Direktlänk till inlägg 26 augusti 2014
Om att vara inlagd i psykiatrin #3
Kom att tänka på en situation då jag var inlagd som inte var så rolig och där jag faktiskt fick dåligt stöd trots att det var ganska allvarligt.
Det var som så att stämningen inne på avdelningen var "som vanligt". Vi var ett gäng som då och då byttes ut en i taget. Allt var relativt lugnt för dem flesta, men så en dag kommer en man in med poliseskort. Vi kan kalla honom Bill.
Han var glad och dansade och sjöng, flörtade och skrattade högt med alla! En mysfarbror, trodde vi tjejer. Dock lite väl energisk.
Plötsligt insåg vi att Bill inte var ensam i den mannens kropp. Den delades av det mer aggressiva alter egot som vi kan kalla för Kill-Bill. Man kunde ofta se i ögonen på mannen vilken personlighet som var aktivt för tillfället, och man höll sig undan om Kill-Bill var där.
Kill-Bill hade en svartare blick. Han kunde bli redigt förbannad utan någon större anledning. Han stal saker, tafsade och var ganska obehaglig. Han kunde tex tycka att man förnärmat honom trots att man inte gjort något.
Det var inte heller alltid lätt att hålla sig ifrån vare sig Bill eller Kill-Bill eftersom att de båda var ganska så sociala.
Stämningen på avdelningen försämrades snabbt. Nätterna blev obehagliga eftersom att Kill-Bill ibland vandrade omkring ibland oss då. Vi tog upp detta med personalen eftersom att vi inte riktigt förstod varför det var okej att det var en patient inlagd som skrämde oss andra. Svaret var att han skulle vara på en avdelning för människor med psykoser, men att det där var fullt och att han därför skulle bo här nu. Det fick vi acceptera.
Jaha... Är det okej att låsa dörren till sitt rum då? Undrade vi som fått besök av mannen dag som natt. Svaret blev nej.
Ingen mådde särskilt bra av det här. Flera patienter ville skriva ut sig eftersom att de kände sig otrygga. Vi pratade med personal igen men ingenting hände trots att vissa av dem förstod och höll med.
Vi var flera som vaknade av att Kill-Bill var inne hos oss på nätterna. Stod och luktade på ens kläder i garderoben, tog klädesplagg stod lutad över ens säng och tittade på en osv.
För mig gick det väl rätt okej till en början. Bill gillade mig och Kill-Bill brukade tycka att jag var schysst också så länge jag inte var stroppig och avvisande. Därför var jag noga med att inte vara så hård mot honom och höll mig istället undan så mycket som möjligt. En dag stod jag ensam och plockade undan efter att ha ätit en macka. På en sekund, så står Kill-Bill bakom mig med en kniv i handen och och trycker den mot min hals. Inte den vassaste kniven i världen, en matkniv, men ändå obehagligt som sjutton när den är i handen på en som kändes galen.
Jag är ofta ganska samlad när jag blir rädd, så jag säger med en lagom snäll, lite besviken röst att jag trodde att vi var vänner. Inte vill han väl skada mig, vi som haft så kul ihop här? Nu måste ju något ha blivit fel.
Man ser nästan hur han kämpar lite mot sig själv, ibland blir trycket från kniven lite hårdare och ibland släpper det som att han ska ta bort den. Jag börjar prata om ifall vi ska gå och göra något kul istället, kanske gå ut eller så? Att att vi måste lägga ner kniven innan personalen kommer och blir arga.
Tänker att han kanske hellre vill göra något roligt än att få problem med personalen och försöker få det att låta som att vi är ett litet team han och jag som måste gömma hela den här situationen för personalen så att vi inte får skäll, typ.
Det funkar och han tar ner kniven. Jag säger att jag bara ska hämta en sak och går därifrån och låser in mig på en toalett för att lugna ner mig. Är lite skakis och svettig och framförallt yr i huvudet. Väntar där inne tills jag hör rösten av en kvinnlig personal utanför och låser upp dörren, kikar ut och ser att kusten är klar för att säkert kunna nå henne utan att Kill-Bill skulle vara där. Jag frågar om hon vet vart min kontaktperson är, för honom litar jag på, och hon säger att vi kan gå och hämta honom. Jag säger att jag skulle behöva prata med honom en snabbis och vi går in i ett rum. Där berättar jag vad som har hänt och tror att han ska reagera, men istället ler han bara och säger att snart så kommer Kill-Bills mediciner att börja verka, så då blir det nog bättre.
Jag blev rätt chockad av svaret och frågade
- Jaha? Och hur länge innebär "snart"?
- Några dagar, svarar han.
- Så vi ska gå runt och vara rädda i "några dagar"? Han är ju obehaglig!
Jag berättar vidare att tre personer är redo att skriva ut sig enbart pga Kill-Bill, men kontaktpersonen sa att jag skulle hälsa dem att hans mediciner snart kommer börja verka.
Ungefär då tappade jag för en stund tilliten till min kontaktperson, och män överhuvudtaget, vände och gick utan att tacka för samtalet som jag ju alltid gjorde annars.
