Har sett tre bra filmer den senaste tiden och måste ju tipsa om dem.

Lejonhjärta: En finsk film som var mycket bättre än jag trodde den skulle vara. Handlar om nazism, människovärden och att göra val som trotsar allt man levt efter tidigare. Mycket bra!

Divergent: Så bra film! För att hålla ordning i världen så har ett nytt system införts där människor, efter ett test, delas in i läger efter vad de passar att göra alternativt om man väljer att gå emot testet och välja med hjärtat. Efter att valet är gjort finns ingen väg tillbaks. Det visar sig dock att systemet inte är vattentätt eftersom att det finns personer som är för starka för att delas in i endast ett fack och dessa stör världsordningen. Vad ska man göra med dem?

The fault in our stars: En film som visar hur jäkla trist det faktiskt är att vara sjuk. Det är oftast inte vackert alls, inte så som vissa skildrar det. Man är rädd. Får kämpa för att kunna ha några bra stunder. Men det går.
Tack vare en fantastisk skådespelerska så blir filmen rätt magisk ibland.

Alla tre är sevärda. Jag brukar inte orka se klart alla filmer, måste blir ganska fångad för att kunna göra det, men alla dessa såg jag från början till slut och blev berörd. 

Se se se! :)

Ledsen för kortare inlägg den senaste tiden. Har varit väldigt nedstämd och inte riktigt kunnat hantera det som jag brukar. Har varit igång ovanligt mycket också, väldigt social och planerna har kommit utan att jag riktigt insett det själv. 

Idag var jag tvungen att säga hejdå till ytterligare en av dem närmsta som flyttar vidare. Sånt är livet! Hade jag mått bättre så hade jag kanske också gett mig av. Har bara svårt att lämna människor kvar av nån anledning.

Är riktigt sugen på en veckas sol och bad nu. Skulle gärna åka ensam om jag inte var så rädd för att råka ut för nåt igen. Man blir mer ängslig efter att ha varit med om saker som man alltid tänkt "sånt händer inte mig" om. Tror många känner igen sig i det! 
Samtidigt blir man så full i fan på att bli stark och slå tillbaks om det skulle bli en nästa gång. Vill börja på kampsport igen men vet inte om tiden kommer finnas.

Nu ska jag städa lägenheten till en "lyxvåning" så att jag trivs igen och sen skriva ett riktigt inlägg här :) Har saknat det!

Kram på er

Snart sovdax. Ska upp relativt tidigt imorgon. 

Funderar lite över livet. Om varför vissa saker händer vissa människor.

Ibland, när jag mådde mycket sämre, så slog en tanke mig ganska hårt; tänk om jag var en våldtäktsman i ett tidigare liv och att jag nu liksom tar karma-straffet för det genom det här livet. 

Förstår att det låter lite galet, men när man inte förstår varför saker händer en och man sen är nere på botten psykiskt, som jag var då, så kom sådana tankar upp för mig. Då kunde jag tänka att det på sätt och vis var bra att vissa saker hände. Allting var menat och förtjänat och balansen återupprättades. 

Mysko tanke, men den hjälpte mig igenom en del saker och besparade mig massa onödigt grubblande.

Sen blev den ju iof rätt skadlig eftersom att man kände det som att man förtjänade det dåliga som hände, så jag la av med att tänka så.

Vem vet egentligen varför vissa saker händer. Det viktigaste är att man försöker göra det bästa av det man har kontroll över. Kämpa för att vara den bästa man kan vara oavsett vad som dyker upp.

Är sugen på att bestämma mig för att göra minst två bra saker varje vecka. "Goda gärningar" kanske man kan säga. Det hade varit något. Att aktivt söka upp situationer där man kan hjälpa till eller anmäla sig till volontäruppdrag.

Den här dagen har varit lite avlägsen. Var hos psykologen, och sa väl ungefär att allt är bra. Orkade inte med något djupt idag efter att ha drömt att alla mina nämaste höll på att dö hela natten. Är så less på mina mardrömmar nu! Vaknar av en, somnar om, vaknar av samma eller en ny, somnar om osv osv osv. Får ingen vila och det märks i huvudet när man ska försöka vara närvarande. Just i natt var det att alla höll på att drunkna hela tiden. Jag såg allt, var i samma situation och kunde inte göra något för att hjälpa någon. Tappade småsyskonets hand i en tidvåg. Om och om igen. 

