Det är ju en tyngre period nu och jag satte mig ner idag för att försöka minnas vad i livet som gjort mig glad tidigare.
Depressionen gör att jag inte kan känna att något gör mig glad just nu, så jag får försöka minnas hur det var när den var borta, helt enkelt, och tvinga mig själv att göra sånt ändå.

Det jag vet att jag gillade förr var att göra något oväntat snällt mot någon. Små saker som att hjälpa nån gammal att bära hem kassar eller gå förbi nån äldre släkting med fika osv. Då blev även jag själv glad. Kunde få en sådan där kick när man nästan skuttade fram på stegen. Kroppen kändes lätt osv.

Var i alla fall på affären idag och såg två små tjejer som stod och räknade på fingrarna för att försöka ha råd med något att dricka. Jag gick runt hela affären och kom mot kassan när jag såg att de stod kvar och räknade för fullt men att det inte verkade gå ihop riktigt med slantarna. Så jag sa att jag kunde bjuda på drickan och de blev så glada. Särskilt den ena tjejen var så himla söt och nästan tveksam till ifall hon verkligen kunde ta emot det. Söta unge!

Fick ingen glädjekick efteråt. Antagligen för att det var en sådan liten sak, men tjejerna blev glada och fick förhoppningsvis en lite kul eftermiddag i värmen! Så det ska jag försöka tänka på nu när jag sitter och önskar att mind.se hade öppet. De har en chatt där med volontärer man kan prata med när man är suicidal och den chatten har hjälpt mig att klara ett par kvällar när det varit tungt! Hoppas de volontärerna förstår vilken insats de gör! ♥

Oj, vad det snurrar mycket olilka tankar i huvudet idag! Egentligen vill jag bara begrava mig i sängen och stanna där tills bättre tider, men så fungerar det ju inte! Det vet jag ju. För då är risken stor att jag stannar där och blir sämre.

Jag undrar hur andra som varit med om övergrepp mår. Vi har så otroligt många våldtäkter i Sverige att det är skamligt. Jämfört med andra nordiska länder så undrar man vad som har gått fel här. Vi har tusentals, de har hundratals. Det är stora skillnader.

Jag har aldrig vågat anmäla något av det jag varit med om i livet hittills. Mycket beror på omgivningen jag vuxit upp i osv men jag önskar att jag kunnat och att alla andra som kan verkligen anmäler! Skulle följa med varenda en av er som varit med om sånt här och vill anmäla! För ingen ska få skada er utan att det får några konsekvenser. 

Och tro mig, man sitter med en viss sorg ifall man inte anmäler. Jag kommer alltid känna skuld över det. Och alltid undra ifall de som skadat mig har skadat några fler pga att jag inte kunde anmäla. Det är en livslång skuld jag känner. Så om ni kan - anmäl!

Att vara med om ett övergrepp utav någon man känner är otroligt komplicerat. Man blir inte bara skadad utan sårad och besviken på en person man litat på. 

Det har tagit mig en hel månad innan jag kunde avsluta kontakten helt med personen som gjorde detta mot mig. För på nåt sätt så kände jag att det vore elakt av mig att avsluta kontakten. Helt sjukt hur man kan resonera! Man lägger all skuld på sig själv.

Men nu ska jag ta och göra något bra av min första dag i total frihet från honom.

Och nu ska jag läka och gå vidare som en starkare person. Det måste gå! :)

Just klar med dagens möte. Har möten tre gånger i veckan för att komma ut och för att få hjälp att märka ifall jag faller tillbaks i dåliga vanor som kommer med måendet.

Idag lite prat om övergreppet och familjesituationen osv. 

Just nu sitter jag och tänker på hur gärna jag vill må bättre igen och att jag ska göra allt för att lyckas med det :)