Sitter på balkongen och kikar ut över gården.
Så kommer det en liten superwoman springandes! Världens sötaste lilla superwoman :)
Hennes pappa kommer ut och de leker Följa John. Han gör lite coola snurrar och hopp och hon springer efter i sin mantel och försöker göra lika.

Allt ser så perfekt ut och jag funderar på hur det hade varit att vara den lilla flickan... BONK! Min tanke avbryts av att hon sprungit rakt in i flaggstången!
Det blev lite tårar men efter mysig tröst hos pappan är allt bra igen.

Först kändes det som att jag bringat henne otur genom att jämföra henne med mig själv   ,
men nu funderar jag på ifall det var en liten läxa jag fick lära mig där.
Hur bra man än har det så finns där alltid en flaggstång att krocka med. Och hur stor yta man än har att röra sig på så ska man ta mig sjutton ändå lyckas träffa den smala, smala flaggstången minst en gång under sitt liv.

Det viktigaste är att man har någon som tröstar en när det händer.

Och har man inte det så går det verkligen att hitta. Det vågar jag lova nu för tiden.

Synd att inte färgerna och manteln syns!

Tänkte fortsätta ungefär där jag slutade i förra inlägget. Framöver kommer det nog mest bli att jag skriver om specifikaa händelser ifrån avdelningen eftersom att dagarna går ihop i varandra efter att man varit där en längre tid och det är svårt att avgöra exakt vilken dag något hände på.

Jag låg alltså i det rum man visat mig till och grät under täcket. Ville inte att någon skulle se att jag var ledsen.  Kände mig väldigt barnslig.
Kvinnan som jag skulle dela rum med var inte där och jag var livrädd för vem hon skulle vara. Inte minst pga att jag hade social fobi vid den tiden som följd av att jag isolerat mig ifrån alla vänner. Anledningen var att jag inte ville att de skulle stå mig nära när jag genomförde det planerade självmordet. Tänkte att det inte skulle bli lika svårt för dem att få beskedet ifall vi inte ens hade kontakt.

Utanför i korridoren gick en vuxen människa och sjöng barnvisor, vilket skrämde skiten ur mig rent ut sagt.

Jag hade fått två kontaktpersoner som skulle hålla lite extra koll på mig och som jag skulle ha möten med ibland. Den ena av dem, en man, var väldigt snäll. Han förstod mig direkt och tillät mig att äta lunchen ensam i rummet, eftersom att social fobin gjorde att jag knappt ens kunde föreställa mig att gå ut i matsalen och äta med en massa okända personer.

Det blev kväll och jag hade hittills bara legat i min säng och gråtit. Jag blev ombedd att stiga upp och sitta i allrummet en stund och gjorde som de bad. Smög in och satte mig i en rätt avlägsen fåtölj. Några hälsade på mig, mest män, andra märkte inte att jag kom.
Jag tittade försiktigt på alla som fanns där, utan att möta någons blick ordentligt. Alltifrån unga till pensionärer fanns där. Män och kvinnor.

Helt plötsligt hörs ett vrål, ett sånt där riktigt dödsångestskrik, och mot mig rusar en svartklädd person med uppspärrade och stirriga ögon. Folk gick åt sidan trots att de redan var en bit ifrån, men jag blev som förstelnad och blundade. Hörde ett krasande ljud och en smäll och öppnade ögonen. Bredvid mig på golvet ligger den svartklädde med den golvlampa, som stått bredvid mig, nu liggandes bredvid sig. Jag inser snart att personen varit ute efter själva lampan, inte mig, och försöker skära upp handlederna med skärvorna ifrån den glödlampa som krossats i fallet. Ett öronskärande larm går och ett helt gäng vitklädd personal kutar emot oss och övermannar den svartklädde som förs bort.
Jag kryper ihop i fåtöljen och kan inte röra mig och inte få fram ett ord. Var så jäkla rädd. Hade trott att den svartklädde var ute efter mig. Vad är det här för ett dårhus? Vad gör jag här? Stackars den svartklädde som mådde så dåligt!

