Tänker på en psykolog jag hade innan jag bytte mottagning. Jag var i en av de mest suicidala svackor jag haft och hon tog det inte på allvar kändes det som. Antar att det var för att de är vana vid självmordsbenägna patienter som kanske överdriver, men man kan ändå tycka att det borde tas på allvar för säkerhetsskull. Eller verkade jag som en lögnare?

I alla fall, hennes råd till mig för att orka leva en dag till var att koka en kopp te att njuta av när jag kom hem.

Jag ville bara tacka henne för att hon räddat mig. Hur kunde jag missat detta med te? Att njuta av en kopp te – det kan inte misslyckas. Lösningen var funnen och jag var fri ångesten fr.o.m den koppen te. Problemen som fanns löste sig i det kokande vattnet.

Nej, jag ber om ursäkt. Är inte den ironiska typen i skrift. Helt ärligt så minns jag att jag försökte förklara för henne att jag inte riktigt var på en plats då en mysig stund med koppen skulle kunna göra något bättre.

Hon stod fast vid sitt råd.

Jag tappade förtroendet för henne helt och räknade dagarna tills jag skulle få byta mottagning.

Hittills har jag hört många historier om människor som blivit behandlade med samma nonchalans och man undrar ifall det beror på arbetströtta psykologer? Eller tänker de på vad som får dem själva glada en regnig dag? För det går ju inte ihop. Inte blir en akut suicidal patient mindre självmordsbenägen av en kopp te?

Det är alla historier om liknande möten som bland annat får mig att vilja arbeta inom psykiatrin. Snart börjar jag min utbildning, om jag nu klarar av att komma ut i studentlivet igen. Har blivit rekommenderad att vänta, men känner samtidigt att jag behöver göra något som jag kan vara stolt över.

Tänkte uggla av mig lite innan det får bli natt på riktigt här.

Idag har jag varit social igen. Pga det så har jag nu två fikor inbokade. Bra för mig, så att jag inte glömmer bort att vara social med fler än dem vanliga drabbade! ;)

Jag funderar även på att skaffa vovve! :D Har inte bestämt mig för exakt när, men jag vet att det ska ske så snart som möjligt.
Är det något jag saknar så är det att ha en liten vapendragare i alla lägen. Sen att jag gillar stora eller mellanstora hundar gör dem inte mindre till mina små bebisar. 

En problemhund jag tog hand om ett tag, för att träna bort problembeteendena, fick sitta i mitt knä ibland eftersom att vi lärde känna varandra på det sättet när han fortfarande hade sin osäkerhet. När han sen blivit stabil så körde vi såna små sittningar ibland ändå, bara för gosets skull. Inte gjorde det något att han var stor, man fick bara acceptera att ena skinkan halkade ut åt sidan - *rätta till den* - och att den andra skinkan sen for iväg åt nästa håll. Men ååh så glad han var och så mysigt vi hade! 

En sån "liten" bebis skulle jag gärna ha igen och lära den såna där konstiga kommandon som inga andra hundar eller människor förstår, haha. Det är sjukt roligt O:-)

Sen tror jag att närheten är viktig för mig när jag nu inte har klarat av kroppskontakt osv. Visst har jag alltid varit lite utav en ensamvarg i perioder, men det har mest berott på att jag inte insett hur goa människor faktiskt kan vara! 

Skönt att få skriva ett positivt inlägg om planer och framtid. Sånt var en omöjlighet i början av året!
 

 

Har haft lite egentid och bland annat målat naglarna, som ni ser ovanför. Älskar verkligen den här färgen. En halvmatt lite korall-/aprikosaktig nyans. 
Att hålla sig sysselsatt med något pyssel är väldigt bra distraktion också. Om man har tålamodet!

Dagen har varit ganska dimmig. Ångest och lite tomhet har hållit mig sällskap men inte tagit över. Nu ska jag snart storstäda, för att inte tänka så mycket.

Ni som har kommenterat har gett fina och bra råd angående exet, just nu samlar jag ihop mig inför den där sista "hejdå-stöten", så att han verkligen inte hör av sig på det här sättet mer. Vill i alla fall tacka er för att ni tog er tid att skriva och berätta om egna erfarenheter osv.

Nu till mardrömsbehandlingen som jag utlovat! :)

Den här behandlingen gör du enkelt själv och den ska inte innebära några risker. Fungerar den inte, så har man i alla fall inte förlorat något på att prova då den heller inte tar lång tid. Den kan till och med låta nästintill larvig, eftersom att metoden är så enkel, men så fungerar många saker i vår kropp. Den reagera på enkla saker som ger en följd- eller motreaktion. Just för att den här tekniken är väldigt basal, är den också effektiv och ger ett snabbt resultat. Hoppas den ska fungera för er!

