Tänkte fortsätta ungefär där jag slutade i förra inlägget. Framöver kommer det nog mest bli att jag skriver om specifikaa händelser ifrån avdelningen eftersom att dagarna går ihop i varandra efter att man varit där en längre tid och det är svårt att avgöra exakt vilken dag något hände på.

Jag låg alltså i det rum man visat mig till och grät under täcket. Ville inte att någon skulle se att jag var ledsen.  Kände mig väldigt barnslig.
Kvinnan som jag skulle dela rum med var inte där och jag var livrädd för vem hon skulle vara. Inte minst pga att jag hade social fobi vid den tiden som följd av att jag isolerat mig ifrån alla vänner. Anledningen var att jag inte ville att de skulle stå mig nära när jag genomförde det planerade självmordet. Tänkte att det inte skulle bli lika svårt för dem att få beskedet ifall vi inte ens hade kontakt.

Utanför i korridoren gick en vuxen människa och sjöng barnvisor, vilket skrämde skiten ur mig rent ut sagt.

Jag hade fått två kontaktpersoner som skulle hålla lite extra koll på mig och som jag skulle ha möten med ibland. Den ena av dem, en man, var väldigt snäll. Han förstod mig direkt och tillät mig att äta lunchen ensam i rummet, eftersom att social fobin gjorde att jag knappt ens kunde föreställa mig att gå ut i matsalen och äta med en massa okända personer.

Det blev kväll och jag hade hittills bara legat i min säng och gråtit. Jag blev ombedd att stiga upp och sitta i allrummet en stund och gjorde som de bad. Smög in och satte mig i en rätt avlägsen fåtölj. Några hälsade på mig, mest män, andra märkte inte att jag kom.
Jag tittade försiktigt på alla som fanns där, utan att möta någons blick ordentligt. Alltifrån unga till pensionärer fanns där. Män och kvinnor.

Helt plötsligt hörs ett vrål, ett sånt där riktigt dödsångestskrik, och mot mig rusar en svartklädd person med uppspärrade och stirriga ögon. Folk gick åt sidan trots att de redan var en bit ifrån, men jag blev som förstelnad och blundade. Hörde ett krasande ljud och en smäll och öppnade ögonen. Bredvid mig på golvet ligger den svartklädde med den golvlampa, som stått bredvid mig, nu liggandes bredvid sig. Jag inser snart att personen varit ute efter själva lampan, inte mig, och försöker skära upp handlederna med skärvorna ifrån den glödlampa som krossats i fallet. Ett öronskärande larm går och ett helt gäng vitklädd personal kutar emot oss och övermannar den svartklädde som förs bort.
Jag kryper ihop i fåtöljen och kan inte röra mig och inte få fram ett ord. Var så jäkla rädd. Hade trott att den svartklädde var ute efter mig. Vad är det här för ett dårhus? Vad gör jag här? Stackars den svartklädde som mådde så dåligt!

Tårarna komma igen, på grund av chocken tror jag.  Skakade i hela kroppen. Hade aldrig varit med om något liknande innan.

- Kul första upplevelse för dig som är ny! sa en man lite skämtsamt. Trodde att du skulle åka på stryk där!

Jag tittade upp och mötte hans blick, vi började skratta. Det var så skönt! Någon som verkade ”normal”. Några till började prata med mig och förklarade för mig att den svartklädde gjorde sådana försök hela tiden och att de var vana. Vi blev en liten grupp av yngre personer som började prata lite om allt möjligt. Helt vanliga killar och tjejer som verkade trevliga på riktigt.

Kände dock hur min sociala fobi gjorde att jag blev varm och insåg att jag behövde gå undan, så jag tackade för mottagandet och gick mot mitt rum. Lade mig på sängen och begrundade hela min situation.
En kvinna kom trallandes in i rummet, det var min rumskamrat. Hon presenterade sig och var hur glad som helst!
- Vad är du för sjuk då? *smile*
- Depression och så… Du då?
- Bipolär.

Jag hade ingen aning om vad det var. Hon berättade lite och hämtade nåt jag kunde läsa i för att få lite fakta om hennes sjukdom. Hennes sida av rummet var inrett med glada färger och blommor och saker på väggarna. Insåg att hon hade varit här ett tag och att hon nu var i en uppåt-period.