Tårarna komma igen, på grund av chocken tror jag.  Skakade i hela kroppen. Hade aldrig varit med om något liknande innan.

- Kul första upplevelse för dig som är ny! sa en man lite skämtsamt. Trodde att du skulle åka på stryk där!

Jag tittade upp och mötte hans blick, vi började skratta. Det var så skönt! Någon som verkade ”normal”. Några till började prata med mig och förklarade för mig att den svartklädde gjorde sådana försök hela tiden och att de var vana. Vi blev en liten grupp av yngre personer som började prata lite om allt möjligt. Helt vanliga killar och tjejer som verkade trevliga på riktigt.

Kände dock hur min sociala fobi gjorde att jag blev varm och insåg att jag behövde gå undan, så jag tackade för mottagandet och gick mot mitt rum. Lade mig på sängen och begrundade hela min situation.
En kvinna kom trallandes in i rummet, det var min rumskamrat. Hon presenterade sig och var hur glad som helst!
- Vad är du för sjuk då? *smile*
- Depression och så… Du då?
- Bipolär.

Jag hade ingen aning om vad det var. Hon berättade lite och hämtade nåt jag kunde läsa i för att få lite fakta om hennes sjukdom. Hennes sida av rummet var inrett med glada färger och blommor och saker på väggarna. Insåg att hon hade varit här ett tag och att hon nu var i en uppåt-period.

Hon verkade inte farlig alls, så jag andades ut.

Natten kom och jag var rädd för att somna pga att man inte fick låsa dörren. Tänk ifall någon galning skulle komma in medan vi sov? Med hjälp av sömnmedicin så somnade jag i alla fall tillslut.
Plötsligt vaknar jag av att nån lyser med en ficklampa rakt in i mina ögon. Jag kan inte se vem som står bakom och hjärtat hoppade över ett slag.
- Vad gör du?
- Ssh… får jag som svar.

Han går vidare och lyser lite på kvinnan bredvid, sen går han ut.

Förstod inte vad som hade hänt och kunde inte somna om.  Fick veta dagen efter att personalen går rundor om nätterna för att kolla så att ingen av oss skadar sig eller är inne på toaletten och försöker ta livet av sig osv.  Hade varit kul att veta innan så man sluppit sätta hjärtat i halsgropen! :p

Nu har jag dragit iväg igen, så avslutar berättelsen om den första dagen och natten!

EDIT: Vet att jag skrivit att jag vill att andra ska våga söka hjälp, och jag skriver inte om upplevelserna ovan för att avskräcka på något sätt utan för att berätta om hur det kan vara. Önskar helt enkelt att jag vetat vissa saker innan jag blev inlagd så att jag sluppit bli så rädd och chockad, och tänker att det kanske är så för andra också.

Måste också tillägga att jag var på en relativt stor avdelning i en stor stad, varför det kanske var lite extra livat.

Det galna i allt det här var att händelserna på avdelningen för första gången på länge fick mig att känna mig levande. Så på något sätt fanns det nåt positivt i det hela. Adrenlinet gick igång och kroppen var tvungen att sätta igång massor av känslor som jag inte upplevt på väldigt länge. Man vaknade till.
Sen fanns det givetvis lugna dagar också, då man kunde kurera sig på riktigt.

Tankenatt på gång, känner jag. Så jag ska försöka sova bort tiden i stället för att fastna i sorg och sånt. 

Har alltid haft som regel att aldrig önska bort något i mitt liv. Att allting som har hänt har gått att få fram något positivt ur. 
Och jag menar det när jag säger att jag nog inte hade velat vara någon annan trots allt. 
Men, just nu önskar jag att jag kunde få en paus. Få vara lite mer okomplicerad och bara lycklig. Rätt och slätt. En liten stund :)

Antar att det låter klyschigt och att jag verkligen inte är ensam om att känna så. 

