En dag efter att jag blivit utsatt för övergreppet så tog jag mig iväg till ett apotek för att köpa ett dagen efter-piller. Det sista jag ville var att bli gravid efter ett utnyttjande. 

Jag kommer till apoteket och det är slut. Det finns inte ens en tom rad i hyllorna utan det är helt tomt. Jag, som inte är så van att köpa sånt här, går runt i cirklar och letar och letar eftersom att jag tror att jag bara är för dum för att hitta det, men det finns verkligen inget. 
Jag frågar en som jobbar där ifall de inte har några akut p-piller alls? Hon säger att det är problem med leverantören så att inga apotek har kvar. Ifall det verkligen är viktigt så får jag gå till nån akut gynmottagning. 

Jag tackade och gick hemåt. Och det gnagde rejält inombords. För jag visste att jag inte skulle klara av att ta mig iväg till sjukhuset i det tillstånd jag var i. Visste inte vart jag skulle och kände mig bara ledsen. Eftersom att jag precis hade avslutat min mens så borde jag inte kunna bli gravid enligt tänket med ägglossning och så. Men sånt har jag ändå svårt att lita på. Så jag gick en månad och väntade och längtade efter nästa mens. Har aldrig längtat så mycket!

Och nu har jag haft den. Känns så himla skönt! Blev så glad att jag bara ville tacka någon högre makt eller liknande för att jag slapp hamna i den situationen att jag skulle ha blivit gravid efter en sån här sak. Inte kan jag tro att våldtäktsmannen har tänkt på det här. Inte har väl han brytt sig det minsta. Inte oroat sig. Inte suttit hemma och knappt kunnat gå på toa pga skadorna efter själva övergreppet. Inte stängt ute alla människor och isolerat sig pga blåmärken och skam. Nej, han gjorde sitt med mig och kunde sen leva vidare. 

Ibland kan jag känna att jag önskar att han i alla fall fick prova på att känna hälften av det man själv känt efteråt. Men nu klarade jag inte av att anmäla, så antar att jag får skylla mig själv där.

Skönt att få känna sig lite mer normal och bara få umgås och ha kul. Då får jag små glimtar av hur jag brukade vara innan jag kraschade totalt. 

Fick idag även veta att en bekant till mig också varit med om ett övergrepp ganska så nyligen, och helt plötsligt kunde vi stötta varandra i det här. Helt plötsligt har jag någon att prata med. Och jag tänker lita på att hon håller det för sig själv. Så nu vet två vänner vad som har hänt och det är ett rejält framsteg för mig. Jag brukar aldrig öppna mig för någon. 

I övrigt så märker jag att det inte är bra för mig att isolera mig under en längre tid. När jag mår dåligt så äter jag mer, till skillnad från många andra som istället tappar hungern. Det här har gjort att jag börjar gå upp i vikt och det tänker jag ta tag i nu innan det blir ett problem. Så nu är det motion och bra mat som gäller. Fick trots allt höra idag att jag såg bra ut, vilket förstås är kul när man känner sig som skit!