Det här kommer att bli ett väldigt personligt inlägg och ganska tungt att skriva. Gör det ändå eftersom att jag tror att det är viktigt att prata om självmord och depression. Måste väl lägga in en liten varning för att man inte ska läsa det ifall man är känslig eller väldigt ung. Detta är ändå en av dem lindrigaste historierna jag har, så framöver kan annat dyka upp också!

Jag tog en promenad ikväll och fick väldigt mycket minnen ifrån förra hösten. Då mådde jag inte bra och gick väldigt mycket promenader för att komma ut, bland annat en del av den sträcka jag gick idag.

Tillslut kom jag ikväll fram till området där tågspåret går förbi och kunde inte hålla mig från att gå dit och titta. 
 
Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet.

Exakt här stod jag på spåret för ca 10 månader sen. Det är så konstigt hur måendet kan ändras så mycket, för som det är nu så är min livsanda större än min dödslängtan. Men jag minns då hur jag bara önskade och längtade efter allting att ta slut. Grät varje morgon över besvikelsen av att vakna och inse att jag inte hade dött under natten osv. Det berodde på ett stort trassligt nät av saker som skett under i stort sett hela livet. Min första självmordsplan hade jag när jag var 8 år och har alltså mer eller mindre kämpat emot det sedan dess.

Iallafall så stod jag ikväll vid spåret(en bra bit ifrån) och mindes den kvällen. Jag skulle gå ut med soporna. Minns till och med att jag var nyduschad och att jag hade mjukiskläder på mig. Mobilen var med i fickan.
Jag skulle alltså bara slänga soporna. När jag hade kastat dem och stängt dörren till sophuset så började ett lätt regn falla. Det var en ganska ljummen kväll och känslan av regnet var så himla skön. Tårarna kom, trots att jag i stort sett aldrig gråter annat än om jag är ensam. 
Adrenalinet kickade igång i kroppen och jag kände mig så himla lättad för första gången på länge - för nu, nu hade jag modet.

"Snabbt bort till tågrälsen". Det gick fort och det kändes som att jag nästan svävade på stegen. Jag minns att jag log inombords samtidigt som jag grät. 

Så stod jag där. Rälsen kändes så himla gedigen och, bara annorlunda. Kanske för att det inte hör till vanligheten att stå där. Allt var så oplanerat, trots att jag hade så många "bättre" planer som jag skissat på länge och även ett brev hemma som nästan var klart. Men det tänkte jag inte på i den stunden, utan jag hade tagit mig en bra bit ut på spåret där inga hus fanns i närheten. Jag letade efter en plats att lägga mobilen så att man skulle kunna koppla ihop den med min kropp och få fram min identitet lättare. Jag hade ju ingen legitimation med mig. 
Väntade på att något tåg skulle komma medan jag sökte efter en bra plats för mobilen som nu hade ett påbörjat sms där mitt namn och personnummer stod. 

Minuterna gick och det var tyst och mörkt. 

Så piper mobilen till. Ett sms. Jag väljer att inte läsa. 

Den piper till igen.

Jag blir störd och tappar fokus. Ska stänga av ljudet men ser att smset är från mitt syskon. Mitt syskon som själv inte har mått bra och som jag brukar finnas där för, när det behövs. Känner att jag måste öppna smset för att se ifall något har hänt. 

Det var inget som hade hänt, utan det var ett snällt sms. Ett sms som frågade om jag ville ha något köpt från den resa mitt syskon var på. 

Kanske skulle det vara en liten sak för många, men för mig så brast allting där. Hjärtat tog över och adrenalinkickens lätthet övergick i en tung gråt och ett jäkla självhat. Hur kan jag göra såhär? Hur blev det såhär illa? Jag vet ju när jag tänker efter att mitt syskon skulle må sjukt dåligt i resten av sitt liv ifall jag försvann på det här sättet. Jag vet ju att det här skulle skada andra, även den lokförare som skulle blivit påtvingad plats på första parkett till det hela.

Helt plötsligt skämdes jag något så fruktansvärt och smög mig hemåt.

Har inte varit tillbaks där vid spåret förrän ikväll och det var alltså mest för att själv få känna att saker och ting faktiskt har ändrats nu. På något sätt säga till dåtidens "jag" att jag hade fel. Jag skulle inte dö då, allting var inte hopplöst.

Jag kan ännu inte säga säkert ifall jag kommer orka med livet, men någonting inombords vill ändå inte ge upp. För jag ska ju göra något bra av mitt liv. Det har ju alltid varit min plan. Arbeta inom vården. Volontärarbeta. Och kanske bli kontaktfamilj åt barn som har det dåligt hemma osv osv osv. DET var ju min plan. Inte att sluta som en siffra i självmordsstatistiken.

Mår du dåligt? Sök hjälp eller prata med någon på en gång.
Det finns psykakutmottagningar som är öppna dygnet runt. 
Är du redan påväg att göra något dumt? Ring 112 och be om hjälp direkt. De kan koppla dig vidare eller skicka ut en bil som hämtar dig ifall det finns tillgängligt.

Se till att ta hand om er och era nära och kära. Det sker ca 3-4 självmord varje dag här i Sverige och det är något som måste förhindras!

Jag vill inte må dåligt längre. Nu ska jag göra tvärtemot vad mina impulser säga mig. 

Impuls att faktiskt avsluta livet eftersom att det här börjar göra för ont igen - planera inför en framtid.

Stanna inne och bara ligga i sängen - gå ut och röra på mig!

Vara ensam - svara på sms och på facebook

Äta massa gott dvs onyttigt - äta nyttigt och rätt gott ändå!


Ska även försöka tänka på saker jag gjort som faktiskt är bra. Jag har sagt upp kontakten men våldtäktsmannen som ju funnits i mitt liv ett bra tag. Trodde det skulle vara tyngre än vad det var. Det känns nu snarare som en befrielse! 

Tack vare att jag svarade på ett sms så har nu en utomlandsresa börjat planeras! Egentligen vill jag helst åka utomlands helt ensam och bara få vara ifred men det känns rätt otryggt att resa ensam som tjej nu för tiden. Så nu blir det antagligen tillsammans med en tjej som jag träffade i en behandling jag gick för att lära mig hantera självmordsimpulser och liknande. Tänk om det verkligen blir av!  

Skickar en kram till er där ute som inte mår bra! Alla har vi något att kämpa med och anledningen till att jag ska börja skriva ut lite av min livshistoria här är för att jag vet hur många det är som lever i total misär även här i Sverige. Misshandel, både psykisk och fysisk existerar även här. Övergrepp av alla möjliga former. Men i slutänden så ger man upp om livet just för att man oftast tror sig vara ensam i allt detta - vilket man inte är!