Hon verkade inte farlig alls, så jag andades ut.

Natten kom och jag var rädd för att somna pga att man inte fick låsa dörren. Tänk ifall någon galning skulle komma in medan vi sov? Med hjälp av sömnmedicin så somnade jag i alla fall tillslut.
Plötsligt vaknar jag av att nån lyser med en ficklampa rakt in i mina ögon. Jag kan inte se vem som står bakom och hjärtat hoppade över ett slag.
- Vad gör du?
- Ssh… får jag som svar.

Han går vidare och lyser lite på kvinnan bredvid, sen går han ut.

Förstod inte vad som hade hänt och kunde inte somna om.  Fick veta dagen efter att personalen går rundor om nätterna för att kolla så att ingen av oss skadar sig eller är inne på toaletten och försöker ta livet av sig osv.  Hade varit kul att veta innan så man sluppit sätta hjärtat i halsgropen! :p

Nu har jag dragit iväg igen, så avslutar berättelsen om den första dagen och natten!

EDIT: Vet att jag skrivit att jag vill att andra ska våga söka hjälp, och jag skriver inte om upplevelserna ovan för att avskräcka på något sätt utan för att berätta om hur det kan vara. Önskar helt enkelt att jag vetat vissa saker innan jag blev inlagd så att jag sluppit bli så rädd och chockad, och tänker att det kanske är så för andra också.

Måste också tillägga att jag var på en relativt stor avdelning i en stor stad, varför det kanske var lite extra livat.

Det galna i allt det här var att händelserna på avdelningen för första gången på länge fick mig att känna mig levande. Så på något sätt fanns det nåt positivt i det hela. Adrenlinet gick igång och kroppen var tvungen att sätta igång massor av känslor som jag inte upplevt på väldigt länge. Man vaknade till.
Sen fanns det givetvis lugna dagar också, då man kunde kurera sig på riktigt.

 

Lainen

11 augusti 2014 19:36

Du gjorde precis som min kompis. Han slutade helt umgås med alla några månader före. Det fungerar inte ska jag tala om...

Shit alltså med den som sprang emot dig!? Jag hade pissat ner mig och inte lämnat rummet på några dagar. :|

Händelserik första dag iaf. Fast det är det alltid på psyket. ;)

Vart en kort kommentar denna gången. Är fysiskt utmattad av allt skrivande typ. ^^

http://lainen.bloggplatsen.se

attviljamabra

11 augusti 2014 22:18

Jo, har förstått nu att det är rätt vanligt att man gör så. Jag började något år innan. Var väldigt välplanerad när det kom just till att dö, av nån anledning!
Antar att din vän lyckades eftersom att du skriver att det inte fungerar. Beklagar verkligen, vet hur ont det gör att bli kvar när nån tar sitt liv. Har du förlorat många så? :/

Ja, jag måste haft extrem otur att den sprang emot just mig. Blev sjukt rädd ska du veta :p Men jag vaknade till, kan jag lova. Man var inte så likgiltig längre efter den upplevelsen ;)

Haha, känner igen det! Ibland måste jag dela upp svaren för att liksom orka skriva ordentliga svar. Men det är bra träning att sitta och skriva för snart börjar studierna och då ska man ju fixa sånt!

 

Lainen

12 augusti 2014 21:11

Åhh... Skrev ett inlägg men det försvann. Tappade musten. Svarar väldigt kort nu. Vi har ändå mkt igång i andra kommentarer så.

Nej han lyckades inte med det. Men han fick se folk bryr sig menade jag.
Har inte förlorat någon jag klassar som nära på ngt sätt. Men klassar få så.
Har det hänt flera gånger för dig?

Du behövde nog den där kicken så du fick känna du kunde känna annat än sorg och depp.

Btw, du har 5st kategorier som du skapat själv. Bara en av dem är positiv och den har du skrivit 0 inlägg i. Men din tid på psyket borde väl passa där iaf?

http://lainen.bloggplatsen.se

attviljamabra

13 augusti 2014 23:03

Nej, avskyr när det händer!

Skönt att han klarade sig. Har det blivit bättre för honom? Ångrar han försöket idag?