Metoden går ut på att man ska skriva upp och beskriva den dröm man plågas av, t.ex om man har en återkommande mardröm/traumadröm. Skriv berättande och gå igenom hela händelseförloppet enda tills du kommer fram till den del där det börjar bli obehagligt - då ska du istället skriva hur du önskar att drömmen skulle vara/utveckla sig/sluta och helt hoppa över de läskiga delar som den egentligen innehöll. Du hoppar alltså över de hemska delarna och ersätter dem med något positivt: ett lyckligt slut.

Man kan behöva skriva om samma dröm flera gånger, men för en del personer försvinner mardrömmen permanent redan efter första gången de gjort detta, dvs att den inte kommer tillbaks mer.Man har helt enkelt programmerat in i hjärnan att inte tillåta det läskiga slutet i drömmen. Gör man denna teknik flera gånger, så blir det en vana för hjärnan att välja lyckliga scenarion i drömmarna och den håller sig undan från det obehagliga av ren vana, Även om inte drömmen skulle försvinna helt så kan metoden minska den ångest som i vanliga fall kommer med mardrömmen.

För somliga krävs det alltså flera försök och för andra kommer resultatet snabbt, men det ska vara en effektiv metod som oftast ger märkbart resultat!

För mig gav den ett väldigt gott resultat på traumadrömmarna jag led mycket av förut. Hade dem flera gånger i veckan och vaknade då genomsvettig, i tårar och oftast även mitt i en ångestattack. Nu sker detta inte längre. Så för mig har den här metoden fungerat väldigt bra på just dessa.

För mina andra mardrömmar har det blivit ett lite annorlunda resultat.
Först försvann alla mardrömmar, nästan helt. Så lugn sömn har jag aldrig haft. Led av mardrömmar och kvälls-/nattångest redan som barn.
Efter ett tag började jag drömma mardrömmar igen, men inte lika upprörande och oftast av en helt annan sort. 

Som tips kan jag också säga att jag inte längre skriver ner varje dröm, utan i stället går igenom dem i huvudet och bara föreställer mig det bra slutet. Det har gett samma resultat som att skriva och jag tycker att det är smidigare eftersom att jag kan göra det på bussen på morgonen t.ex. 

Jag fick lära mig den här tekniken av en välkänd psykolog, som är väldigt duktig och som jag hade turen att få träffa några gånger.

Hoppas nu att ni får hjälp av det här och skriv hemskt gärna hur det går för er! :)

Jahapp, planen att sova gick i stöpet. Ångesten kom men jag tog det lugnt ändå och lät den finnas med på ett hörn. Ingen panik liksom. Inte denna gång, serru :) Den naturliga sömntabletten jag har, fungerade plötsligt inte trots att den aldrig svikit mig innan.

Bestämde mig tillslut för att ta en Stilnoct, vilket jag inte gjort sen i början av året. Den tabletten brukar jag somna gott på. Problemet var bara att jag inte lyckades somna på den heller denna gång. :S

Stilnoct är lite krånglig på det viset. Man har typ en kvart på sig att somna, från och med att tabletten börjat verka, annars blir man den gladaste bollen i världen som får så galet mkt energi och vill studsa runt på äventyr!!

Så blev jag alltså nu. Drog på mig lite fräscha träningskläder. Satte upp håret i en rejäl tofs. Gör thumbs up mot mig själv i spegeln och kutar iväg med Peps Perssons Oh boy vikke vackert väder i lurarna och ska köra världens pass klockan ca 04:00.

Ja, hur gick nu det här. En Vilja lite på lyset på oplanerad träningsrunda i området. Behöver jag egentligen säga något mer?   

Det blev hinderbanor av lekplatser, inte nudda mark över torgets bänkar, bord och stolar och stenar..... slalom-spring, skutt-spring, upp och ner för backar, träd att hänga tag i. Vart jag än såg så fanns så mycket träningsmöjligheter!! Sen körde jag såna där riktiga 100 meters lopp där jag verkligen sprang mitt snabbaste.. Och vann....  

Som tur var fanns det inte många ut vid den här tiden, men ett par härliga personer hann man ju möta   

Japp, imorgon är det jag som berättar att "tvillingsyrran" sov här inatt. För det ska ALLA häromkring veta. Ska ha oannonserade förhör på "när det var som min knäppa "tvillingsyster" var här och sov över" Datum ska sitta solklart för alla. Ska kunna rabblas i sömnen! Som mina lärare alltid sa till mig i skolan.

