Snabb uppdatering. Dagen har varit bra, men galet vad varmt det varit!

Kan ändå inte hjälpa att minnas den sommaren jag spenderade på sjukhuset för suecidprevention. Vilken kontrast det kan vara mellan somrar. Fick permission då, som det hette, för att åka till samma ställe jag är på nu och jag led igenom den tiden. Behövde Stesolid regelbundet.
Nu har jag inget sånt och har kunnat njuta korta stunder till och med. Det är nytt! Brukar sällan kunna det.

Så ja, just i stunden är livet uthärdligt och jag klagar inte. Man kan övervinna både depression och ångest så pass att man kan ha bra dagar. Det hade jag inte räknat med. Hade varit nöjd med dagar då jag inte konstant stred i full mundering mot självmordstankar och -impulser.

Så tack för den här dagen. Den ska jag minnas i resten av mitt liv ?

Nu ska jag ge mig iväg på äventyr vid kusten. Ska bli härligt att komma iväg från allting ett tag och få tänka på nuet och bara njuta. Sol, bad, båtturer och fiske med de som står mig närmst just nu. Känns inte helt fel!

Ska även komma igång med träningen under den här tiden vilket jag längtat efter :) 

Har hunnit med lite sommarshopping också. Vadå deprimerad? Nej, att kämpa emot är något tvång jag har!

Så för en gångs skull blir det en paus ifrån dubbellivet och enbart till att njuta av ett enkelt enkelliv. 

Men det betyder inte att den här bloggen byter riktning. Tycker fortfarande att det är viktigt att prata om psykiskt mående och jag har väldigt mycket som jag planerat att skriva om här nu när jag känner mig lite starkare. Jag märker ju på statistiken att ni är en del som är inne och kikar, vilket värmer så himla mycket! Jag minns när jag mådde som sämst och sökte efter en liknande blogg. Dem jag hittade var antingen jättedeprimerande med självskadeinfluenser eller från såna som förlorat någon i just självmord. Men ingen om tips från nån som varit nere i skiten och visste hur man skulle hantera brister i vården, eller så. Så jag hoppas att någon uppskattar att det dyker upp lite information ifrån någon som har varit i vården!

Vill också passa på att tacka för det första mailet, trodde ärligt talat inte att jag skulle få något där. Så tack du som skrev, ifall du läser det här! Och jag hoppas jag kunde ge ett okej svar!

En dag efter att jag blivit utsatt för övergreppet så tog jag mig iväg till ett apotek för att köpa ett dagen efter-piller. Det sista jag ville var att bli gravid efter ett utnyttjande. 

Jag kommer till apoteket och det är slut. Det finns inte ens en tom rad i hyllorna utan det är helt tomt. Jag, som inte är så van att köpa sånt här, går runt i cirklar och letar och letar eftersom att jag tror att jag bara är för dum för att hitta det, men det finns verkligen inget. 
Jag frågar en som jobbar där ifall de inte har några akut p-piller alls? Hon säger att det är problem med leverantören så att inga apotek har kvar. Ifall det verkligen är viktigt så får jag gå till nån akut gynmottagning. 

Jag tackade och gick hemåt. Och det gnagde rejält inombords. För jag visste att jag inte skulle klara av att ta mig iväg till sjukhuset i det tillstånd jag var i. Visste inte vart jag skulle och kände mig bara ledsen. Eftersom att jag precis hade avslutat min mens så borde jag inte kunna bli gravid enligt tänket med ägglossning och så. Men sånt har jag ändå svårt att lita på. Så jag gick en månad och väntade och längtade efter nästa mens. Har aldrig längtat så mycket!

Och nu har jag haft den. Känns så himla skönt! Blev så glad att jag bara ville tacka någon högre makt eller liknande för att jag slapp hamna i den situationen att jag skulle ha blivit gravid efter en sån här sak. Inte kan jag tro att våldtäktsmannen har tänkt på det här. Inte har väl han brytt sig det minsta. Inte oroat sig. Inte suttit hemma och knappt kunnat gå på toa pga skadorna efter själva övergreppet. Inte stängt ute alla människor och isolerat sig pga blåmärken och skam. Nej, han gjorde sitt med mig och kunde sen leva vidare. 

Ibland kan jag känna att jag önskar att han i alla fall fick prova på att känna hälften av det man själv känt efteråt. Men nu klarade jag inte av att anmäla, så antar att jag får skylla mig själv där.

Skönt att få känna sig lite mer normal och bara få umgås och ha kul. Då får jag små glimtar av hur jag brukade vara innan jag kraschade totalt. 