Jaja, inte mycket att göra åt! Är bara tungt när man aldrig får en natt med normal sömn. 

Såg nyss filmen Adams äpplen och den mådde man ju inte bättre av :P En sån där film med konstig stämning där allting är enbart just: konstigt. Brottslingar och psykon som är rätt äckliga men som man ändå tycker om på nåt sätt. Fast ändå inte.... Nej, känner mig mer suddig nu än innan! 

Verkligheten börjar komma ikapp igen. Dags att boka den där vidriga gynekologtiden. Självklart kommer man att bli tillfrågad om varför man vill kolla sig efter alla(helst) sjukdomar som finns, och då måste man antingen berätta att man varit med om ett övergrepp men inte vill prata om det och inte vill anmäla det, eller ljuga och låtsas vara en runtliggare. Båda är jobbiga, men jag har ju bestämt mig för att inte hålla på med smålögner så blir väl det förstnämnda. Vore iaf skönt att få det gjort innan studierna börjar. 

Förövrigt så blir jag så glad när jag kommer in här och ser att folk är inne och kikar varje dag oavsett om man "rampljusar" eller inte. Det gör att varje dag blir aningens bättre!

Måste också säga att det kommer längre och mer intressanta inlägg igen. Har bara varit lite mycket igår och idag.

En liten låt bjuds det på! Alltid gillat.

Den här dagen har varit full av händelser och till och med flera aha-upplevelser!
Fått lära mig mer om mig själv och varför jag fungerar som jag gör.

Träffade en väldigt duktig psykolog/föreläsare som verkligen såg förbi ytan och hjälpte mig att förstå varför jag mår som jag gör och varför vissa behandlingar inte fungerat fullt ut. Det var det första möte jag någonsin kunnat känna igen mig fullt ut på fler än en punkt. Underbar känsla! Kändes inte lika ensamt längre, och tomheten minskade en gnutta. 
Hon sa själv att hon tror att jag blivit förbisedd just för att jag inte ser ut som typen som mår dåligt. Att hon själv, om hon inte visste bättre, inte skulle misstänka något. 
Just det tror jag att många känner igen sig i, att det man speglar mot omvärlden är så långt ifrån det som finns på insidan. 

Nu får vi se om detta kan hjälpa. Vi ska ses igen och då ska jag har läst på lite och fyllt i formulär. Spännande!

Nu måste jag sova. Ska träffa min vanliga psykolog i morgon och det var länge sedan sist, så jag gissar på att hon kommer sparka igång mig känslomässigt igen ;)

Hoppas jag hinna skriva mer i morgon!

Jag fick en ny vän, en ny tjej i skolan. Det syntes direkt att hon inte mådde bra, ändå skrattade folk åt henne när hon kom in. Finns få saker som gör mig så arg som när jag ser mobbning eller tendenser till mobbning. Kanske blir det så känslomässigt laddat för mig pga att jag själv blev mobbad när jag var liten. Anledningen? -För att jag inte ville vara med och mobba andra. Då blev jag istället offret tillslut. Men jag tog mig igenom det, vände mitt liv helt och blev sen helt plötsligt en som ansågs vara "populär" istället. Då hade jag verkligen en chans att göra något åt mobbning, och därför hoppade jag och min närmsta vän direkt in och försvarade den här nya tjejen och började umgås med henne. 

Vi hade kul ihop, gillade henne verkligen och hon verkade gilla mig också. Hon var en genomsnäll tjej med ett trasigt känsloliv, men hon verkade ändå stark och vi hade varit med om en hel del liknande saker i livet som vi brukade prata om. Hon sökte sig alltid till mig och mina vänner i skolan, och vi välkomnade alltid henne så fort hon var där.

Jag visste att hon mådde dåligt. Hon hade försökt ta sitt liv innan, vilket vi inte pratat jättemycket om utan bara vidrört ämnet. Hon hade ett krossat hjärta, älskade någon som hade lämnat henne. Hon hade inget vidare stöd från familjen som inte orkade med henne längre och hon bodde på ett vårdhem.

Vi pratade allvar om hur vi mådde. Vi skrattade ihop. Och kom varandra nära på flera plan.

Tiden gick och helt plötsligt dök hon inte upp i skolan en dag. Ingen hade hört något ifrån henne, och det gick inte att få tag i henne. 

Hon hade ställt sig framför tåget. 