Jo, mitt ena ex gick ju bort väldigt plötsligt. Han var nog den som stått mig närmst som varit "bra", om du förstår. En kille som liksom inte gjorde en något ont alls, som man samtidigt kunde prata med om nästan allt. Det har inte hänt mig så många gånger alls. Är nog bara han hittills.
Tycker att det ofta är antingen det ena eller det andra, när det kommer till er pojkar ;)

Sen har jag förlorat halvnära vänner då och då sen jag var liten. En fick cancer, en körde ihjäl sig, en ställde sig på spåret. Sen när man väl blev inlagd så mötte man ju många med problem och då har det blivit några vändor till sjukhus när de hoppat från balkonger, överdoserat eller så. Fast det är mer väntat då på något sätt, även fast man blir lika ledsen så är det inte lika oväntat.

Bra att du påpekar det. Ska försöka tänka på det. Fast bloggen var egentligen till för att skriva om pykiskt mående, men nu när den blivit med personlig så får jag lägga in lite postiva saker igen, så att det inte blir helt svart!

 

Lainen

14 augusti 2014 00:34

Jodå det har det. Mycket. Jag vet inte riktigt. Han bryr sig nog inte så mycket varken ut eller in på det. Han har ändå en ganska speciell syn på liv och död.

Hemskt att det skulle vara just han. Ofta verkar rättvisan vara felvänd här i världen. Mera trist att höra han är den enda som varit bra som verkligen varit dig riktigt nära. :/

Ena eller andra med vad?

Shit. Sådant måste ändå påverka en väldigt mycket. Att mer eller mindre regelbundet få höra nyheter om sådant.
Ja jag kan tänka mig man är lite mera "beredd" på psyket. Hur mycket det nu är värt som sagt...

Men psykiskt mående involverar behandling. =)
Ja jag har märkt bloggar får ett eget liv efter ett tag. De verkar till slut bli mer eller mindre personliga så länge man uppdaterar någorlunda regelbundet.

http://lainen.bloggplatsen.se

attviljamabra

14 augusti 2014 23:44

Ja, det var synd. Men en hel del bra minnen har jag ju kvar i alla fall, så borde kanske vara tacksam.

Att killar ofta är rätt sviniga, men går att prata med om sånt man inte pratar med andra om, eller att de är lugna och fina men inte alls kan relatera till mina tokerier! :)

Ja, jag måste erkänna att jag aldrig vant mig vid det där abrupta "aldrig igen"'et som kommer när någon dör. Kanske att man hanterar det lite lugnare nu ibörjan när man får beskedet, men sorgen blir alltid på något vis extrem. Så är det väl för alla, men det som har kommit som en bieffekt på just det här är att jag alltid känner att något kan hända. Bara går och väntar på nästa död. Varje gång jag säger hejdå till någon så ploppar tanken upp att det kanske är sista gången. Det positiva med det är att man säger mer ofta att man tycker om folk och att de är viktiga. Men jobbigt med den ångesten. Den är svår att få kontroll över tycker jag.
Vet inte om du förstår. Men allt känns hela tiden så osäkert.
Så kanske du också känner efter alla självmordsförsök du upplevt? Eller har de gjort att du ser döden som väldigt långt bort just för att de inte lyckats?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag just har förlorat den finaste människan jag nånsin mött. ...

Ja, nu är det nytt år och för mig känns det denna gång som en liten slags nyfödelse. Mycket har hänt och samtidigt ingenting. Gissar att det finns några fler där ute som känner likadant ;)Jag har ju träffat en person, som verkligen fått mig att börja...

Bloggen kommer att börja uppdateras mer ofta igen. Blir så glad när jag ser att ni fortfarande är många som tittar in. Det får mig att vilja skriva mer igen:) Kommer också att svara på kommentarer som jag missat. Kram och tack? ...

Det här inlägget kan låta lite dumt, och jag är helt medveten om det, men jag lägger upp det ändå ifall det skulle kunna hjälpa någon.Jag befinner mig ju i den fasen att de initiala reaktionerna efter övergrepp/våldtäkter är borta. Nu är det "gå vida...

Det var länge sedan jag var inne här. Känns nästan konstigt att skriva.Det har hänt mycket och jag har väl "förlorat" stunder då jag inte har något att göra och därför tidigare hunnit skriva. Det är positiva saker som dykt upp och jag är glad att det...