Snart sovdax. Ska upp relativt tidigt imorgon. 

Funderar lite över livet. Om varför vissa saker händer vissa människor.

Ibland, när jag mådde mycket sämre, så slog en tanke mig ganska hårt; tänk om jag var en våldtäktsman i ett tidigare liv och att jag nu liksom tar karma-straffet för det genom det här livet. 

Förstår att det låter lite galet, men när man inte förstår varför saker händer en och man sen är nere på botten psykiskt, som jag var då, så kom sådana tankar upp för mig. Då kunde jag tänka att det på sätt och vis var bra att vissa saker hände. Allting var menat och förtjänat och balansen återupprättades. 

Mysko tanke, men den hjälpte mig igenom en del saker och besparade mig massa onödigt grubblande.

Sen blev den ju iof rätt skadlig eftersom att man kände det som att man förtjänade det dåliga som hände, så jag la av med att tänka så.

Vem vet egentligen varför vissa saker händer. Det viktigaste är att man försöker göra det bästa av det man har kontroll över. Kämpa för att vara den bästa man kan vara oavsett vad som dyker upp.

Är sugen på att bestämma mig för att göra minst två bra saker varje vecka. "Goda gärningar" kanske man kan säga. Det hade varit något. Att aktivt söka upp situationer där man kan hjälpa till eller anmäla sig till volontäruppdrag.

Den här dagen har varit lite avlägsen. Var hos psykologen, och sa väl ungefär att allt är bra. Orkade inte med något djupt idag efter att ha drömt att alla mina nämaste höll på att dö hela natten. Är så less på mina mardrömmar nu! Vaknar av en, somnar om, vaknar av samma eller en ny, somnar om osv osv osv. Får ingen vila och det märks i huvudet när man ska försöka vara närvarande. Just i natt var det att alla höll på att drunkna hela tiden. Jag såg allt, var i samma situation och kunde inte göra något för att hjälpa någon. Tappade småsyskonets hand i en tidvåg. Om och om igen. 

Jaja, inte mycket att göra åt! Är bara tungt när man aldrig får en natt med normal sömn. 

Såg nyss filmen Adams äpplen och den mådde man ju inte bättre av :P En sån där film med konstig stämning där allting är enbart just: konstigt. Brottslingar och psykon som är rätt äckliga men som man ändå tycker om på nåt sätt. Fast ändå inte.... Nej, känner mig mer suddig nu än innan! 

Verkligheten börjar komma ikapp igen. Dags att boka den där vidriga gynekologtiden. Självklart kommer man att bli tillfrågad om varför man vill kolla sig efter alla(helst) sjukdomar som finns, och då måste man antingen berätta att man varit med om ett övergrepp men inte vill prata om det och inte vill anmäla det, eller ljuga och låtsas vara en runtliggare. Båda är jobbiga, men jag har ju bestämt mig för att inte hålla på med smålögner så blir väl det förstnämnda. Vore iaf skönt att få det gjort innan studierna börjar. 

Förövrigt så blir jag så glad när jag kommer in här och ser att folk är inne och kikar varje dag oavsett om man "rampljusar" eller inte. Det gör att varje dag blir aningens bättre!

Måste också säga att det kommer längre och mer intressanta inlägg igen. Har bara varit lite mycket igår och idag.

En liten låt bjuds det på! Alltid gillat.

Den här dagen har varit full av händelser och till och med flera aha-upplevelser!
Fått lära mig mer om mig själv och varför jag fungerar som jag gör.

Träffade en väldigt duktig psykolog/föreläsare som verkligen såg förbi ytan och hjälpte mig att förstå varför jag mår som jag gör och varför vissa behandlingar inte fungerat fullt ut. Det var det första möte jag någonsin kunnat känna igen mig fullt ut på fler än en punkt. Underbar känsla! Kändes inte lika ensamt längre, och tomheten minskade en gnutta. 
Hon sa själv att hon tror att jag blivit förbisedd just för att jag inte ser ut som typen som mår dåligt. Att hon själv, om hon inte visste bättre, inte skulle misstänka något. 
Just det tror jag att många känner igen sig i, att det man speglar mot omvärlden är så långt ifrån det som finns på insidan. 

Nu får vi se om detta kan hjälpa. Vi ska ses igen och då ska jag har läst på lite och fyllt i formulär. Spännande!

Nu måste jag sova. Ska träffa min vanliga psykolog i morgon och det var länge sedan sist, så jag gissar på att hon kommer sparka igång mig känslomässigt igen ;)

Hoppas jag hinna skriva mer i morgon!

