Så fort det blir kväll så vaknar hjärnan och helt plötsligt så vill jag så mycket. Skulle så hemskt gärna vilja att vi i Sverige kunde lyckas bättre med att hjälpa dem som mår psykiskt dåligt. Att det på något sätt gick att få det mer naturligt att prata om att man hamnar i det där svarta depressionshålet. 

Tänk att bara under det senaste dygnet så har vi förlorat ca 4 personer i självmord. Och på varje "lyckat" självmord går det ca 10 st självmordsförsök, där personen alltså klarat sig, kanske med skador för livet. Vilka summor det blir...

Själv har jag haft både tur och otur med vården. Mött alltifrån personer som faktiskt brytt sig på riktigt, till personer som sedan blivit förflyttade pga felbehandling mot många patienter. Alla upplevelser har gjort att jag gärna skulle arbeta inom psykiatrin i framtiden. Både för att försöka vara den personen som faktiskt bryr sig om patienter, och för att försöka komma åt bristerna i systemet och förbättra det.

Har väldigt mycket historier från tiden jag befann mig på sjukhuset/"psyket" för att få ordning på depressionen. Om det finns något intresse för att höra om hur det var så kan jag såklart skriva om det.
Om någon undrar något så är det helt okej att fråga. 
Jag ska ordna en mail till bloggen så att man kan höra av sig privat ifall man mår dåligt och behöver råd om vart man ska vända sig eller bara undrar något eftersom att jag vet hur känslig man är när man inte mår bra och att man ibland inte vågar skriva eller fråga något öppet. Så var i alla fall jag under min tyngsta period.

Det här kommer att bli ett väldigt personligt inlägg och ganska tungt att skriva. Gör det ändå eftersom att jag tror att det är viktigt att prata om självmord och depression. Måste väl lägga in en liten varning för att man inte ska läsa det ifall man är känslig eller väldigt ung. Detta är ändå en av dem lindrigaste historierna jag har, så framöver kan annat dyka upp också!

Jag tog en promenad ikväll och fick väldigt mycket minnen ifrån förra hösten. Då mådde jag inte bra och gick väldigt mycket promenader för att komma ut, bland annat en del av den sträcka jag gick idag.

Tillslut kom jag ikväll fram till området där tågspåret går förbi och kunde inte hålla mig från att gå dit och titta. 
 
Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet.

Exakt här stod jag på spåret för ca 10 månader sen. Det är så konstigt hur måendet kan ändras så mycket, för som det är nu så är min livsanda större än min dödslängtan. Men jag minns då hur jag bara önskade och längtade efter allting att ta slut. Grät varje morgon över besvikelsen av att vakna och inse att jag inte hade dött under natten osv. Det berodde på ett stort trassligt nät av saker som skett under i stort sett hela livet. Min första självmordsplan hade jag när jag var 8 år och har alltså mer eller mindre kämpat emot det sedan dess.

Iallafall så stod jag ikväll vid spåret(en bra bit ifrån) och mindes den kvällen. Jag skulle gå ut med soporna. Minns till och med att jag var nyduschad och att jag hade mjukiskläder på mig. Mobilen var med i fickan.
Jag skulle alltså bara slänga soporna. När jag hade kastat dem och stängt dörren till sophuset så började ett lätt regn falla. Det var en ganska ljummen kväll och känslan av regnet var så himla skön. Tårarna kom, trots att jag i stort sett aldrig gråter annat än om jag är ensam. 
Adrenalinet kickade igång i kroppen och jag kände mig så himla lättad för första gången på länge - för nu, nu hade jag modet.

"Snabbt bort till tågrälsen". Det gick fort och det kändes som att jag nästan svävade på stegen. Jag minns att jag log inombords samtidigt som jag grät. 

Så stod jag där. Rälsen kändes så himla gedigen och, bara annorlunda. Kanske för att det inte hör till vanligheten att stå där. Allt var så oplanerat, trots att jag hade så många "bättre" planer som jag skissat på länge och även ett brev hemma som nästan var klart. Men det tänkte jag inte på i den stunden, utan jag hade tagit mig en bra bit ut på spåret där inga hus fanns i närheten. Jag letade efter en plats att lägga mobilen så att man skulle kunna koppla ihop den med min kropp och få fram min identitet lättare. Jag hade ju ingen legitimation med mig. 
Väntade på att något tåg skulle komma medan jag sökte efter en bra plats för mobilen som nu hade ett påbörjat sms där mitt namn och personnummer stod. 

Minuterna gick och det var tyst och mörkt. 

Så piper mobilen till. Ett sms. Jag väljer att inte läsa. 

Den piper till igen.

Jag blir störd och tappar fokus. Ska stänga av ljudet men ser att smset är från mitt syskon. Mitt syskon som själv inte har mått bra och som jag brukar finnas där för, när det behövs. Känner att jag måste öppna smset för att se ifall något har hänt. 

Det var inget som hade hänt, utan det var ett snällt sms. Ett sms som frågade om jag ville ha något köpt från den resa mitt syskon var på. 

Kanske skulle det vara en liten sak för många, men för mig så brast allting där. Hjärtat tog över och adrenalinkickens lätthet övergick i en tung gråt och ett jäkla självhat. Hur kan jag göra såhär? Hur blev det såhär illa? Jag vet ju när jag tänker efter att mitt syskon skulle må sjukt dåligt i resten av sitt liv ifall jag försvann på det här sättet. Jag vet ju att det här skulle skada andra, även den lokförare som skulle blivit påtvingad plats på första parkett till det hela.

Helt plötsligt skämdes jag något så fruktansvärt och smög mig hemåt.

Har inte varit tillbaks där vid spåret förrän ikväll och det var alltså mest för att själv få känna att saker och ting faktiskt har ändrats nu. På något sätt säga till dåtidens "jag" att jag hade fel. Jag skulle inte dö då, allting var inte hopplöst.

Jag kan ännu inte säga säkert ifall jag kommer orka med livet, men någonting inombords vill ändå inte ge upp. För jag ska ju göra något bra av mitt liv. Det har ju alltid varit min plan. Arbeta inom vården. Volontärarbeta. Och kanske bli kontaktfamilj åt barn som har det dåligt hemma osv osv osv. DET var ju min plan. Inte att sluta som en siffra i självmordsstatistiken.

Mår du dåligt? Sök hjälp eller prata med någon på en gång.
Det finns psykakutmottagningar som är öppna dygnet runt. 
Är du redan påväg att göra något dumt? Ring 112 och be om hjälp direkt. De kan koppla dig vidare eller skicka ut en bil som hämtar dig ifall det finns tillgängligt.

Se till att ta hand om er och era nära och kära. Det sker ca 3-4 självmord varje dag här i Sverige och det är något som måste förhindras!

Idag känns allting så tomt.

Att så stor del av tiden kämpa emot att hjärnan ber en att avsluta allting, gör det svårt att verkligen ordna ett riktigt liv för sig.

Den här sommaren skulle bli den bästa. Den första sommaren utan depression. Våren var ju vår, för första gången. Så varför skulle inte sommaren kunna bli en sommar?

Jo, för att allt arbete för att börja umgås med vänner igen gick åt skogen i och med övergreppet.

"Äsch, det här fixar jag. Har varit med om det förr, så det behöver inte ta så hårt den här gången."

Men övergrepp verkar skilja sig åt på samma sätt som fingeravtryck.