Jag fick en ny vän, en ny tjej i skolan. Det syntes direkt att hon inte mådde bra, ändå skrattade folk åt henne när hon kom in. Finns få saker som gör mig så arg som när jag ser mobbning eller tendenser till mobbning. Kanske blir det så känslomässigt laddat för mig pga att jag själv blev mobbad när jag var liten. Anledningen? -För att jag inte ville vara med och mobba andra. Då blev jag istället offret tillslut. Men jag tog mig igenom det, vände mitt liv helt och blev sen helt plötsligt en som ansågs vara "populär" istället. Då hade jag verkligen en chans att göra något åt mobbning, och därför hoppade jag och min närmsta vän direkt in och försvarade den här nya tjejen och började umgås med henne. 

Vi hade kul ihop, gillade henne verkligen och hon verkade gilla mig också. Hon var en genomsnäll tjej med ett trasigt känsloliv, men hon verkade ändå stark och vi hade varit med om en hel del liknande saker i livet som vi brukade prata om. Hon sökte sig alltid till mig och mina vänner i skolan, och vi välkomnade alltid henne så fort hon var där.

Jag visste att hon mådde dåligt. Hon hade försökt ta sitt liv innan, vilket vi inte pratat jättemycket om utan bara vidrört ämnet. Hon hade ett krossat hjärta, älskade någon som hade lämnat henne. Hon hade inget vidare stöd från familjen som inte orkade med henne längre och hon bodde på ett vårdhem.

Vi pratade allvar om hur vi mådde. Vi skrattade ihop. Och kom varandra nära på flera plan.

Tiden gick och helt plötsligt dök hon inte upp i skolan en dag. Ingen hade hört något ifrån henne, och det gick inte att få tag i henne. 

Hon hade ställt sig framför tåget. 

Fick reda på det när jag fortfarande var kvar i skolan och var tvungen att gå undan. Låste in mig på toaletten och kunde verkligen inte hålla tillbaks tårarna. Min närmsta vän ville komma in, men jag sa att jag inte fixade det. 
- Jag gråter också... hörde jag att hon sa, och jag släppte in henne. Det var första gången hon såg mig gråta.

Så stod vi där och kramades och grät och pratade om vad vi kunnat gjort annorlunda. Gjorde vi tillräckligt? Varför gjorde hon detta just nu? Var vi en del i det, hade vi missat någon signal? 
Sen började vi prata minnen istället. Vi bytte ämne mellan olika minnen och vår egen rannsakan. 

Jag kommer nog alltid känna att jag önskar att jag hade kunnat göra något så att hon skulle kunnat fortsätta leva och få må bättre. Efter det blev jag lite skadad, hade jag en vän som mådde dåligt så blev jag så otroligt rädd för att även den skulle ta sitt liv. Jag kunde söka runt på nätet och såg jag att någon hotade med självmord så tog jag kontakt och satt i telefon med den hela nätterna för att försöka hjälpa. Förlorade massvis med vikt i och med att ångesten var påslagen hela tiden - jag var alltid beredd på att något kunde hända.

Sen insåg jag att jag nog gjorde allt detta för att på något sätt kunna sona för mitt misstag med min vän ifrån skolan. Jag hade inte förlåtit mig själv för att jag inte kunde hålla henne vid liv och nu ville jag gottgöra det. Problemet var att det aldrig blev gottgjort i mina ögon. Jag kände aldrig att jag gjort tillräckligt och jag insåg att jag inte kunde fortsätta försöka hitta alla som mådde dåligt för att sen lägga all tid på att försöka ordna livet för dem. Jag brände ut mig själv. Annars hade jag nog fortsatt, för det är egentligen en drömsysselsättning - att få vara en medmänniska på heltid. Man måste bara kunna göra det på ett sätt så att man själv inte förloras i det.

Jag tänker ofta på min vän från skolan än idag. Nu kan jag se att hon var en typisk kandidat för att ta sitt liv - för hon var alltid glad och snäll trots att hon mådde skit. Hon försökte att aldrig lägga över sorgen på någon annan. Hon förminskade självmordsförsöket hon gjort och ville inte prata om det. Och så var det den där särskilda blicken. En tom och trött blick som jag enbart har sett hos självmordsbenägna. Hon hade den ofta, men jag förstod inte då vad den betydde. Kände bara igen mig i den.

Konstigt hur livet kan vara. Kom ihåg att det ofta är de som skrattar högst som mår sämst innerst inne. Har sett så många bevis på det. De starkaste är ofta de mest ensamma.

Ett par år senare skulle en av de absolut närmsta personerna i mitt liv försöka ta sitt liv, men klara sig, för att sedan dö en konstig och ensam död. Kommer ett inlägg om det också.

Ville bara önska den tjej som inlägget handlar om någon slags frid. Och berätta att hon lärde mig mycket.

Det är min enda tröst när personer går bort på tragiska sätt - att de förhoppningsvis har det mycket bättre nu.  

Har haft mer ångest under dem senaste dagarna än på ganska länge. Tillslut blir man så utmattad av den känslan att man inte riktigt tänker som vanligt, eller snarare så ser man sitt liv med andra ögon. Helt plötsligt känns det så självklart och logiskt att sluta tro att något skulle kunna bli bättre. Man ser en sjävklar utväg och alla tankar leder dit och slutar där. 

Visst är det ändå konstigt, att ens tankebanor kring livet kan ändras så. Och att man då måste ta ett stag tillbaks och bli medveten om att det är depressionen som pratar. Mina tankar är inte mina egna i just den stunden, utan det är sjukdomen Depression som på något sätt har släckt ned gatuljuset på alla andra vägar man skulle kunna välja. Den enda som är upplyst i mörkret är den som tar slut direkt. 

Konstigt är det, att man helt plötsligt måste sluta lita på sin egna, logiska hjärna. Hur bra den än var på matte, fysik, kemi och logiska samband av olika slag. Hur väl den än fungerat till allting annat i livet, så måste man inse att den inte fungerar i just det här fallet. Fast det handlar om liv och död, så fungerar den inte som den ska. För enligt den, är valet helt självklart.

Jättekonstigt.