Jag fick en ny vän, en ny tjej i skolan. Det syntes direkt att hon inte mådde bra, ändå skrattade folk åt henne när hon kom in. Finns få saker som gör mig så arg som när jag ser mobbning eller tendenser till mobbning. Kanske blir det så känslomässigt laddat för mig pga att jag själv blev mobbad när jag var liten. Anledningen? -För att jag inte ville vara med och mobba andra. Då blev jag istället offret tillslut. Men jag tog mig igenom det, vände mitt liv helt och blev sen helt plötsligt en som ansågs vara "populär" istället. Då hade jag verkligen en chans att göra något åt mobbning, och därför hoppade jag och min närmsta vän direkt in och försvarade den här nya tjejen och började umgås med henne. 

Vi hade kul ihop, gillade henne verkligen och hon verkade gilla mig också. Hon var en genomsnäll tjej med ett trasigt känsloliv, men hon verkade ändå stark och vi hade varit med om en hel del liknande saker i livet som vi brukade prata om. Hon sökte sig alltid till mig och mina vänner i skolan, och vi välkomnade alltid henne så fort hon var där.

Jag visste att hon mådde dåligt. Hon hade försökt ta sitt liv innan, vilket vi inte pratat jättemycket om utan bara vidrört ämnet. Hon hade ett krossat hjärta, älskade någon som hade lämnat henne. Hon hade inget vidare stöd från familjen som inte orkade med henne längre och hon bodde på ett vårdhem.

Vi pratade allvar om hur vi mådde. Vi skrattade ihop. Och kom varandra nära på flera plan.

Tiden gick och helt plötsligt dök hon inte upp i skolan en dag. Ingen hade hört något ifrån henne, och det gick inte att få tag i henne. 

Hon hade ställt sig framför tåget. 

Fick reda på det när jag fortfarande var kvar i skolan och var tvungen att gå undan. Låste in mig på toaletten och kunde verkligen inte hålla tillbaks tårarna. Min närmsta vän ville komma in, men jag sa att jag inte fixade det. 
- Jag gråter också... hörde jag att hon sa, och jag släppte in henne. Det var första gången hon såg mig gråta.

Så stod vi där och kramades och grät och pratade om vad vi kunnat gjort annorlunda. Gjorde vi tillräckligt? Varför gjorde hon detta just nu? Var vi en del i det, hade vi missat någon signal? 
Sen började vi prata minnen istället. Vi bytte ämne mellan olika minnen och vår egen rannsakan. 

Jag kommer nog alltid känna att jag önskar att jag hade kunnat göra något så att hon skulle kunnat fortsätta leva och få må bättre. Efter det blev jag lite skadad, hade jag en vän som mådde dåligt så blev jag så otroligt rädd för att även den skulle ta sitt liv. Jag kunde söka runt på nätet och såg jag att någon hotade med självmord så tog jag kontakt och satt i telefon med den hela nätterna för att försöka hjälpa. Förlorade massvis med vikt i och med att ångesten var påslagen hela tiden - jag var alltid beredd på att något kunde hända.

Sen insåg jag att jag nog gjorde allt detta för att på något sätt kunna sona för mitt misstag med min vän ifrån skolan. Jag hade inte förlåtit mig själv för att jag inte kunde hålla henne vid liv och nu ville jag gottgöra det. Problemet var att det aldrig blev gottgjort i mina ögon. Jag kände aldrig att jag gjort tillräckligt och jag insåg att jag inte kunde fortsätta försöka hitta alla som mådde dåligt för att sen lägga all tid på att försöka ordna livet för dem. Jag brände ut mig själv. Annars hade jag nog fortsatt, för det är egentligen en drömsysselsättning - att få vara en medmänniska på heltid. Man måste bara kunna göra det på ett sätt så att man själv inte förloras i det.

Jag tänker ofta på min vän från skolan än idag. Nu kan jag se att hon var en typisk kandidat för att ta sitt liv - för hon var alltid glad och snäll trots att hon mådde skit. Hon försökte att aldrig lägga över sorgen på någon annan. Hon förminskade självmordsförsöket hon gjort och ville inte prata om det. Och så var det den där särskilda blicken. En tom och trött blick som jag enbart har sett hos självmordsbenägna. Hon hade den ofta, men jag förstod inte då vad den betydde. Kände bara igen mig i den.

