Om att vara inlagd i psykiatrin

10 augusti 2014 17:32

Men, vad gullig du är! Blev helt ärligt rörd av första raderna! Känner likadant! Häftigt att det kan bli så över nätet såhär:)

Oj, det visste jag inte. Är det okej att fråga varför och hur det gick? Tycker alltid det är intressant att höra hur det gått för andra! :)

Åh, då ska jag in och kika! Är spänd på svaret! Ett inlägg tror jag kan ge många glädje, så skriv ett sånt om du orkar och när du har tid :)

Tack, det har jag! Hoppas du också har det!

Kram kram!

10 augusti 2014 18:08

Får de göra sådär? Ljuga för en?
Bra du vart inlagd då du klart behövde det. Bra du tog åt dig också istället för att "tjura emot".
Ja fördomarna är många ang psyket. Det är en ganska okej plats faktiskt. De flesta är bara folk som mår dåligt även om det finns de som uppfyller den vanliga stereotypen.
Jo den första dagen/kvällen är hemsk... Jag var livrädd någon skulle komma in och försöka döda mig. Skallen var rätt knäckt då.

Du gör det skitbra! :)
Fortsätt så.

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

10 augusti 2014 18:22

Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag pratade med psykologen om det efteråt. Sa att det kändes rätt hemskt när jag insåg att de "lurat" dit mig. Hon bad då faktiskt om ursäkt men sa att hon helt enkelt inte kom på nåt annat sätt för att få dit mig. Och idag är jag ju enbart tacksam!

Som jag förstod det är det nog inte tillåtet utan isf får de sätta LPT på plats och låta polis köra dit en om man vägrar - vilket hade varit tusen gånger värre i mina ögon som aldrig varit i kontakt med sånt!

Nej, klart man inte är en suris... Vissa var ju helt galna där inne och kastade möbler, smugglade in saker, rymde osv. Det är inte min stil riktigt. Jag tar hellre tillvara på det som faktiskt är bra och ägnar tiden åt att komma nånvart. Ville ju bli bra! Men helt lätt var man säkert inte alla gånger i alla fall. Har man för mycket ångest så vill man helst vara ifred, och det är ju inte alltid tillåtet där. Sen är jag ju sån som gärna muntrar upp andra och busar lite, så det blev en del sådant också!

Exakt så kände jag med, att något psyko skulle rusa in och skada mig på något vis! Haha, har alltid haft svårt att lita på människor och psyket har ju inte dem mest stabila personerna i världen alla gånger(beror väl på avdelning).

Minns också att jag vaknade första natten av en man var inne och lös på oss med en ficklampa för att kolla så att vi levde.
Tyvärr så hade de inte informerat mig om det tidigare, så jag trodde ju att det var just ett psyko påväg mot mig. Inte många timmars sömn den natten ;)

Tack, väldigt snällt av dig!

Annie

10 augusti 2014 18:36

Åh tack ;-) Det är du med! :-)
Ja visst är det häftigt :-) det tycker jag med, att hitta vänner via bloggen och nätet ;-)

Förstår, det är inget jag skrivet om på bloggen, också av hänsyn mot personen i fråga. Personen har haft mycket depressioner och varit riktigt dålig. Vart inlagd, ( fick bla ect) det blev bättre,
var bättre ett tag. Blev utskriven, sen sämre igen. Tyvärr.

Ska skriva ett sånt inlägg, kanske senare i veckan som kommer ;-)
Kul dela med sig också :-)

Kramar!

10 augusti 2014 18:46

Ja, det är häftigt att man kan känna en kontakt på det här sättet. Man känner ganska mycket hur en person är även om text, börjar jag lära mig :)

Förstår det, man måste vara väldigt försiktig när man skriver om andra på nätet. Det skaj ag även tänka på när jag skriver om tiden som inlagd, så att man inte råkar avslöja för mycket om någon man mötte där.

Ja, vad kul! Då har jag två spännande inlägg att läsa hos dig framöver om det blir av :)

Kul att kunna inspirera varandra såhär! Snart är det dags för en power walk här ;)

Kramar!

10 augusti 2014 18:40

Bra det inte skapade en massa friktion mellan er och att ni båda hanterade det bra.

Ja det är nog lite tråkigare. Sett en del folk som varit där med polis. Kan inte vara kul. :/

Haha. Ja det är inte så klart. Min kompis, även om han oftast vad medgörlig, var lite rebellisk. Han förstörde en stol en annan dag vart han fastbältad och fick lugnande sprutor. Skar upp sig mitt framför personalen i protest. Ja, han var suris. ^^
Det är en extremt bra egenskap. Hoppas du inser det själv. Det är verkligen inte alla som gör det. Många kanske inte tjurar emot. För de orkar inte. Men långt från alla försöker verkligen ta åt sig.
Nej men man har tillåtelse att inte alltid vara så lätt där. Man är ju där för att man oftast är helt färdig.
Haha, det lät kul! :) Skulle behövt en som dig där! Min kompis berättade också om att det var rätt kul där i perioder.

