Fick just ett sms från han som utnyttjade mig.
Det stod bland annat:

Jag vet inte om jag har sagt förlåt å skäms för de:(

Just nu gör det bara så ont. Kan man förlåta? Bör man? Tung situation :/ Hur ofta får man ens en ursäkt efter sånt här... På ett sätt tacksam är jag tacksam och på ett annat sätt så blir det bara svårare på grund av den.

Finns det någon som förstår eller känner igen sig?

Hoppas ni som läser har det bra i sommaren. Imorgon kommer jag äntligen till min dator och kan skriva på riktigt igen.

Kram

Är vaken en del på nätterna nu pga att övergrepps-'vännen' dyker upp i drömmarna och stör, eller påminner.

Förstår att det kan vara någon slags bearbetning men det tar på krafterna.

Ska testa en mardrömsbehandling jag fick lära mig i en riktigt bra PTSD-behandling(som jag dock fick avbryta). Skriver om den här sen eftersom att den fungerar mot alla återkommande mardrömmar.

En positiv sak med dagen är att den varit sjukt vacker. Är underbar natur här!

Har haft två tyngre dagar måendemässigt.

När det blir så känns det bara som att jag inte passar in någonstans. Jag fungerar egentligen med i stort sett alla, men av någon anledning så känner jag ingen samhörighet med någon.

Det är rätt läskigt. Man kan inte känna att det finns något som håller kvar en i världen när man känner sig så malplacerad.

Jag vet att många andra jag mött med självmordslängtan har känt något liknande.
Antingen brist på samhörighet/att känna sig hemma i världen,
eller att de känner att de inte kan bidra med något nytt till historien - en känsla av att allt redan är sagt, gjort, skrivet, skapat osv.

För mig är det helt klart, och har alltid varit, det första alternativet.

Det enda sättet för mig att stå emot detta är att se det som en del i en sjukdom. Att inse att det går att bli av med 'tankarna' som egentligen är symtom.

Sök alltid hjälp innan ett självmordsförsök så att du får en chans att bota sjukdomen, antingen genom vårdcentral eller psykakut eller människor omkring dig.

Det är svårt att veta att livet kan vara annorlunda ifall man inte kan minnas att man mått bra. Man tänker att man av naturen helt enkelt är en sån som inte är intresserad av något. Inte blir glad av något/någon. Inte kan njuta av sömn osv.

Så har det varit för mig. Det enda som skänkt mig lite glädje är alkohol. Andra droger har jag valt att aldrig prova(med undantag för mediciner). Men även alkoholen kan ju ha extremt dåliga konsekvenser och har man sett personer man älskar antingen dö eller totalt rasera sina liv pga den, så blir det plötsligt inte lika roligt att dricka. Jag växte upp med alkoholism omkring mig.

Själv började jag dricka som 13-åring.
Jag hamnade i otrygga situationer pga att jag inte drack för att festa och ha kul - jag drack för att bli av med ångesten. Och då krävs det mycket alkohol. Gärna starksprit, som halsas ren. Gärna tills dess att man inte är medveten om att man existerar längre. Gärna så att man äntligen, äntligen kan få sova. Drömfritt, utan mardrömmar. Det var vad jag sökte i alkoholen.
Och det var anledningen till att jag senare slutade med den. För att dricka på det sättet är farligt och håller inte i längden.
Man kan inte supa tills man somnar på fester med massa människor som kanske skadar en. Man kommer många gånger vakna och inse vad som kunnat hända, eller vakna med en känsla av ett hugg i magen och hjärtat för att något har hänt. Vilket har hänt, även fast att jag tydligen är väldigt försiktig av mig även som en ap-rak uppenbarelse.
Har vaknat av att nån försökt klä av mig, taftsat, utnyttjat/våldtagit osv. Och tro inte att alkoholen gör att det inte smärtar lika mycket. Det skyddar inte alls mot det.

Vid 20 års ålder blev jag nykterist. Livet blev lugnare efter det. Tiden ägnade jag åt att läka, gå behandlingar för ångest, depression m.m och så småningom till att skapa den tillvaron jag har idag.

Nu dricker jag lite vid tillfällen då jag känner att jag har kontroll och vill ha lite extra kul.

Tyvärr så fungerar det inte helt än, jag en bit kvar tills dess att jag kan dricka helt kontrollerat. Ibland är viljan att koppla borta allt mentalt så stark att man, utan att ha insett det, har druckit för mycket för snabbt.

Jag har haft turen att inte fastna i ett beroende men flera nära har gjort det. En av de absolut närmsta dog. Han hittades med mobilen. Det sista han läst på mobilen var mitt sms. Det var i samband med det jag blev nykterist.

Oväder på två sätt. Filmer med våldtäktsscener gör att det är svårt att få en paus.

Lugnet som kom till kvällen gav mig lite ro under en fiskestund.

Längtar tills jag har datorn och kan skriva ordentliga inlägg igen!

Snabb uppdatering. Dagen har varit bra, men galet vad varmt det varit! 

Kan ändå inte hjälpa att minnas den sommaren jag spenderade på sjukhuset för suicidprevention. Vilken kontrast det kan vara mellan somrar. Fick permission då, som det hette, för att åka till samma ställe jag är på nu och jag led igenom den tiden. Behövde Stesolid regelbundet.

Nu har jag inget sånt och har kunnat njuta korta stunder till och med. Det är nytt! Brukar sällan kunna det.

Så ja, just i stunden är livet uthärdligt och jag klagar inte. Man kan övervinna både depression och ångest så pass att man kan ha bra dagar. Det hade jag inte räknat med. Hade varit nöjd med dagar då jag inte konstant stred i full mundering mot självmordstankar och -impulser. 

Så tack för den här dagen. Den ska jag minnas i resten av mitt liv <3