Konstigt hur livet kan vara. Kom ihåg att det ofta är de som skrattar högst som mår sämst innerst inne. Har sett så många bevis på det. De starkaste är ofta de mest ensamma.

Ett par år senare skulle en av de absolut närmsta personerna i mitt liv försöka ta sitt liv, men klara sig, för att sedan dö en konstig och ensam död. Kommer ett inlägg om det också.

Ville bara önska den tjej som inlägget handlar om någon slags frid. Och berätta att hon lärde mig mycket.

Det är min enda tröst när personer går bort på tragiska sätt - att de förhoppningsvis har det mycket bättre nu.  

Har haft mer ångest under dem senaste dagarna än på ganska länge. Tillslut blir man så utmattad av den känslan att man inte riktigt tänker som vanligt, eller snarare så ser man sitt liv med andra ögon. Helt plötsligt känns det så självklart och logiskt att sluta tro att något skulle kunna bli bättre. Man ser en sjävklar utväg och alla tankar leder dit och slutar där. 

Visst är det ändå konstigt, att ens tankebanor kring livet kan ändras så. Och att man då måste ta ett stag tillbaks och bli medveten om att det är depressionen som pratar. Mina tankar är inte mina egna i just den stunden, utan det är sjukdomen Depression som på något sätt har släckt ned gatuljuset på alla andra vägar man skulle kunna välja. Den enda som är upplyst i mörkret är den som tar slut direkt. 

Konstigt är det, att man helt plötsligt måste sluta lita på sin egna, logiska hjärna. Hur bra den än var på matte, fysik, kemi och logiska samband av olika slag. Hur väl den än fungerat till allting annat i livet, så måste man inse att den inte fungerar i just det här fallet. Fast det handlar om liv och död, så fungerar den inte som den ska. För enligt den, är valet helt självklart.

Jättekonstigt. 

Tänker på en psykolog jag hade innan jag bytte mottagning. Jag var i en av de mest suicidala svackor jag haft och hon tog det inte på allvar kändes det som. Antar att det var för att de är vana vid självmordsbenägna patienter som kanske överdriver, men man kan ändå tycka att det borde tas på allvar för säkerhetsskull. Eller verkade jag som en lögnare?

I alla fall, hennes råd till mig för att orka leva en dag till var att koka en kopp te att njuta av när jag kom hem.

Jag ville bara tacka henne för att hon räddat mig. Hur kunde jag missat detta med te? Att njuta av en kopp te – det kan inte misslyckas. Lösningen var funnen och jag var fri ångesten fr.o.m den koppen te. Problemen som fanns löste sig i det kokande vattnet.

Nej, jag ber om ursäkt. Är inte den ironiska typen i skrift. Helt ärligt så minns jag att jag försökte förklara för henne att jag inte riktigt var på en plats då en mysig stund med koppen skulle kunna göra något bättre.

Hon stod fast vid sitt råd.

Jag tappade förtroendet för henne helt och räknade dagarna tills jag skulle få byta mottagning.

Hittills har jag hört många historier om människor som blivit behandlade med samma nonchalans och man undrar ifall det beror på arbetströtta psykologer? Eller tänker de på vad som får dem själva glada en regnig dag? För det går ju inte ihop. Inte blir en akut suicidal patient mindre självmordsbenägen av en kopp te?

Det är alla historier om liknande möten som bland annat får mig att vilja arbeta inom psykiatrin. Snart börjar jag min utbildning, om jag nu klarar av att komma ut i studentlivet igen. Har blivit rekommenderad att vänta, men känner samtidigt att jag behöver göra något som jag kan vara stolt över.

Tänkte uggla av mig lite innan det får bli natt på riktigt här.

Idag har jag varit social igen. Pga det så har jag nu två fikor inbokade. Bra för mig, så att jag inte glömmer bort att vara social med fler än dem vanliga drabbade! ;)

Jag funderar även på att skaffa vovve! :D Har inte bestämt mig för exakt när, men jag vet att det ska ske så snart som möjligt.
Är det något jag saknar så är det att ha en liten vapendragare i alla lägen. Sen att jag gillar stora eller mellanstora hundar gör dem inte mindre till mina små bebisar. 

En problemhund jag tog hand om ett tag, för att träna bort problembeteendena, fick sitta i mitt knä ibland eftersom att vi lärde känna varandra på det sättet när han fortfarande hade sin osäkerhet. När han sen blivit stabil så körde vi såna små sittningar ibland ändå, bara för gosets skull. Inte gjorde det något att han var stor, man fick bara acceptera att ena skinkan halkade ut åt sidan - *rätta till den* - och att den andra skinkan sen for iväg åt nästa håll. Men ååh så glad han var och så mysigt vi hade! 

