Annie

4 augusti 2014 15:01

Vad jobbigt att få sms av honom ..
Vet inte hur det känns, men kan tänka mig att det måste vara otroligt kämpigt ..

Svårt att säga hur du ska göra, men rent instinktivt tänker jag Nej nej .. Han gjorde ju dig så illa! Jag skulle nog inte kunna förlåta ett sånt svek och utnyttjande, men det är ju jag och alla är vi ju olika :-)

Var det "bara" ett sms eller vill han ha fortsatt kontakt tror du?
Att ha kontakt med honom blir nog för svårt tror jag, svårt att gå vidare och bearbeta händelsen då.

Var rädd om dig!

Kramar!

attviljamabra

4 augusti 2014 20:36

Ja. Jag sa att jag inte ville höra mer från honom och han sa att han respekterade det.

Precis, jag tänker väldigt likt dig. Ändå blir det massa tvivel eftersom att vi trots allt var vänner.

Jag tolkar det som att han nog vill ta upp kontakten, eftersom att han också skrev:
"Vill säga att jag saknar dig så ända inihelvetes jävla mycke så de inte finns!"

Men samtidigt så tror jag absolut inte att han vill att jag ska känna mig tvungen på något sätt. Han är egentligen väldigt snäll.

Kanske man borde ta det lugnt med beslut tills man kommit lite längre ifrån händelsen och måendet som kommit efteråt.

Tack för råd och stöd, som alltid!!

Många kramar!

niniz

4 augusti 2014 15:05

Hej. Nu har jag aldrig varit i en situation där jag har blivit utnyttjad, men kan nog generellt i alla fall säga att man bör försöka förlåta- annars skadar man nog mest sig själv. Däremot bör man inte glömma! :/ Men att inte förlåta innebär väl att man hyser agg/hat mot den andra personen och det mår man så dåligt av att göra, tycker jag. Men det är inte alltid lätt att förlåta :/

niniz.bloggplatsen.se

attviljamabra

4 augusti 2014 20:41

Har också tänkt på det där med att man kanske lider själv ifall man inte förlåter, men samtidigt känns det som att man sviker sig själv ifall man förlåter att någon gjort något sådant mot en.
Hade någon gjort något liknande mot tex något av mina syskon så skulle jag aldrig förlåta och aldrig glömma.

Kanske måste det trots allt vara en skillnad när det handlar om en själv? Så att man inte blir bitter, som du skriver.

Tack för svaret. Alltid hjälpsamt att få sitta och fundera på andras ord såhär :)

Ensammalejonmamman

5 augusti 2014 00:42

Jag kom in på din sida och känner igen mig i mycket. Jag levde tillsammans med en man som utsatte mig för övergrepp och jag har inte haft någon kontakt med honom sen jag kom därifrån mer än på rättegångar. Om du kan förlåta honom det är det bara du som vet men en sak har jag lärt mig genom den "resa" jag har gjort och det är att aldrig mer svika mig själv och det är ett råd jag vill ge dig!

Även om det känns som om man inte vet hur man ska göra eller vad man tycker och tänker så har man svaret någonstans där inne så ge det tid och känn efter för det är så lätt att sätta andra före sig själv (jag hoppas hur du förstår hur jag menar) Jag fick oxå PTSD som diagnos och har den än efter över 5 år och ofta ställer den till det så att det blir ett "kaos" i känslor och tankar när något påminner om det som varit! Bygg upp dig själv och tänk på dig själv! DU ÄR VIKTIG OCH VÄRDEFULL glöm aldrig det

CRAMAR

attviljamabra

5 augusti 2014 13:19

Åh, det låter som att du har mycket erfarenhet kring sånt här.

Jag har varit i ett liknande förhållande och tog mig därifrån själv. Var nog inte lika farligt som ditt. Däremot har vi fortfarande lite kontakt än idag. Träffas inte, men hörs eller skriver. Kanske är det där mitt problem är, att jag inte kan släppa kontakten ifall man vet att personen mår dåligt? Jag vet inte.

Att aldrig svika sig själv. Det ska jag verkligen träna in i tankebanan. Det är nog det viktigaste för att nå ett bra liv.

Blir glad av att läsa att du kom ifrån mannen som gjorde så mot dig!

Ja, PTSD'n kan verkligen ställa till det i vardagen. En speciell låt går på som man hörde under våldtäkten och plötsligt svettas man som att man sprungit ett marathon och man måste kämpa för att inte gråta eller fly. Helt galet vad kroppen kan minnas.

Många kramar till dig! Är så glad att din blogg berättar hur man kan lyckas!!

Lainen

5 augusti 2014 03:13

Att förlåta är inte samma sak som att tycka att att handlingen var okej. Det innebär att uttrycka att man inte längre hyser agg eller är ledsen på den som skadat en.
Fast du är inte över händelsen ännu (med all rätt!) verkar det som så säg att du behöver tid att förlåta isf. Ifall du förlåter innan är det inte äkta. Då kanske du kan känna du gjort fel då sagt du förlåtit trots du inte gjort det.
Men däremot så tycker jag du ska arbeta dig mot att kunna förlåta. Men det betyder inte att du måste umgås med personen eller något.
Detta är ju bara vad jag tror och tycker.