Oj vad jobbigt. Nojan när någon springer in sådär. ^^ Jag vart hotad en gång av en inlagd. Stor som fan! Sov med en penna nära till hands om han skulle komma så jag skulle kunna hugga han med den. ^^

10 augusti 2014 19:00

Ja, det var bra. Hon var en genomgullig person så det var inte svårt att lägga det bakom sig. Särskilt inte med facit i hand!

Okej, känner igen den typen.. Haha! Vet att vissa inlagda som har sönder mycket möbler kan få hem en räkning efteråt. Både lite kul och sorgligt, för de flesta där inne hade inte högar med pengar hemma, så att säga!

Tack. Hoppas du ser att du själv också har den egenskapen. Det känns så, tycker jag, som att du verkligen kämpar med det som inte fungerar. Får du förresten stöd från någon av dina föräldrar?

Haha ja, det var rätt kul faktiskt. Man kunde skoja både med personal och inlagda. Hitta på små äventyr för att muntra upp osv. Annars blev man ju helt apatisk och grävde ner sig i sina egna problem och det har jag svårt att göra när jag har andra som mår dåligt omkring mig. Då vill man hellre hjälpa, på nåt sätt. Något du känner igen dig i? Eftersom att du också verkar sätta andra framför dig själv, tänker jag.

Ja, då var jag nog rätt nära en hjärtattack! Usch, sånt är inget kul alls! Var med om en liknande händelse. Kan skriva om den i bloggen eftersom det blir så långt här annars. Men stackare alltså... Du som behövde ett ställe att slappna av och vara trygg på! :/ Hoppas du anmälde honom eller avdelningen! Sånt får inte hända där utan ordentliga åtgärder!

11 augusti 2014 02:37

Så bra! :)

Vad fan? En räkning? Nu får de skärpa sig. Undrar om han fick det...:p

Alltså. Mnjae, jag har blivit bättre. Men klankar fortf ner på mig för att jag inte har arbete och bara gav mitt senaste arbete 2 st halvdagar före jag sa upp mig. Haha, helt hemskt. ^^ Men annars så kör jag på rätt bra. I perioder blir det dock bajs. Sedan klankar man. Ojojojoj....
Är du bra på det?

Jodå jag får bra stöd från båda. Pratar mycket med pappa och mamma är där för mig också. Lagar mat etc. ^^
Du då?

Små äventyr? Det här lät spännande. Blir jag inlagt igen hade jag viljat vara det med dig. :)
Minns inte riktigt. Var länge sedan jag var där. Alltså var trevlig och så. När jag var inskriven var det oftast folk som var helt körda för det mesta. Men jag satt och lyssnade och pratade med dem om deras vanföreställningar och så. :)
Men mycket så sket jag i allt då jag mådde så kasst. Jag var ju bara där någon dag. Drogerna var ju nästan alltid orsaken till att jag var där så när de glidit ur lite och med mitt snabbkastande humör var det sayonara rätt fort. :)

Frågade personalen och de sa det inte var något att oroa sig över helt lugnt. Orka anmäla, orkeslöshet och det är bara ge mig skit. Vi har redan gått genom det här. ^^

11 augusti 2014 16:47

Jo, men den personen slog ju typ sönder all inredning som fanns och var inlagd ofta. Blev ju asdyrt för avdelningen :p
De provade att ta betalt för en stol för att se om det kunde göra så att misshandeln av möbler minskade lite :)

Att klanka är jag alltför bra på. Är väl lite uppvuxen med att jag skulle vara något som helvetet spytt upp ibland, så det har satt sig. Om man får höra sånt tillräckligt många gånger så behöver man tillslut inte höra det länge för det är liksom planterat inombords och finns där med rot och allt. Tror jag.

Nej, jag har inget stöd på då sätt. Lever ensam med det här eftersom att jag alltid behövt klara mig själv och är van vid det. Bloggen gör så mycket nytta just därför! Har dock en vän som vet om en del, eftersom att jag träffade henne i en grupp. Sen har jag ju mina kontakter i vården som har blivit som familj nästan. Har haft hemskt tur där att de verkligen såg mig och råkade fatta tycke för mig.

Ja, det var väl lite därför som min tid där både var underbar och samtidigt något av det värsta i mitt liv. Man fick sån ärlig kontakt med andra inlagda. De flesta var inte så körda där jag var, och man blev vänner på riktigt. Alla var på något sätt i samma grop och man behövde inte ha någon fasad. Himla skönt.

Så sa personalen till mig med, men som tur var så anmälde en annan inlagd vad han gjort mot mig så han blev flyttad. Något jag lärt mig är verkligen att man alltid ska anmäla. Men jag förstår att man inte orkar eller ens vet hur man ska göra alla gånger. Det gjorde inte jag förrän jag blev visad.

