Bläddrade igenom lite facebok-händelser för att hänga med i folks liv lite och ser övergrepps-"vännens" profilbild. Han står och ser lite obehaglig ut med en ansiktsmask. Någon har varit fyndig och kommenterat att man ser hans rätta jag nu när masken är på. Jag vill klicka på Gilla. Vill hålla med. Fast det vore så himla elakt. Men ändå! 
Inser hur jag känner äckelkänslor när jag ser honom. Det händer mig sällan, med undantag för andra övergrepp, så jag vet att det här fortfarande inte är helt läkt. Det får ta sin tid. Synd att psyket inte läker lika snabbt som kroppen kan göra. Avskyr såna här efterreaktioner och känslor som dyker upp i och med att men ser personen eller någon som liknar, luktar lika etc. Men det är helt naturligt att få dem och de minskar, både till antal och styrka, med tiden. Det vet jag av egen erfarenhet och det är viktigt att komma ihåg när man blir förkrossad över att man "inte kommit längre" i läkningsprocessen. 

Men sak samma, jag har mig själv att skylla att jag får se hans bilder eftersom att vi har gemensamma vänner som kommenterar osv. Och jag vill ju inte rensa bort personer enbart för att de råkar känna honom. 

Imorgon ska jag bli ansvarsfull flicka igen och ta tag i mina vidarestudier. Saknar att läsa och lära mig saker. Älskar ju att studera. Bara hoppas att skolan håller sina löften om att hjälpa till så att jag kan läsa mer hemifrån, annars kommer det inte gå. Är inte redo att ta mig ut i det sociala på heltid än.
Förra gången jag började, i våras, så blev det för mycket. Folk kom fram och pratade, ville ha ens nummer och facebook, ut och festa och ha nollning, vilket är helt förståeligt! Helt plötsligt hörde folk av sig om att gå ut och dricka. Jag visste inte ifall mina mediciner gick ihop med alkohol, hade fortfarande extrema sömnproblem osv. Nu vet jag att jag kan somna relativt bra och att min antidepressiva fungerar med alkohol någorlunda. Allt är ändrat, men det känns ändå jobbigt! 
Förra gången slutade jag tillslut att svara och drog mig ur. Nu ska jag göra allt för att det ska fungera med studierna och försöka ägna mig så lite åt partyveckorna som möjligt. 

Nej, nu är det dags för lite massagedyna och nackmassage-kudde så att ångesten lättar och jag kan slappna av en stund! Ett av mina absolut bästa ångest-minskar-knep!

Jag ska försöka uttrycka mig rätt sakligt. Det har ju varit sämre ett tag med måendet här och jag kan inte säga att jag riktigt har fått kontroll över det än. 

Det enda jag kan komma på för att förklara hur det känns att att jämföra med väder. Ni vet en sån dag där det är ljust och kanske soligt, men så går det snabbt, men helt tyst, över till att blir mörkt och tungt i luften. Det är inte enstaka regnmoln på himlen utan ett tjockt mörkt molntäcke som inte släpper igenom något. Allting känns helt stilla, lite vakuumkänsla. Sen drar blåsten in och det börjar regna. Men just den känslan innan regnet, när allting är tungt och mörkt och det liksom trycker - så känns det litegrann när depressionen tar överhanden. 

Vet inte om jag fick till det där riktigt. Men har man varit med om sånt väder, så vet man nog hur jag menar.

Det första och bästa vapnet jag har emot att falla in i det här är att inte tänka på mitt liv, utan enbart tänka på nuet. Men jag undrar, hur många går igenom en dag utan att minnas något som hänt tidigare? Mycket av det vi är, vårat sätt att fungera och tänka beror ju på det vi har varit med om. Så det är svårt att följa det rådet, allting i nuet går att koppla till dåtiden. Den här metoden är alltså inte vattentät.
Det andra är att bara köra på och vara glad och trevlig, som jag egentligen tror att jag är. Så när jag t.ex skriver med er här, umgås med någon, pratar i telefon osv. så går min reflex igång att ta tillvara på det samtalet och lägga annat åt sidan.

Problemet är att allting annat finns kvar och slår till så fort jag slutar.

