Idag känns allting så tomt.

Att så stor del av tiden kämpa emot att hjärnan ber en att avsluta allting, gör det svårt att verkligen ordna ett riktigt liv för sig.

Den här sommaren skulle bli den bästa. Den första sommaren utan depression. Våren var ju vår, för första gången. Så varför skulle inte sommaren kunna bli en sommar?

Jo, för att allt arbete för att börja umgås med vänner igen gick åt skogen i och med övergreppet.

"Äsch, det här fixar jag. Har varit med om det förr, så det behöver inte ta så hårt den här gången."

Men övergrepp verkar skilja sig åt på samma sätt som fingeravtryck.

Efter att under några månader ha haft en fantastisk paus från att vara suicidal börjar måendet sjunka igen och ångesttankarna leva sina egna liv. Jag känner att det går åt fel håll nu tyvärr och därför börjar jag blogga igen, för att det har hjälpt mig innan.

Eftersom att det alltid varit en självklarhet för mig att dölja  mitt mående så vet ingen i min närhet om hur det står till. Jag lever ett dubbelliv och kan ibland avsky mig själv för det. 

I och med detta blir bloggen mitt sätt att ventilera och äntligen ska jag sätta igång! Vill bara få ut allting på en gång men vet att det kan bli för mycket att hantera, så ska försöka ta det lite lugnt :)