Och så får jag väl gå runt och hälsa på folk och säga typ "heeej, nu är jag tillbaka. Har det gått bra med hyresgästen?" osv

Allt för att sudda ut min existens i det här området denna natt.

Ska bara banka huvudet i väggen liiite till nu så att jag kanske kan lyckas slockna nångång.

Natti

Måste bara berätta lite snabbt att jag har haft en bra dag. Betydligt mindre ångest än igår, vilket gör mig så himla glad. Den tacksamhet jag känner när ångesten minskar går inte att beskriva. Energin som sparas då vill jag använda till något bra. Det är en regel jag har.

Såna här dagar tillåter jag mig att känna mig stark. Brukar försöka tänka att det är pga att jag har kämpat för ett bättre liv som jag faktiskt har kunnat ha en sån här bra dag. Det hade inte varit möjligt förut, men nu verkar det komma någon slags belöning. Tack vare..? Kan det vara tack vare mig själv? Jo, jag tror att jag har en stor del i det här. Lite så försöker jag se det, och jag hoppas att fler ser det så om sina egna liv.
Alla som kämpar med behandlingar och livsval; när det väl vänder och blir lite bättre - ta åt er för fulla muggar! Den glädjen som kommer då är något som just du har skapat. 

Vi har ju trots allt en rätt stor makt över våra liv, även om en hel del är "lottning". Fått en dålig lott? Fortsätter att få dåliga lotter? Ändra val, byt strategi, spara på aktier istället för att köpa lotter. Investera i dig själv och gör enbart saker som strävar mot den framtid du innerst inne drömmer om. Klyscha på klyscha som i längden verkar stämma.
Det är svårt att tänka långsiktigt när man är på botten. Läskigt också... Ibland känns framtiden så avlägen. Men delmålen är närmre och varje steg man tar för att förbättra sitt liv och sin tillvaro är ett steg som verkligen räknas.

Visst, det är möjligt att ångesten snart slår till, kanske när jag strax går och lägger mig. Men jag ska minnas hur jag kände just i den här stunden då. Och veta att det är möjligt. 

När jag tänkte avsluta livet så var det för att jag inte kunde må bra. Allting hade alltid varit en charad. Min psykolog ville att vi skulle undersöka ifall jag kanske tillhörde dem som inte kan känna sig glada den naturliga vägen. Men nu, efter förändring som inneburit en massa misslyckanden MEN som trots det har följts av någon enstaka seger, så kan jag ju känna glädje. Tack vare dem enstaka framstegen som dykt upp mellan alla försök.

Säger bara ett ord: Woho

God natt

I natt hade jag mer ångest än på länge. Fokuserade helt på att bara somna så att det skulle komma en ny dag.

Då hör exet av sig. En person som inte alltid vill ens bästa, om det inte råkar vara det bästa även för honom!
Jag vet inte vad, men något måste ha hänt eftersom att han bara öste skit över mig. Allting som gått dåligt i hans liv var nu mitt fel. Jag har tydligen träffat massvis med killar. Jag har också lyckats göra alla möjliga slags fel mot honom. Jag är elak som inte litar på honom när han säger att han har förändrats - vilket han sagt många gånger och aldrig har gjort. Osv osv. Sen lade han några riktigt låga kommentarer som är såna som skär rakt in i hjärtat. Sånt som man liksom inte har någon "mur" emot. 

Det samtalet gav mig en slags kortslutning. Jag bokstavligt skakade av att jag blev så ledsen, tror inte det har hänt på flera år, för av någon anledning så trodde jag att vi hade kommit förbi allt bråk nu och all misstro han jämt hade emot mig. 

Det jobbiga är, och säkert anledningen till varför det tog så hårt, är att jag var så osäker på vissa plan när jag först mötte honom att jag tillslut bröts ner till att bli så som han ville. Kunde inte ens umgås med min familj utan att behöva be om ursäkt till honom en hel natt efteråt och bedyra/svära/lova på allt som var viktigt att jag inte hade gjort något annat än att vara med just familjen. 

Samtidigt var han mer eller mindre otrogen, stängde av mobilen och reste iväg, var extremt aggressiv och våldsam, ljög ofta osv. 

Att jag stannade kvar var en gåta, men jag förstår ju nu att efter alla år tillsammans så hade han lyckats få mig att tro att jag helt enkelt aldrig skulle kunna lämna honom. Jag kunde ju aldrig bli lycklig med nån annan, ingen annan skulle kunna älska mig som han - det skulle jag inse och då skulle han absolut inte ta tillbaka mig, han skulle gå under och ta livet av sig - och det vill du väl inte ha på ditt samvete gumman? Osv... 