Avskyr det här. Känns som att jag är den som familjen liksom tycker misslyckas. Som idag, det har krånglar lite med planen inför studierna på universitetet och jag känner hur oron och besvikelsen växer i dem. "Gör såhär nu" "Säg såhär" "Ordna det här nu" "Gör det ändå". Känner mig som att de är såå rädda för att jag ska misslyckas, och då blir jag så sjukt rädd. Vill inte göra dem besvikna. Eller rättare sagt, klarar inte av att göra någon besviken. Det har jag nog redan gjort, är lite utav det svarta fåret i min familj. Misslyckad jämfört med dem andra. 
Nu är jag så rädd för att det ska skita sig med studierna. 
Men på ett annat sätt så känner jag att jag faktiskt skulle får tid till att göra sånt jag egentligen vill göra just nu, ifall det nu inte blir något.

Egentligen handlar ingenting om det jag just nu skrivit. Allting handlar om att jag är trasig pga saker som hänt i livet och underuppväxten och pga dem sakerna så finns det ingen kraft över till att hantera såna här små saker.

Ifall jag skulle avsluta livet, så skulle min familj skämmas. Det vet jag. Då är det inte längre bara jag som misslyckats utan omvärlden kommer att se det som att även de har misslyckats. Och så kan jag inte göra mot dem. Eller kan man det? 

Jag vet inte, men ibland känner jag att jag inte kan hålla på att distrahera mig från det här måendet i all oändlighet. Någonstans måste jag komma åt orsaken, och det fixar jag uppenbarligen inte eftersom att jag är för vek för att orka en PTSD-behandling. 

Helt ärligt så skulle jag ibland bara vilja flytta ifrån allting och lägga in mig på ett behandlingshem en kortare tid. Bara få ta tag i det jag kan utan saker som påfrestar runtomkring och samtidigt ha personal omkring sig så att man vet att det alltid finns ett alternativ till att följa suicidala planer. Fast jag inser ganska snabbt att det skulle väcka skam hos familjen. Och jag orkar inte riktigt att de ska behöva ljuga pga mig. Sen verkar folk lyckas ta livet av sig på behandlingshem titt som tätt ändå så det kanske inte hjälper så mycket som man tror. Jag vet inte. 

Usch, vilket deppigt inlägg. Är bara väldigt trött på att vara i det här måendet och känna mig maktlös. Allting handlar ju om att kämpa hela tiden, och jag gör det gärna med ett leende på läpparna, helt ärligt, för livet ska inte vara nån form av rulltrappa där man bara står och hänger. Det är det inte för någon.
Men när någon har t.ex cancer, och när sjukdomen har tagit över och patienten håller på att dö, så uppmanas man tillslut att släppa taget och få somna in. Man vet när det är tid för att ge upp. Hur vet man det med depressionen? Hur vet man när det faktiskt inte går att göra något åt längre, att sjukdomen faktiskt har vuxit sig för stark och tagit över? När är det "okej" att inse sig besegrad när sjukdomen sitter i psyket?

Skulle behöva ett svar på det.

(Måste bara säga att ingen som läser det här behöver oroa sig för att jag skulle göra något dumt nu, jag är förhoppningsvis bara i en svacka!)

Den här låten är lite för bra och gör lite för ont att lyssna på, men jag kan inte sluta. Känner igen mitt gamla jag i den när det kommer till att dricka bort allt och återupplever en massa känslor. Funderar på om texten "swing from the chandelier" egentligen handlar om ett självmord. Tror det handlar om att hänga sig. Det är i alla fall så jag tolkar den och jag antar att jag gör det utifrån mitt eget liv. Vad tror ni? Videon finns under texten nedan.


"Chandelier"

Det hör man ju jämt. Kanske är dags att ta tag i saken på riktigt. Ska bli den jag är innerst inne. Allt jag tänker att jag vill göra, ska jag göra. Varför inte? 

Jag vill ta tag i volontärarbetet igen - Bara att göra det! Finns massvis med saker här i stan.

Jag vill resa iväg någonstans snart - Börja kolla biljetter. Vännen som vill med finns. Pengarna finns. Passet finns. 

Är sugen på att skaffa hund - Kolla upp om det är möjligt iom studierna som börjar snart.

