I natt hade jag mer ångest än på länge. Fokuserade helt på att bara somna så att det skulle komma en ny dag.

Då hör exet av sig. En person som inte alltid vill ens bästa, om det inte råkar vara det bästa även för honom!
Jag vet inte vad, men något måste ha hänt eftersom att han bara öste skit över mig. Allting som gått dåligt i hans liv var nu mitt fel. Jag har tydligen träffat massvis med killar. Jag har också lyckats göra alla möjliga slags fel mot honom. Jag är elak som inte litar på honom när han säger att han har förändrats - vilket han sagt många gånger och aldrig har gjort. Osv osv. Sen lade han några riktigt låga kommentarer som är såna som skär rakt in i hjärtat. Sånt som man liksom inte har någon "mur" emot. 

Det samtalet gav mig en slags kortslutning. Jag bokstavligt skakade av att jag blev så ledsen, tror inte det har hänt på flera år, för av någon anledning så trodde jag att vi hade kommit förbi allt bråk nu och all misstro han jämt hade emot mig. 

Det jobbiga är, och säkert anledningen till varför det tog så hårt, är att jag var så osäker på vissa plan när jag först mötte honom att jag tillslut bröts ner till att bli så som han ville. Kunde inte ens umgås med min familj utan att behöva be om ursäkt till honom en hel natt efteråt och bedyra/svära/lova på allt som var viktigt att jag inte hade gjort något annat än att vara med just familjen. 

Samtidigt var han mer eller mindre otrogen, stängde av mobilen och reste iväg, var extremt aggressiv och våldsam, ljög ofta osv. 

Att jag stannade kvar var en gåta, men jag förstår ju nu att efter alla år tillsammans så hade han lyckats få mig att tro att jag helt enkelt aldrig skulle kunna lämna honom. Jag kunde ju aldrig bli lycklig med nån annan, ingen annan skulle kunna älska mig som han - det skulle jag inse och då skulle han absolut inte ta tillbaka mig, han skulle gå under och ta livet av sig - och det vill du väl inte ha på ditt samvete gumman? Osv... 

Eftersom att det var mitt första förhållande och jag inte hade så bra erfarenheter av hur en relation skulle vara så trodde jag nästan på det där. 

För att göra en lång historia kort så kom jag i alla fall ifrån honom tillslut efter att hota med polis osv. 

Problemet nu är att jag inte riktigt kommer ifrån att han kontaktar mig ibland. Och, nu är det skämskudden på, så känns det ibland som att något inom mig tvivlar på att han kanske har rätt. Kommer jag klara av ett "normalt" förhållande? Vill jag ens ha det? Kommer någon att älska mig "lika mycket som han gör"? Har han kanske ändrat sig, som han ju faktiskt säger(återigen)?

Hade bokstavligt talat ont i hjärtat tills jag somnade fram på morgonkvisten. 

När jag vaknade var jag lite tung sådär och satte mig i solen för att äta frukost. Då hör jag grannarna, som är 55-60 år, nåt sånt. De tjafsar på precis samma sätt så som mitt ex gör. Samma misstro till varandra. Kvinnan får sitta och försvara sig medan han överdriver allt och hittar på saker som hon skulle ha gjort trots att hon inte gjort det. Nedvärderar henne med äckliga kommentarer som får henne att låta som en slampa - för att hon hade haft en annan man innan hon träffade min granne. 

Där och då insåg jag att mitt ex med största sannolikhet inte har ändrats. Varför skulle han ha gjort det nu när han inte hade det senaste gången han sa det, för ca 6 månader sen?
Grannparets gräl kändes som att min potentiella framtid visade sig, om jag skulle gå tillbaks till exet. Vill jag sitta där om massvis med år och tjafsa om samma gamla saker? 

Jag skulle definitivt behöva börja med Stesolid, ångestdämpande, igen om jag skulle börja träffa honom. Bara det är ju ett väldigt dåligt tecken?

Det kanske låter helt självklart för dig som läser att valet är glasklart - skit i honom!

Jag kan ju se det rent logiskt. Absolut. Men samtidigt så vet jag nu efter terapi och sånt, att jag inte riktigt lärt mig som barn/ungdom hur kärlek ska kännas. För min hjärna, eller mitt hjärta, tror att kärlek är att vara rätt så hatad egentligen. Sjukt, men nu när jag skriver det så inser jag ju det själv också, att det är så. Haha, vad retard!! 

Nej, jag hade ju bestämt mig för att verkligen satsa på att träffa människor som är glada för ens skull och verkar vilja att man ska må bra. Blev nära vän med killen som jag gick i gymnasiet med, men så vart han som förbytt den där kvällen och det blev ett övergrepp istället. Där föll allting igen och jag tror det är därför jag tvekar. 
Nej, mitt omdöme verkar inte vara det bästa. Bevisligen. 

Innerst inne så tror jag faktiskt ändå på riktig och äkta kärlek. Sån där vacker kärlek som man ser i väldigt få pars ögon, den tror jag kan vara livslång om man hittar rätt person. Måste försöka hålla fast vid det.