har ju mitt anseende att tänka på. Aldrig att jag skulle kunna berätta för någon, och i sommartider så umgås man med släkt, familj och vänner. Man hinner inte vara inlagd och det är nästintill omöjligt att dölja det! Lika omöjligt att berätta det. Så nej, jag tackade men ville hem.

- Nja, nu är det ju inte så att du bara kan gå hem. Så fungerar det ju inte riktigt här, berättar en vänlig man i personalen 

- Jodå, ler jag fram, jag är bara här för att titta men det här är ingenting för mig.

- Så säger inte de instruktioner vi har fått. Om du inte stannar här frivilligt så måste vi sätta LPT, säger han vänligt och lugnt. Han är mycket snäll, men det hjälper mig inte just nu.

Jag visste inte vad LPT(lagen om psykiatrisk tvångsvård) var, men insåg ju nu att allt bara var en "fälla". De hade lurat mig hit och nu var dörrarna låsta. Den paniken jag fick då kan jag inte beskriva ens idag. 

Blev visad till ett rum. Skulle dela med en kvinna. Jag kröp ner i sängen och grät för att på något sätt få ur mig all ångest. Vad gör jag nu? Hur tar jag mig härifrån? JAG VILL INTE VARA HÄR!

Det skulle visa sig att jag blev kvar i 2,5 månader. Enbart för suicidprevention. Den här tiden skulle komma att förändra livet för alltid. På många sätt skulle den rädda mig. På andra sätt skulle den väcka en stark låga inombords för att förändra de brister som fanns i vården. Jag hade tur och hade det realtivt bra, men många blev totalt förbisedda och dagarna kantades av att själv rädda folk som försökte ta livet av sig(medan personalen satt på facebook) samt att säga hejdå till utskrivna personer som direkt gick och tog sina liv.

Några av mina livs största upplevelser kommer ifrån denna tid, både de bästa och de värsta. Och vilka människor man mötte! Det var som att vara i en film ibland. 

Ser att det blivit ett långt inlägg så jag fortsätter en annan gång!

Nu har jag mycket tunga tankar igen. Eller tankar kan man nog inte kalla det, det är mer ett vidrigt grepp av ångest som liksom kramar åt hela kroppen så att det blir svårt att andas. Och det släpper tamigsjutton inte! 

Vill göra som en gammal vän, som då och då gick ut på balkongen och bara skrek rakt upp mot himlen "VAD VILL DU MIIIIIIIIIIG?!" Haha, det var ingen långvarig vänskap men jag önskar man kunde uttrycka känslor så som hon kunde... Själv är man ju bara ett skal med ett dolt kaos på insidan. Ingen ordning och reda riktigt!  

Just nu har jag ju i alla fall kommit så långt att jag inte alltid längtar efter att avsluta livet. 
Sanningen är ändå att jag har väldigt svårt att se att det är värt att fortsätta. 
Och sådana här dagar går det inte att övervinna dem känslorna. För mycket minnen som är rotade nånstans inne i ryggmärgen och vaknar till liv kvällar som den här.

Får ta och göra några goda gärningar imorgon så att jag får tillbaks glöden!

Har haft två tyngre dagar måendemässigt.

När det blir så känns det bara som att jag inte passar in någonstans. Jag fungerar egentligen med i stort sett alla, men av någon anledning så känner jag ingen samhörighet med någon.

Det är rätt läskigt. Man kan inte känna att det finns något som håller kvar en i världen när man känner sig så malplacerad.

Jag vet att många andra jag mött med självmordslängtan har känt något liknande.
Antingen brist på samhörighet/att känna sig hemma i världen,
eller att de känner att de inte kan bidra med något nytt till historien - en känsla av att allt redan är sagt, gjort, skrivet, skapat osv.

För mig är det helt klart, och har alltid varit, det första alternativet.

Det enda sättet för mig att stå emot detta är att se det som en del i en sjukdom. Att inse att det går att bli av med 'tankarna' som egentligen är symtom.

Sök alltid hjälp innan ett självmordsförsök så att du får en chans att bota sjukdomen, antingen genom vårdcentral eller psykakut eller människor omkring dig.