Jag vill börja träna regelbundet igen - Inte svårare än att bara ta tag i det. Gym finns i huset bredvid. Motionsspår ett par hundra meter bort. Fina promenadvägar likaså.

Tiden är lite för knapp för att inte försöka bara få det där livet som man vill ha. Hur omöjligt det än känns vissa dagar så är det ju trots allt inte omöjligt alls. Det är ju verkligen inte det. Man blir inpräntad att man måste tänka igenom allt så himla länge, men livet förändras hela tiden och så länge man har en någorlunda plan så varför inte köra på och prova? 

Nej, nu är jag leds på att bara göra allting som är mest ansvarsfullt. Och att enbart göra det som andra inte har något problem med.

Ska jag fortsätta leva och kämpa så ska det ju vara för att verkligen göra det jag egentligen vill. Dags att bygga ett liv som passar ifall man vill känna sig hemma nånstans :)

 

Kom att tänka på en situation då jag var inlagd som inte var så rolig och där jag faktiskt fick dåligt stöd trots att det var ganska allvarligt.

Det var som så att stämningen inne på avdelningen var "som vanligt". Vi var ett gäng som då och då byttes ut en i taget. Allt var relativt lugnt för dem flesta, men så en dag kommer en man in med poliseskort. Vi kan kalla honom Bill. 
Han var glad och dansade och sjöng, flörtade och skrattade högt med alla! En mysfarbror, trodde vi tjejer. Dock lite väl energisk. 

Plötsligt insåg vi att Bill inte var ensam i den mannens kropp. Den delades av det mer aggressiva alter egot som vi kan kalla för Kill-Bill. Man kunde ofta se i ögonen på mannen vilken personlighet som var aktivt för tillfället, och man höll sig undan om Kill-Bill var där. 
Kill-Bill hade en svartare blick. Han kunde bli redigt förbannad utan någon större anledning. Han stal saker, tafsade och var ganska obehaglig. Han kunde tex tycka att man förnärmat honom trots att man inte gjort något. 
Det var inte heller alltid lätt att hålla sig ifrån vare sig Bill eller Kill-Bill eftersom att de båda var ganska så sociala. 

Stämningen på avdelningen försämrades snabbt. Nätterna blev obehagliga eftersom att Kill-Bill ibland vandrade omkring ibland oss då. Vi tog upp detta med personalen eftersom att vi inte riktigt förstod varför det var okej att det var en patient inlagd som skrämde oss andra. Svaret var att han skulle vara på en avdelning för människor med psykoser, men att det där var fullt och att han därför skulle bo här nu. Det fick vi acceptera.
Jaha... Är det okej att låsa dörren till sitt rum då? Undrade vi som fått besök av mannen dag som natt. Svaret blev nej. 

Ingen mådde särskilt bra av det här. Flera patienter ville skriva ut sig eftersom att de kände sig otrygga. Vi pratade med personal igen men ingenting hände trots att vissa av dem förstod och höll med.

Vi var flera som vaknade av att Kill-Bill var inne hos oss på nätterna. Stod och luktade på ens kläder i garderoben, tog klädesplagg stod lutad över ens säng och tittade på en osv. 