Fick idag även veta att en bekant till mig också varit med om ett övergrepp ganska så nyligen, och helt plötsligt kunde vi stötta varandra i det här. Helt plötsligt har jag någon att prata med. Och jag tänker lita på att hon håller det för sig själv. Så nu vet två vänner vad som har hänt och det är ett rejält framsteg för mig. Jag brukar aldrig öppna mig för någon. 

I övrigt så märker jag att det inte är bra för mig att isolera mig under en längre tid. När jag mår dåligt så äter jag mer, till skillnad från många andra som istället tappar hungern. Det här har gjort att jag börjar gå upp i vikt och det tänker jag ta tag i nu innan det blir ett problem. Så nu är det motion och bra mat som gäller. Fick trots allt höra idag att jag såg bra ut, vilket förstås är kul när man känner sig som skit!

Har ordnat en mail till bloggen nu:

attviljamabra@gmail.com

Den kommer att skrivas in i presentationen.

Så fort det blir kväll så vaknar hjärnan och helt plötsligt så vill jag så mycket. Skulle så hemskt gärna vilja att vi i Sverige kunde lyckas bättre med att hjälpa dem som mår psykiskt dåligt. Att det på något sätt gick att få det mer naturligt att prata om att man hamnar i det där svarta depressionshålet. 

Tänk att bara under det senaste dygnet så har vi förlorat ca 4 personer i självmord. Och på varje "lyckat" självmord går det ca 10 st självmordsförsök, där personen alltså klarat sig, kanske med skador för livet. Vilka summor det blir...

Själv har jag haft både tur och otur med vården. Mött alltifrån personer som faktiskt brytt sig på riktigt, till personer som sedan blivit förflyttade pga felbehandling mot många patienter. Alla upplevelser har gjort att jag gärna skulle arbeta inom psykiatrin i framtiden. Både för att försöka vara den personen som faktiskt bryr sig om patienter, och för att försöka komma åt bristerna i systemet och förbättra det.

Har väldigt mycket historier från tiden jag befann mig på sjukhuset/"psyket" för att få ordning på depressionen. Om det finns något intresse för att höra om hur det var så kan jag såklart skriva om det.
Om någon undrar något så är det helt okej att fråga. 
Jag ska ordna en mail till bloggen så att man kan höra av sig privat ifall man mår dåligt och behöver råd om vart man ska vända sig eller bara undrar något eftersom att jag vet hur känslig man är när man inte mår bra och att man ibland inte vågar skriva eller fråga något öppet. Så var i alla fall jag under min tyngsta period.

Försöker sitta lite i solen men tankarna virvlar och det blir svårt att slappna av.

Det som gnager mest nu är att jag vet att jag måste gå till gynekologen för att kolla att våldtäkten inte förde med sig några fler obehagligheter.

Problemet är att jag inte känner att jag fixar det! Pga saker som hänt under uppväxten så går panikångestattacker igång vid sån undersökning. Det tar emot såå mycket att gå dit och jag unviker det i största möjliga mån.

Jag undviker all form av sex för att slippa sånt här men nu efter våldtäkten så har jag ju inget val. Jag hade inget val när den skedde och jag har inte något val nu.

Ska försöka tänka att det här är något jag gör för min hälsas skull. Något jag gör för att värna om mig själv.

Gynekologen jag har vet även om att jag har svårt för undersökning. Det ska man alltid tala om innan! Man ska också säga till i förväg ifall man tex känner sig mer bekväm med en kvinnlig gynekolog. Det gjorde jag första gången.

Nej, jag måste ta tag i det här snart så jag slipper ångesten och oron. Nu har ju kroppen läkt och det borde inte göra ont pga skador osv.

Egentligen ska man ju anmäla övergrepp på en gång och då få göra en sån här undersökning på direkten. Tyvärr så klarade jag inte det pga olika orsaker.

Hoppas ni andra har det bra ute i sommar-Sverige!

Det här kommer att bli ett väldigt personligt inlägg och ganska tungt att skriva. Gör det ändå eftersom att jag tror att det är viktigt att prata om självmord och depression. Måste väl lägga in en liten varning för att man inte ska läsa det ifall man är känslig eller väldigt ung. Detta är ändå en av dem lindrigaste historierna jag har, så framöver kan annat dyka upp också!

Jag tog en promenad ikväll och fick väldigt mycket minnen ifrån förra hösten. Då mådde jag inte bra och gick väldigt mycket promenader för att komma ut, bland annat en del av den sträcka jag gick idag.