Tackar för att sömnmedicin finns att ta när det är som värst. Har ju en naturlig variant med melatonin, som verkligen gör susen. Så man får sussa lite.

Är också tacksam över Lifebyannie och Lainen som stöttar och gör det extra kul att kika in här!

God natt 

Älskar att sitta utomhus och skriva. Det ger perspektiv på saker och en frihetskänsla. Jag tror jag skulle levt med naturen mer ifrån början. Med närhet till stan, men ändå med stor gård och djur och bär, frukter, blommor, dofter, vattendrag som syns från sovrumsfönstret osv... Älskar att vakna upp på morgonen och se en liten harfamilj med ungar som klumpigt skuttar omkring, eller rådjurskid som är osmidigare än en själv ;)

Men nu tillbaks till verkligheten. Tänker mycket på hur det var att vara inlagd och antar att det är dags att berätta lite om det nu. Särskilt eftersom att det är så många som tvekar eller är rädda för att söka den sortens hjälp. Av någon anledning så inbillar man sig ju att det är något slags misslyckande från ens egen sida att det gått så långt, men det kan det aldrig vara. Inte på det sättet man tror i alla fall. Det är ofta en stor, stor, trasslig hop av anledningar till att man mår som man gör.

Jag var helt emot att bli inlagd. Det blev man inte i min omgivning, man var stark. Inte gråta, inte tycka synd om sig själv, aldrig prata om problem eller analysera ihop. Kanske var det mest för mig det kändes så, men det var för att jag såg hur trötta alla var och hur fullt upp alla hade med sig själva. Såg irritationen som uppstod osv. Vissa märker inte sånt hos andra, en del märker det direkt. 

Efter mycket kontakt med en psykolog skulle det bli sommar och semestertider, men det ansågs att jag inte skulle "överleva" den sommaren. Jag hade ju gett upp om livet i och med att åren gått och inget fungerade, samtidigt som omgivningen jag var i blev stormigare än nånsin innan. 
Det bestämdes att jag skulle få gå och besöka en avdelning som man kunde vara inlagd på, för att få se om det var något för mig - annars kunde jag bara tacka nej och gå hem. Jag gick med på det mestadels för att lugna psykologen som var relativt ung och därför väldigt orolig av att ha en patient som gett upp. Hon märkte det på mig, jag sa det ju inte på det viset. 

Jag kommer till avdelningen. Tittar mig omkring. Helt hemskt är det ju verkligen inte! Men jag kan ändå inte stanna, för jag har ju mitt anseende att tänka på. Aldrig att jag skulle kunna berätta för någon, och i sommartider så umgås man med släkt, familj och vänner. Man hinner inte vara inlagd och det är nästintill omöjligt att dölja det! Lika omöjligt att berätta det. Så nej, jag tackade men ville hem.

- Nja, nu är det ju inte så att du bara kan gå hem. Så fungerar det ju inte riktigt här, berättar en vänlig man i personalen 

- Jodå, ler jag fram, jag är bara här för att titta men det här är ingenting för mig.

- Så säger inte de instruktioner vi har fått. Om du inte stannar här frivilligt så måste vi sätta LPT, säger han vänligt och lugnt. Han är mycket snäll, men det hjälper mig inte just nu.

Jag visste inte vad LPT(lagen om psykiatrisk tvångsvård) var, men insåg ju nu att allt bara var en "fälla". De hade lurat mig hit och nu var dörrarna låsta. Den paniken jag fick då kan jag inte beskriva ens idag. 

Blev visad till ett rum. Skulle dela med en kvinna. Jag kröp ner i sängen och grät för att på något sätt få ur mig all ångest. Vad gör jag nu? Hur tar jag mig härifrån? JAG VILL INTE VARA HÄR!