Skriver en del ur mitt svar på din kommentar på min blogg (oj det vart tjorvigt) så du verkligen får läst det.
"Om man har liknande symptom av koffein ska man _inte_ börja med Concerta! Jag har också det men skiter i medicinen helt och hållet. Annars finns ju Strattera också.
Läste någonstans att det var ett stort antal personer som efter 5 år på medicinska doser metylfenidat (det i Concerta) uppvisade psykotiska symptom. Tror det låg på ~4% om jag inte minns fel. Har man sedan noja av kaffe kan man ju lägga ihop ett och två..."

attviljamabra

5 augusti 2014 13:30

Precis så resonerade jag förr. Kunde förlåta vad som helst genom att tänka så, men nu känner jag att hur går det ens att förlåta att någon/några har förstört en för att kunna leva ett bra liv? Att inte ens kunna vara nära någon. Jag flyr så fort någon kommer nära. Är hellre hemma själv än att gå ut för att jag är rädd för att råka ut för något igen. Visst, vissa stunder får man en kraft som gör att man ändå tar sig för att göra saker. Men man är rädd hela tiden inombords utan att man visar det och det är på grund av att någon har präntat in i ens kropp att sånt som egentligen ska vara underbart istället är lika med smärta. Att hur trygg man än känner sig så kan det vända. Ingen går egentligen att lita på.

Och vad jag märkt så lider inte de själva. Det är offret som får jobba i åratal för att bli bättre och kanske trots det inte lyckas.

Förstår att jag låter vidrig och bitter nu, men ibland gör det bara så ont att alltid förlåta. För vem har då alls något ansvar för sina gärningar? Det är ändå fel, även om jag förlåter, men man friar personen från sitt ansvar? Eller tänker jag kanske fel här.

Samtidigt så kan jag se att man förlåter för sin egen skull. För att få en inre ro. Men det är där det blir så paradoxalt, för den inre ron kommer man aldrig att få tillbaks på samma sätt som innan.

Tack för att du skrev det, jag ska varna min vän igen om concerta. Har gjort det förr, men ibland tror jag att hon så gärna vill bli bra att hon tar alla möjliga risker för att kanske, kanske nå dit.

Hoppas du har en bra dag!

Och tack för ditt svar som väckte väldigt mycket känslor här. Ska fundera vidare!

Kram!

M

4 november 2014 00:36

Nu vet jag det är flera månader sen du skrev detta inlägget, men som andra också skriver så är det i slutändan du själv som väljer och vet hur man ska göra i en sådan situation.

Det är ju en helt annan situation man sitter i om någon ber om ursäkt, jag vet t.ex för 2 år sen skrev en gammal klasskompis att han bad om ursäkt om de varit taskiga mot mig i gymnasiet. Visste inte om jag skulle skratta el gråta, det var så totalt oviktigt då jag för stunden både utsatts för mordhot och fått rymma från mitt hem under ett halvår och senare grädde på moset ett övergrepp.

Kan säga att jag snabbt skrev tillbaka att han var mer än förlåten och vi hade skitskoj i plugget (den bästa tiden i mitt liv ändå) att de skämtade och trackade det var fan ingenting rent ut sagt!

Killen från första övergreppen han var en total psykopat, han sa han älskade mig helgen efter vi blivit ihop och vi skulle gifta oss/flytta ihop och han ville ta mig till läkare för mina besvär osv men i slutändan stod jag själv där...och givetvis ville jag inte ha hans stöd el hans närvaro så både jag och nej till frågan att förlåta..Det som dock är skönt är att jag aldrig mer kommer höra ifrån honom och jag tror heller aldrig han skulle bett om ursäkt. Om jag citerar hans ord "det är inte mitt problem"

Min senaste kille som verkligen var någon jag litade på och såg en framtid med, min nallebjörn som bara ville framstå som den perfekta svärsonen, Han har aldrig bett om ursäkt och hans svar på att jag inte gillade det han gjorde: "Nej det märkte inte jag, och det var inte menat på ett sådant sätt"

När det gäller min senaste kille så nej, han förlåter jag aldrig eller som min familj sa (som tog emot honom med öppna armar) han kommer aldrig komma innanför mina portar igen, aldrig...och jag kan nämna att jag aldrig berättat för dom vad han gjort, tror dom hade mördat honom då.

Bara en ventilation kring mina tankar

Kramar

attviljamabra

1 januari 2015 22:04

Verkligen fint av dig att dela med dig!
Att höra andras historier kan få vissa av ens egna frågor att plötsligt ha självklara svar.

Riktigt tråkigt att du mött personer som skadat dig så. Det var dock härligt att läsa hur din familj backade upp dig totalt trots att de inte visste allt som hänt! Så ska det va! :D

Det låter i dina ord som att du funnit din styrka och liksom gått vidare i livet. Så himla härligt! Och stärkande att läsa!

Vet att mina svar kommer sent, men hoppas att du ska se dem!

Kram kram!