För mig gick det väl rätt okej till en början. Bill gillade mig och Kill-Bill brukade tycka att jag var schysst också så länge jag inte var stroppig och avvisande. Därför var jag noga med att inte vara så hård mot honom och höll mig istället undan så mycket som möjligt. En dag stod jag ensam och plockade undan efter att ha ätit en macka. På en sekund, så står Kill-Bill bakom mig med en kniv i handen och och trycker den mot min hals. Inte den vassaste kniven i världen, en matkniv, men ändå obehagligt som sjutton när den är i handen på en som kändes galen. 
Jag är ofta ganska samlad när jag blir rädd, så jag säger med en lagom snäll, lite besviken röst att jag trodde att vi var vänner. Inte vill han väl skada mig, vi som haft så kul ihop här? Nu måste ju något ha blivit fel. 
Man ser nästan hur han kämpar lite mot sig själv, ibland blir trycket från kniven lite hårdare och ibland släpper det som att han ska ta bort den. Jag börjar prata om ifall vi ska gå och göra något kul istället, kanske gå ut eller så? Att att vi måste lägga ner kniven innan personalen kommer och blir arga.
Tänker att han kanske hellre vill göra något roligt än att få problem med personalen och försöker få det att låta som att vi är ett litet team han och jag som måste gömma hela den här situationen för personalen så att vi inte får skäll, typ. 
Det funkar och han tar ner kniven. Jag säger att jag bara ska hämta en sak och går därifrån och låser in mig på en toalett för att lugna ner mig. Är lite skakis och svettig och framförallt yr i huvudet. Väntar där inne tills jag hör rösten av en kvinnlig personal utanför och låser upp dörren, kikar ut och ser att kusten är klar för att säkert kunna nå henne utan att Kill-Bill skulle vara där. Jag frågar om hon vet vart min kontaktperson är, för honom litar jag på, och hon säger att vi kan gå och hämta honom. Jag säger att jag skulle behöva prata med honom en snabbis och vi går in i ett rum. Där berättar jag vad som har hänt och tror att han ska reagera, men istället ler han bara och säger att snart så kommer Kill-Bills mediciner att börja verka, så då blir det nog bättre. 
Jag blev rätt chockad av svaret och frågade
- Jaha? Och hur länge innebär "snart"?
- Några dagar, svarar han.
- Så vi ska gå runt och vara rädda i "några dagar"? Han är ju obehaglig! 
Jag berättar vidare att tre personer är redo att skriva ut sig enbart pga Kill-Bill, men kontaktpersonen sa att jag skulle hälsa dem att hans mediciner snart kommer börja verka.

Ungefär då tappade jag för en stund tilliten till min kontaktperson, och män överhuvudtaget, vände och gick utan att tacka för samtalet som jag ju alltid gjorde annars. 

Har sett tre bra filmer den senaste tiden och måste ju tipsa om dem.

Lejonhjärta: En finsk film som var mycket bättre än jag trodde den skulle vara. Handlar om nazism, människovärden och att göra val som trotsar allt man levt efter tidigare. Mycket bra!

Divergent: Så bra film! För att hålla ordning i världen så har ett nytt system införts där människor, efter ett test, delas in i läger efter vad de passar att göra alternativt om man väljer att gå emot testet och välja med hjärtat. Efter att valet är gjort finns ingen väg tillbaks. Det visar sig dock att systemet inte är vattentätt eftersom att det finns personer som är för starka för att delas in i endast ett fack och dessa stör världsordningen. Vad ska man göra med dem?

The fault in our stars: En film som visar hur jäkla trist det faktiskt är att vara sjuk. Det är oftast inte vackert alls, inte så som vissa skildrar det. Man är rädd. Får kämpa för att kunna ha några bra stunder. Men det går.
Tack vare en fantastisk skådespelerska så blir filmen rätt magisk ibland.

Alla tre är sevärda. Jag brukar inte orka se klart alla filmer, måste blir ganska fångad för att kunna göra det, men alla dessa såg jag från början till slut och blev berörd. 

Se se se! :)

Ledsen för kortare inlägg den senaste tiden. Har varit väldigt nedstämd och inte riktigt kunnat hantera det som jag brukar. Har varit igång ovanligt mycket också, väldigt social och planerna har kommit utan att jag riktigt insett det själv. 

Idag var jag tvungen att säga hejdå till ytterligare en av dem närmsta som flyttar vidare. Sånt är livet! Hade jag mått bättre så hade jag kanske också gett mig av. Har bara svårt att lämna människor kvar av nån anledning.

Är riktigt sugen på en veckas sol och bad nu. Skulle gärna åka ensam om jag inte var så rädd för att råka ut för nåt igen. Man blir mer ängslig efter att ha varit med om saker som man alltid tänkt "sånt händer inte mig" om. Tror många känner igen sig i det! 
Samtidigt blir man så full i fan på att bli stark och slå tillbaks om det skulle bli en nästa gång. Vill börja på kampsport igen men vet inte om tiden kommer finnas.

Nu ska jag städa lägenheten till en "lyxvåning" så att jag trivs igen och sen skriva ett riktigt inlägg här :) Har saknat det!

Kram på er