Tyckte jag var duktig som städade och tvättade och var riktigt husfruig så in i det grövsta! Men så bakom tvättkorgen låg det något, självklart visade det sig vara en påse med mina sönderrivna underkläder och skit ifrån våldtäkten.

Minns inte att jag lagt dem där, minns inte så mkt runt just dem dagarna, så blev lite chockad faktiskt. Försöker ju komma förbi allt det där men hjärnan spelar enligt sina egna regler och nu, självklart, så minns man varje detalj igen.

Vad är jag för form av crazy som gömmer undan sånt? Borde kastat det? Lite frustrerad på mig själv nu... Så hoppar in i duschen och loggar ut för ikväll så jag inte blir för klagande i inläggen. Ska ju vara positivt och framsteg härinne! 

Kram på er!

 

Kände hur jag sjönk i måendet och började bli sådär uppgiven, ni vet.

Men så gick jag in på youtube och drog fram massor av karaokeversioner av bra låtar och satt och sjöng, högt(!), till dem ett tag. Nu känns det faktiskt bättre. Lite spänningar har släppt och sångens antidepp-effekt har kickat in en aning. För det har studier visat - att vibrationerna som skapas i kroppen när vi sjunger, påverkar hjärnan på ett sätt som gör oss gladare. En positiv bieffekt! 

Så det är dagens tips, sjung för att få en liten glädjekick! 

Sjunger man dessutom på "rätt" sätt så är det lite fysisk träning i det hela.

     

Sitter på balkongen och kikar ut över gården.
Så kommer det en liten superwoman springandes! Världens sötaste lilla superwoman :)
Hennes pappa kommer ut och de leker Följa John. Han gör lite coola snurrar och hopp och hon springer efter i sin mantel och försöker göra lika.

Allt ser så perfekt ut och jag funderar på hur det hade varit att vara den lilla flickan... BONK! Min tanke avbryts av att hon sprungit rakt in i flaggstången!
Det blev lite tårar men efter mysig tröst hos pappan är allt bra igen.

Först kändes det som att jag bringat henne otur genom att jämföra henne med mig själv   ,
men nu funderar jag på ifall det var en liten läxa jag fick lära mig där.
Hur bra man än har det så finns där alltid en flaggstång att krocka med. Och hur stor yta man än har att röra sig på så ska man ta mig sjutton ändå lyckas träffa den smala, smala flaggstången minst en gång under sitt liv.

Det viktigaste är att man har någon som tröstar en när det händer.

Och har man inte det så går det verkligen att hitta. Det vågar jag lova nu för tiden.

Synd att inte färgerna och manteln syns!