Tillslut kom jag ikväll fram till området där tågspåret går förbi och kunde inte hålla mig från att gå dit och titta. 
 
Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet.

Exakt här stod jag på spåret för ca 10 månader sen. Det är så konstigt hur måendet kan ändras så mycket, för som det är nu så är min livsanda större än min dödslängtan. Men jag minns då hur jag bara önskade och längtade efter allting att ta slut. Grät varje morgon över besvikelsen av att vakna och inse att jag inte hade dött under natten osv. Det berodde på ett stort trassligt nät av saker som skett under i stort sett hela livet. Min första självmordsplan hade jag när jag var 8 år och har alltså mer eller mindre kämpat emot det sedan dess.

Iallafall så stod jag ikväll vid spåret(en bra bit ifrån) och mindes den kvällen. Jag skulle gå ut med soporna. Minns till och med att jag var nyduschad och att jag hade mjukiskläder på mig. Mobilen var med i fickan.
Jag skulle alltså bara slänga soporna. När jag hade kastat dem och stängt dörren till sophuset så började ett lätt regn falla. Det var en ganska ljummen kväll och känslan av regnet var så himla skön. Tårarna kom, trots att jag i stort sett aldrig gråter annat än om jag är ensam. 
Adrenalinet kickade igång i kroppen och jag kände mig så himla lättad för första gången på länge - för nu, nu hade jag modet.

"Snabbt bort till tågrälsen". Det gick fort och det kändes som att jag nästan svävade på stegen. Jag minns att jag log inombords samtidigt som jag grät. 

Så stod jag där. Rälsen kändes så himla gedigen och, bara annorlunda. Kanske för att det inte hör till vanligheten att stå där. Allt var så oplanerat, trots att jag hade så många "bättre" planer som jag skissat på länge och även ett brev hemma som nästan var klart. Men det tänkte jag inte på i den stunden, utan jag hade tagit mig en bra bit ut på spåret där inga hus fanns i närheten. Jag letade efter en plats att lägga mobilen så att man skulle kunna koppla ihop den med min kropp och få fram min identitet lättare. Jag hade ju ingen legitimation med mig. 
Väntade på att något tåg skulle komma medan jag sökte efter en bra plats för mobilen som nu hade ett påbörjat sms där mitt namn och personnummer stod. 

Minuterna gick och det var tyst och mörkt. 

Så piper mobilen till. Ett sms. Jag väljer att inte läsa. 

Den piper till igen.

Jag blir störd och tappar fokus. Ska stänga av ljudet men ser att smset är från mitt syskon. Mitt syskon som själv inte har mått bra och som jag brukar finnas där för, när det behövs. Känner att jag måste öppna smset för att se ifall något har hänt. 

Det var inget som hade hänt, utan det var ett snällt sms. Ett sms som frågade om jag ville ha något köpt från den resa mitt syskon var på. 

Kanske skulle det vara en liten sak för många, men för mig så brast allting där. Hjärtat tog över och adrenalinkickens lätthet övergick i en tung gråt och ett jäkla självhat. Hur kan jag göra såhär? Hur blev det såhär illa? Jag vet ju när jag tänker efter att mitt syskon skulle må sjukt dåligt i resten av sitt liv ifall jag försvann på det här sättet. Jag vet ju att det här skulle skada andra, även den lokförare som skulle blivit påtvingad plats på första parkett till det hela.

Helt plötsligt skämdes jag något så fruktansvärt och smög mig hemåt.

Har inte varit tillbaks där vid spåret förrän ikväll och det var alltså mest för att själv få känna att saker och ting faktiskt har ändrats nu. På något sätt säga till dåtidens "jag" att jag hade fel. Jag skulle inte dö då, allting var inte hopplöst.

Jag kan ännu inte säga säkert ifall jag kommer orka med livet, men någonting inombords vill ändå inte ge upp. För jag ska ju göra något bra av mitt liv. Det har ju alltid varit min plan. Arbeta inom vården. Volontärarbeta. Och kanske bli kontaktfamilj åt barn som har det dåligt hemma osv osv osv. DET var ju min plan. Inte att sluta som en siffra i självmordsstatistiken.

Mår du dåligt? Sök hjälp eller prata med någon på en gång.
Det finns psykakutmottagningar som är öppna dygnet runt. 
Är du redan påväg att göra något dumt? Ring 112 och be om hjälp direkt. De kan koppla dig vidare eller skicka ut en bil som hämtar dig ifall det finns tillgängligt.

Se till att ta hand om er och era nära och kära. Det sker ca 3-4 självmord varje dag här i Sverige och det är något som måste förhindras!