11 augusti 2014 19:09

Aha då förstår jag. :)

Nejmen vad hemskt.. :( Hatar när folk får ha det sådär. Blir så ledsen. Klart det blir så. Men vi får motverka det här då!
Du verkar vara en riktigt snäll och underbar människa. Folk som är så hjälpsamma mot andra som dig och kämpar trots motgångar är sällsynta. :)

Vad bra du hittat dig ett kontaktnät runt dig när det var icke-existerande tidigare. Du ska se att allt kommer byggas upp! :) Tar längre för vissa och går snabbare för andra. Men om man kämpar, vilket du gör, så kommer man i mål. :)

Ja det stämmer till fullo! Älskar att träffa folk i situationer där man bara kan vara och inte vara någon annan.

Bra gjort av dig. Du är ju grymt stark! :) Att i en sådan där situation orka göra något sånt där är imponerande.

11 augusti 2014 21:17

Äh, det är rätt lugnt faktiskt! Blev mest chockad när jag kom ut i världen på riktigt och insåg att folk ju tyckte om mig. Jag trodde att jag mest var oönskad på många sätt innan^^

Ja, det är ingen fara. Har väldigt lätt att få vänner och träffa nytt folk. Är bara det att jag inte känner gemenskap med så många medan dem ser en som sin närmsta vän, vilket känns fel. Kanske är det för att jag inte klarar av att berätta hur jag egentligen mår. Då är det ibland bara skönare att vara för mig själv.
Har du bra vänner? Såna som du tror att du kommer ha kvar resten av livet?

Samma här! Tänk om hela livet var lite mer som på avdelning på den punkten! Att alla bara var ärliga och allt och inte behövde dölja så mycket!

Tack, du är för gullig du!

12 augusti 2014 20:58

Alltså, jag vart tvungen att skratta lite för det du skrev. Det är så hemskt och tragiskt, men samtidigt sant (uttifrån mina erfarenheter med att tro allt är normalt samt sett andra som haft det dåligt genom hela livet). Min förra tjej hade haft det tufft och hon brukade som skoja med det och får som lite samma känsla av dig kring det där.

Nejmen shit! Har exakt samma grej här. Har i vissa perioder haft några stycken som kallat mig sin bästa vän. Visst så var de alla nära mig men det är lite lustigt.
Är du inte nära vän alls med dem?

Jag har en jag verkligen skulle tycka det var trist om hon försvann. Resten är "utbytbara". ^^ Sen vet jag inte huruvida jag kommer att ha kvar vem eller inte.
Själv då?

Haha, "Gökboet 2: Utanför stängslet".

Nej jag var bara ärlig. :)

13 augusti 2014 22:41

Ja, men självklart har man humor kring det man varit med om! Annars skulle man ju inte orka. Min uppväxt har varit speciell på en del plan och herregud vad mkt galna och roliga saker man fått se och vara med om pga det.

Ett av mina ex älskade att höra dem historierna. Han bad jämt om det när vi skulle sova "kan du inte berätta om den gången igen!" eller ville höra nåt nytt.

Haha... Han är nog den som vet mest om mig nu när jag tänker efter. Just pga att vi kunde skratta så mycket åt galningar man haft omkring sig :)

Just nu känner jag mig inte särskilt nära med någon. Men jag har ju självklart mina närmsta vänner kvar, bara att vi inte ses så ofta när jag är såhär. Ska försöka ändra på det, känns lite trist att vara den som drar sig undan.
Lite nära är vi väl, men jag är so en mussla, öppnar mig väldigt lite och stänger igen så fort nån kommer nära. Haha, mussle-liknleser funkar alltid :)

Mina förra närmsta vänner har alla behövt flytta härifrån pga studier eller arbete. Men de finns ju kvar och jag tror aldrig att vi kommer släppa varandra helt eftersom att vi gick igenom mycket tillsammans.

Annars hade jag ju ett ex, som var en rätt bra kille(till skillnad från han jag nämnde ovan). Tyvärr så gick han bort när vi hade haft en tid ifrån varandra och skulle börja ses igen. Honom kan jag sakna galet mycket, för vi var verkligen som bästa vänner.

Ja, exakt. Hade kunnat bli väldigt spännande :D

14 augusti 2014 00:25

Frågan är ju om det är okej för mig att skratta åt det. :p Men det verkar det som tur är vara. :)
Ja inget ont som inte för något gott med sig. :)

Lust att berätta eller kanske skriva ett inlägg i framtiden om ngt intressant? :)

Enligt mig är det bättre så än tvärt om. Finns inte många värre känslor än att bli nekad att vara med folk när man vill det. Försvarsmekanism: Dra sig undan.
Fast lite verkar du absolut behöva arbeta på det! :)

De allra närmaste kan man vara med som om det var igår fast det gått hur länge som helst verkar det som. Det är så konstigt. Fast det är kanske för att alla barriärer är så långt rivna att de inte kan byggas upp igen?

Vad trist att höra... Var det länge sedan?