Jag kände att jag började nå bristningsgränsen när Bill/Kill-bill även ökade på sitt tafsande och jag tyckte att det var sjukt att man skulle acceptera detta när flera av oss var här pga att vi varit med om övergrepp. Fortfarande ingen vidare reaktion från personal. Jag bad återigen om att få låsa min dörr, men det fick jag inte. Jag gjorde det ändå, men de låste upp den under natten. Tillslut jobbade en äldre man om nätterna, han förstod situationen och lät mig ha låst dörr. (Tack!)
Nån dag senare kom Bill/Kill-Bill tätt bakom mig och tog en tag om min rumpa och smekte och jag blev ganska arg. Var så sjukt leds på skiten, rent ut sagt! Sa högt åt honom att sådär gör han inte mot mig igen för nu var jag leds. En i personalen kommer och frågar vad som hänt. Jag berättar, och får ett litet leende tillbaks från vårdaren som tycker att det inte är något att bli så upprörd över och går.
Känner hur ilskan och ångesten börjar växa i bröstet och ser hur Kill-Bill laddar för att tafsa lite till, när en ung kille i personalen som hört det hela kommer rusandes och knuffar undan honom, håller fast honom och skäller ut honom att ifall han rör mig igen så blir det inte roligt.
Jag tackar honom verkligen, och han säger att det är självklart. Det tycker egentligen jag med, men det tyckte tydligen inte den andra vårdaren... Min kontaktperson visste också om tafsandet men tyckte att jag och de andra kunde stå ut.
Det hela slutade med att jag tillslut berättade dessa två händelser för en tjej jag var inlagd med och hon blev förbannad över att personalen inte brytt sig.
Dagen efter blev Kill-Bill/Bill flyttad. Jag förstod inte varför och frågade runt. Det var den här tjejen som hade ringt och polisanmält det hela. Både det han gjort mot mig och att han hade gjort något mot henne också.
Fy sjutton vilken bra tjej. Hon visade mig att man faktiskt har en viss makt kvar trots att man är inlagd. Jag visste inte att man kunde anmäla, men efter det här så visste jag att man inte var helt maktlös på psyk.
Det är egentligen det jag vill få ut med den här historien - anmäl om någon behandlar dig fel, oavsett om det är en läkare, vårdare, eller en annan patient.
Är det akut, så ring polisen. Annars, läs länken som följer och hitta ställen där du kan anmäla. Det kan se lite olika ut i olika delar av landet.
http://www.1177.se/Uppsala-lan/Regler-och-rattigheter/Om-man-inte-ar-nojd-med-varden/?ar=True
Jag tror att jag just har förlorat den finaste människan jag nånsin mött. ...
Ja, nu är det nytt år och för mig känns det denna gång som en liten slags nyfödelse. Mycket har hänt och samtidigt ingenting. Gissar att det finns några fler där ute som känner likadant ;)Jag har ju träffat en person, som verkligen fått mig att börja...
Bloggen kommer att börja uppdateras mer ofta igen. Blir så glad när jag ser att ni fortfarande är många som tittar in. Det får mig att vilja skriva mer igen:) Kommer också att svara på kommentarer som jag missat. Kram och tack? ...
Det här inlägget kan låta lite dumt, och jag är helt medveten om det, men jag lägger upp det ändå ifall det skulle kunna hjälpa någon.Jag befinner mig ju i den fasen att de initiala reaktionerna efter övergrepp/våldtäkter är borta. Nu är det "gå vida...
Det var länge sedan jag var inne här. Känns nästan konstigt att skriva.Det har hänt mycket och jag har väl "förlorat" stunder då jag inte har något att göra och därför tidigare hunnit skriva. Det är positiva saker som dykt upp och jag är glad att det...
Presentation
Lever med bland annat svår depression som leder till självmordsbenägenhet. Bloggen är min ventil, ett ställe där jag kan få visa hur jag egentligen mår och vem jag är.
Diagnoser: PTSD, depression, GAD, BDD, social fobi.
Mail: attviljamabra@gmail.com
Kategorier
- Allmänt (52)
- Behandling (3)
- Depression (7)
- Missbruk (1)
- Psykiatrin (5)
- Självmord (11)
- Övergrepp (11)
Gästbok
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
| 1 | 2 | 3 |
|||||||
| 4 | 5 | 6 |
7 | 8 |
9 | 10 | |||
| 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 |
17 | |||
18 |
19 | 20 |
21 | 22 |
23 | 24 |
|||
| 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
31 | |||
| |||||||||
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- Ta ingenting för givet
- Nytt år, läkta sår?
- Nya tag
- Efter våldtäkt/övergrepp - går det att ha sex igen?
- Tiden tickar på
- Ångesth*lv*t*
- Volontärarbete & obduktion :S
- Att kämpa emot
- Avgörande!!
- Trygghet
- Utredning
- Sena reaktioner
- Avskyr att klaga
- "I'm gonna fly like a bird through the night, feel my tears ...
- Ersätta det dåliga med något bra