Har ordnat en mail till bloggen nu:

attviljamabra@gmail.com

Den kommer att skrivas in i presentationen.

Så fort det blir kväll så vaknar hjärnan och helt plötsligt så vill jag så mycket. Skulle så hemskt gärna vilja att vi i Sverige kunde lyckas bättre med att hjälpa dem som mår psykiskt dåligt. Att det på något sätt gick att få det mer naturligt att prata om att man hamnar i det där svarta depressionshålet. 

Tänk att bara under det senaste dygnet så har vi förlorat ca 4 personer i självmord. Och på varje "lyckat" självmord går det ca 10 st självmordsförsök, där personen alltså klarat sig, kanske med skador för livet. Vilka summor det blir...

Själv har jag haft både tur och otur med vården. Mött alltifrån personer som faktiskt brytt sig på riktigt, till personer som sedan blivit förflyttade pga felbehandling mot många patienter. Alla upplevelser har gjort att jag gärna skulle arbeta inom psykiatrin i framtiden. Både för att försöka vara den personen som faktiskt bryr sig om patienter, och för att försöka komma åt bristerna i systemet och förbättra det.

Har väldigt mycket historier från tiden jag befann mig på sjukhuset/"psyket" för att få ordning på depressionen. Om det finns något intresse för att höra om hur det var så kan jag såklart skriva om det.
Om någon undrar något så är det helt okej att fråga. 
Jag ska ordna en mail till bloggen så att man kan höra av sig privat ifall man mår dåligt och behöver råd om vart man ska vända sig eller bara undrar något eftersom att jag vet hur känslig man är när man inte mår bra och att man ibland inte vågar skriva eller fråga något öppet. Så var i alla fall jag under min tyngsta period.

Försöker sitta lite i solen men tankarna virvlar och det blir svårt att slappna av.

Det som gnager mest nu är att jag vet att jag måste gå till gynekologen för att kolla att våldtäkten inte förde med sig några fler obehagligheter.

Problemet är att jag inte känner att jag fixar det! Pga saker som hänt under uppväxten så går panikångestattacker igång vid sån undersökning. Det tar emot såå mycket att gå dit och jag unviker det i största möjliga mån.

Jag undviker all form av sex för att slippa sånt här men nu efter våldtäkten så har jag ju inget val. Jag hade inget val när den skedde och jag har inte något val nu.

Ska försöka tänka att det här är något jag gör för min hälsas skull. Något jag gör för att värna om mig själv.

Gynekologen jag har vet även om att jag har svårt för undersökning. Det ska man alltid tala om innan! Man ska också säga till i förväg ifall man tex känner sig mer bekväm med en kvinnlig gynekolog. Det gjorde jag första gången.

Nej, jag måste ta tag i det här snart så jag slipper ångesten och oron. Nu har ju kroppen läkt och det borde inte göra ont pga skador osv.

Egentligen ska man ju anmäla övergrepp på en gång och då få göra en sån här undersökning på direkten. Tyvärr så klarade jag inte det pga olika orsaker.

Hoppas ni andra har det bra ute i sommar-Sverige!