En sån "liten" bebis skulle jag gärna ha igen och lära den såna där konstiga kommandon som inga andra hundar eller människor förstår, haha. Det är sjukt roligt O:-)

Sen tror jag att närheten är viktig för mig när jag nu inte har klarat av kroppskontakt osv. Visst har jag alltid varit lite utav en ensamvarg i perioder, men det har mest berott på att jag inte insett hur goa människor faktiskt kan vara! 

Skönt att få skriva ett positivt inlägg om planer och framtid. Sånt var en omöjlighet i början av året!
 

 

Har haft lite egentid och bland annat målat naglarna, som ni ser ovanför. Älskar verkligen den här färgen. En halvmatt lite korall-/aprikosaktig nyans. 
Att hålla sig sysselsatt med något pyssel är väldigt bra distraktion också. Om man har tålamodet!

Dagen har varit ganska dimmig. Ångest och lite tomhet har hållit mig sällskap men inte tagit över. Nu ska jag snart storstäda, för att inte tänka så mycket.

Ni som har kommenterat har gett fina och bra råd angående exet, just nu samlar jag ihop mig inför den där sista "hejdå-stöten", så att han verkligen inte hör av sig på det här sättet mer. Vill i alla fall tacka er för att ni tog er tid att skriva och berätta om egna erfarenheter osv.

Nu till mardrömsbehandlingen som jag utlovat! :)

Den här behandlingen gör du enkelt själv och den ska inte innebära några risker. Fungerar den inte, så har man i alla fall inte förlorat något på att prova då den heller inte tar lång tid. Den kan till och med låta nästintill larvig, eftersom att metoden är så enkel, men så fungerar många saker i vår kropp. Den reagera på enkla saker som ger en följd- eller motreaktion. Just för att den här tekniken är väldigt basal, är den också effektiv och ger ett snabbt resultat. Hoppas den ska fungera för er!

Metoden går ut på att man ska skriva upp och beskriva den dröm man plågas av, t.ex om man har en återkommande mardröm/traumadröm. Skriv berättande och gå igenom hela händelseförloppet enda tills du kommer fram till den del där det börjar bli obehagligt - då ska du istället skriva hur du önskar att drömmen skulle vara/utveckla sig/sluta och helt hoppa över de läskiga delar som den egentligen innehöll. Du hoppar alltså över de hemska delarna och ersätter dem med något positivt: ett lyckligt slut.

Man kan behöva skriva om samma dröm flera gånger, men för en del personer försvinner mardrömmen permanent redan efter första gången de gjort detta, dvs att den inte kommer tillbaks mer.Man har helt enkelt programmerat in i hjärnan att inte tillåta det läskiga slutet i drömmen. Gör man denna teknik flera gånger, så blir det en vana för hjärnan att välja lyckliga scenarion i drömmarna och den håller sig undan från det obehagliga av ren vana, Även om inte drömmen skulle försvinna helt så kan metoden minska den ångest som i vanliga fall kommer med mardrömmen.

För somliga krävs det alltså flera försök och för andra kommer resultatet snabbt, men det ska vara en effektiv metod som oftast ger märkbart resultat!

För mig gav den ett väldigt gott resultat på traumadrömmarna jag led mycket av förut. Hade dem flera gånger i veckan och vaknade då genomsvettig, i tårar och oftast även mitt i en ångestattack. Nu sker detta inte längre. Så för mig har den här metoden fungerat väldigt bra på just dessa.

För mina andra mardrömmar har det blivit ett lite annorlunda resultat.
Först försvann alla mardrömmar, nästan helt. Så lugn sömn har jag aldrig haft. Led av mardrömmar och kvälls-/nattångest redan som barn.
Efter ett tag började jag drömma mardrömmar igen, men inte lika upprörande och oftast av en helt annan sort. 

Som tips kan jag också säga att jag inte längre skriver ner varje dröm, utan i stället går igenom dem i huvudet och bara föreställer mig det bra slutet. Det har gett samma resultat som att skriva och jag tycker att det är smidigare eftersom att jag kan göra det på bussen på morgonen t.ex. 

Jag fick lära mig den här tekniken av en välkänd psykolog, som är väldigt duktig och som jag hade turen att få träffa några gånger.

Hoppas nu att ni får hjälp av det här och skriv hemskt gärna hur det går för er! :)