Eftersom att det var mitt första förhållande och jag inte hade så bra erfarenheter av hur en relation skulle vara så trodde jag nästan på det där. 

För att göra en lång historia kort så kom jag i alla fall ifrån honom tillslut efter att hota med polis osv. 

Problemet nu är att jag inte riktigt kommer ifrån att han kontaktar mig ibland. Och, nu är det skämskudden på, så känns det ibland som att något inom mig tvivlar på att han kanske har rätt. Kommer jag klara av ett "normalt" förhållande? Vill jag ens ha det? Kommer någon att älska mig "lika mycket som han gör"? Har han kanske ändrat sig, som han ju faktiskt säger(återigen)?

Hade bokstavligt talat ont i hjärtat tills jag somnade fram på morgonkvisten. 

När jag vaknade var jag lite tung sådär och satte mig i solen för att äta frukost. Då hör jag grannarna, som är 55-60 år, nåt sånt. De tjafsar på precis samma sätt så som mitt ex gör. Samma misstro till varandra. Kvinnan får sitta och försvara sig medan han överdriver allt och hittar på saker som hon skulle ha gjort trots att hon inte gjort det. Nedvärderar henne med äckliga kommentarer som får henne att låta som en slampa - för att hon hade haft en annan man innan hon träffade min granne. 

Där och då insåg jag att mitt ex med största sannolikhet inte har ändrats. Varför skulle han ha gjort det nu när han inte hade det senaste gången han sa det, för ca 6 månader sen?
Grannparets gräl kändes som att min potentiella framtid visade sig, om jag skulle gå tillbaks till exet. Vill jag sitta där om massvis med år och tjafsa om samma gamla saker? 

Jag skulle definitivt behöva börja med Stesolid, ångestdämpande, igen om jag skulle börja träffa honom. Bara det är ju ett väldigt dåligt tecken?

Det kanske låter helt självklart för dig som läser att valet är glasklart - skit i honom!

Jag kan ju se det rent logiskt. Absolut. Men samtidigt så vet jag nu efter terapi och sånt, att jag inte riktigt lärt mig som barn/ungdom hur kärlek ska kännas. För min hjärna, eller mitt hjärta, tror att kärlek är att vara rätt så hatad egentligen. Sjukt, men nu när jag skriver det så inser jag ju det själv också, att det är så. Haha, vad retard!! 

Nej, jag hade ju bestämt mig för att verkligen satsa på att träffa människor som är glada för ens skull och verkar vilja att man ska må bra. Blev nära vän med killen som jag gick i gymnasiet med, men så vart han som förbytt den där kvällen och det blev ett övergrepp istället. Där föll allting igen och jag tror det är därför jag tvekar. 
Nej, mitt omdöme verkar inte vara det bästa. Bevisligen. 

Innerst inne så tror jag faktiskt ändå på riktig och äkta kärlek. Sån där vacker kärlek som man ser i väldigt få pars ögon, den tror jag kan vara livslång om man hittar rätt person. Måste försöka hålla fast vid det. 

Tyckte jag var duktig som städade och tvättade och var riktigt husfruig så in i det grövsta! Men så bakom tvättkorgen låg det något, självklart visade det sig vara en påse med mina sönderrivna underkläder och skit ifrån våldtäkten.

Minns inte att jag lagt dem där, minns inte så mkt runt just dem dagarna, så blev lite chockad faktiskt. Försöker ju komma förbi allt det där men hjärnan spelar enligt sina egna regler och nu, självklart, så minns man varje detalj igen.

Vad är jag för form av crazy som gömmer undan sånt? Borde kastat det? Lite frustrerad på mig själv nu... Så hoppar in i duschen och loggar ut för ikväll så jag inte blir för klagande i inläggen. Ska ju vara positivt och framsteg härinne! 

Kram på er!

 

Kände hur jag sjönk i måendet och började bli sådär uppgiven, ni vet.

Men så gick jag in på youtube och drog fram massor av karaokeversioner av bra låtar och satt och sjöng, högt(!), till dem ett tag. Nu känns det faktiskt bättre. Lite spänningar har släppt och sångens antidepp-effekt har kickat in en aning. För det har studier visat - att vibrationerna som skapas i kroppen när vi sjunger, påverkar hjärnan på ett sätt som gör oss gladare. En positiv bieffekt! 

Så det är dagens tips, sjung för att få en liten glädjekick! 

Sjunger man dessutom på "rätt" sätt så är det lite fysisk träning i det hela.