Det skulle visa sig att jag blev kvar i 2,5 månader. Enbart för suicidprevention. Den här tiden skulle komma att förändra livet för alltid. På många sätt skulle den rädda mig. På andra sätt skulle den väcka en stark låga inombords för att förändra de brister som fanns i vården. Jag hade tur och hade det realtivt bra, men många blev totalt förbisedda och dagarna kantades av att själv rädda folk som försökte ta livet av sig(medan personalen satt på facebook) samt att säga hejdå till utskrivna personer som direkt gick och tog sina liv.

Några av mina livs största upplevelser kommer ifrån denna tid, både de bästa och de värsta. Och vilka människor man mötte! Det var som att vara i en film ibland. 

Ser att det blivit ett långt inlägg så jag fortsätter en annan gång!

Nu har jag mycket tunga tankar igen. Eller tankar kan man nog inte kalla det, det är mer ett vidrigt grepp av ångest som liksom kramar åt hela kroppen så att det blir svårt att andas. Och det släpper tamigsjutton inte! 

Vill göra som en gammal vän, som då och då gick ut på balkongen och bara skrek rakt upp mot himlen "VAD VILL DU MIIIIIIIIIIG?!" Haha, det var ingen långvarig vänskap men jag önskar man kunde uttrycka känslor så som hon kunde... Själv är man ju bara ett skal med ett dolt kaos på insidan. Ingen ordning och reda riktigt!  

Just nu har jag ju i alla fall kommit så långt att jag inte alltid längtar efter att avsluta livet. 
Sanningen är ändå att jag har väldigt svårt att se att det är värt att fortsätta. 
Och sådana här dagar går det inte att övervinna dem känslorna. För mycket minnen som är rotade nånstans inne i ryggmärgen och vaknar till liv kvällar som den här.

Får ta och göra några goda gärningar imorgon så att jag får tillbaks glöden!

Tänkte bjuda på en riktigt mysig bild ikväll så kommer ett ordentligt inlägg imorgon. God natt :)

:)

Det gick inte så bra som jag hoppats att komma hem till stan igen. Kom varken iväg på nån fest, som det var tänkt, och har inte svarat på några sms eller samtal. Så jag konstaterar att jag misslyckats, MEN imorgon är en ny dag och jag ska ta tillvara på den till fullo. Jag åker iväg igen. Det är trots allt sommar och ifall jag nu hittat ett ställe där jag kan må lite bättre på så antar jag att det är rätt att fly iväg dit.

Problemen får jag ta hand om senare helt enkelt. Det är ju inte som att de kommer att vägra vänta på mig och dra någon annanstans ;) Kanske hinner jag till och med blir mer redo tills dess!

Måste också säga att jag är tacksam för att jag har min antidepressiva medicin. Jag vet att det är många som är helt emot sådana preparat. Jag var själv en av dem, men när depressionen blev för stark så blev det värt det för mig att åtminstone prova. 
Det tog sammanlagt ca 8 år för mig att hitta en sort som fungerade. 2 av dem åren gav jag upp eftersom att jag mådde dåligt av dem mediciner jag dittills provat. Sen fick jag alltså ny kraft och allt slutade med att jag i år fann en som gjorde underverk. Galet det där. 

Vill väl mest säga att man inte ska ge upp den kampen även ifall man har oturen att prova fel slags mediciner flera gånger. 

Under den tid då jag provade mig igenom många preparat snabbt så var jag inlagd på sjukhuset för att man kan känna sig sämre i början då man sätter in en medicin och jag redan var rätt kraschad. Det brukar vända inom ett par veckor, men det gjorde aldrig det i mitt fall och jag fick för mycket biverkningar. 

Såhär i efterhand känns allting ändå värt det, och det är det jag vill poängtera! 

Har fortfarande inte svarat på smset som det står om i inlägget under. Tror jag lägger det på is ett tag tillsammans med det andra.

Ska dra mig iväg ut på landet igen alltså, och fiska upp min egen mat osv. Lite Into the wild-känsla. Haha, inte riktigt ;)

Hoppas det är bra med dig som läser!