Fick reda på det när jag fortfarande var kvar i skolan och var tvungen att gå undan. Låste in mig på toaletten och kunde verkligen inte hålla tillbaks tårarna. Min närmsta vän ville komma in, men jag sa att jag inte fixade det. 
- Jag gråter också... hörde jag att hon sa, och jag släppte in henne. Det var första gången hon såg mig gråta.

Så stod vi där och kramades och grät och pratade om vad vi kunnat gjort annorlunda. Gjorde vi tillräckligt? Varför gjorde hon detta just nu? Var vi en del i det, hade vi missat någon signal? 
Sen började vi prata minnen istället. Vi bytte ämne mellan olika minnen och vår egen rannsakan. 

Jag kommer nog alltid känna att jag önskar att jag hade kunnat göra något så att hon skulle kunnat fortsätta leva och få må bättre. Efter det blev jag lite skadad, hade jag en vän som mådde dåligt så blev jag så otroligt rädd för att även den skulle ta sitt liv. Jag kunde söka runt på nätet och såg jag att någon hotade med självmord så tog jag kontakt och satt i telefon med den hela nätterna för att försöka hjälpa. Förlorade massvis med vikt i och med att ångesten var påslagen hela tiden - jag var alltid beredd på att något kunde hända.

Sen insåg jag att jag nog gjorde allt detta för att på något sätt kunna sona för mitt misstag med min vän ifrån skolan. Jag hade inte förlåtit mig själv för att jag inte kunde hålla henne vid liv och nu ville jag gottgöra det. Problemet var att det aldrig blev gottgjort i mina ögon. Jag kände aldrig att jag gjort tillräckligt och jag insåg att jag inte kunde fortsätta försöka hitta alla som mådde dåligt för att sen lägga all tid på att försöka ordna livet för dem. Jag brände ut mig själv. Annars hade jag nog fortsatt, för det är egentligen en drömsysselsättning - att få vara en medmänniska på heltid. Man måste bara kunna göra det på ett sätt så att man själv inte förloras i det.

Jag tänker ofta på min vän från skolan än idag. Nu kan jag se att hon var en typisk kandidat för att ta sitt liv - för hon var alltid glad och snäll trots att hon mådde skit. Hon försökte att aldrig lägga över sorgen på någon annan. Hon förminskade självmordsförsöket hon gjort och ville inte prata om det. Och så var det den där särskilda blicken. En tom och trött blick som jag enbart har sett hos självmordsbenägna. Hon hade den ofta, men jag förstod inte då vad den betydde. Kände bara igen mig i den.

Konstigt hur livet kan vara. Kom ihåg att det ofta är de som skrattar högst som mår sämst innerst inne. Har sett så många bevis på det. De starkaste är ofta de mest ensamma.

Ett par år senare skulle en av de absolut närmsta personerna i mitt liv försöka ta sitt liv, men klara sig, för att sedan dö en konstig och ensam död. Kommer ett inlägg om det också.

Ville bara önska den tjej som inlägget handlar om någon slags frid. Och berätta att hon lärde mig mycket.

Det är min enda tröst när personer går bort på tragiska sätt - att de förhoppningsvis har det mycket bättre nu.  

Har haft mer ångest under dem senaste dagarna än på ganska länge. Tillslut blir man så utmattad av den känslan att man inte riktigt tänker som vanligt, eller snarare så ser man sitt liv med andra ögon. Helt plötsligt känns det så självklart och logiskt att sluta tro att något skulle kunna bli bättre. Man ser en sjävklar utväg och alla tankar leder dit och slutar där. 

Visst är det ändå konstigt, att ens tankebanor kring livet kan ändras så. Och att man då måste ta ett stag tillbaks och bli medveten om att det är depressionen som pratar. Mina tankar är inte mina egna i just den stunden, utan det är sjukdomen Depression som på något sätt har släckt ned gatuljuset på alla andra vägar man skulle kunna välja. Den enda som är upplyst i mörkret är den som tar slut direkt. 

Konstigt är det, att man helt plötsligt måste sluta lita på sin egna, logiska hjärna. Hur bra den än var på matte, fysik, kemi och logiska samband av olika slag. Hur väl den än fungerat till allting annat i livet, så måste man inse att den inte fungerar i just det här fallet. Fast det handlar om liv och död, så fungerar den inte som den ska. För enligt den, är valet helt självklart.

Jättekonstigt.