Jag ska försöka uttrycka mig rätt sakligt. Det har ju varit sämre ett tag med måendet här och jag kan inte säga att jag riktigt har fått kontroll över det än. 

Det enda jag kan komma på för att förklara hur det känns att att jämföra med väder. Ni vet en sån dag där det är ljust och kanske soligt, men så går det snabbt, men helt tyst, över till att blir mörkt och tungt i luften. Det är inte enstaka regnmoln på himlen utan ett tjockt mörkt molntäcke som inte släpper igenom något. Allting känns helt stilla, lite vakuumkänsla. Sen drar blåsten in och det börjar regna. Men just den känslan innan regnet, när allting är tungt och mörkt och det liksom trycker - så känns det litegrann när depressionen tar överhanden. 

Vet inte om jag fick till det där riktigt. Men har man varit med om sånt väder, så vet man nog hur jag menar.

Det första och bästa vapnet jag har emot att falla in i det här är att inte tänka på mitt liv, utan enbart tänka på nuet. Men jag undrar, hur många går igenom en dag utan att minnas något som hänt tidigare? Mycket av det vi är, vårat sätt att fungera och tänka beror ju på det vi har varit med om. Så det är svårt att följa det rådet, allting i nuet går att koppla till dåtiden. Den här metoden är alltså inte vattentät.
Det andra är att bara köra på och vara glad och trevlig, som jag egentligen tror att jag är. Så när jag t.ex skriver med er här, umgås med någon, pratar i telefon osv. så går min reflex igång att ta tillvara på det samtalet och lägga annat åt sidan.

Problemet är att allting annat finns kvar och slår till så fort jag slutar.

Avskyr det här. Känns som att jag är den som familjen liksom tycker misslyckas. Som idag, det har krånglar lite med planen inför studierna på universitetet och jag känner hur oron och besvikelsen växer i dem. "Gör såhär nu" "Säg såhär" "Ordna det här nu" "Gör det ändå". Känner mig som att de är såå rädda för att jag ska misslyckas, och då blir jag så sjukt rädd. Vill inte göra dem besvikna. Eller rättare sagt, klarar inte av att göra någon besviken. Det har jag nog redan gjort, är lite utav det svarta fåret i min familj. Misslyckad jämfört med dem andra. 
Nu är jag så rädd för att det ska skita sig med studierna. 
Men på ett annat sätt så känner jag att jag faktiskt skulle får tid till att göra sånt jag egentligen vill göra just nu, ifall det nu inte blir något.

Egentligen handlar ingenting om det jag just nu skrivit. Allting handlar om att jag är trasig pga saker som hänt i livet och underuppväxten och pga dem sakerna så finns det ingen kraft över till att hantera såna här små saker.

Ifall jag skulle avsluta livet, så skulle min familj skämmas. Det vet jag. Då är det inte längre bara jag som misslyckats utan omvärlden kommer att se det som att även de har misslyckats. Och så kan jag inte göra mot dem. Eller kan man det? 

Jag vet inte, men ibland känner jag att jag inte kan hålla på att distrahera mig från det här måendet i all oändlighet. Någonstans måste jag komma åt orsaken, och det fixar jag uppenbarligen inte eftersom att jag är för vek för att orka en PTSD-behandling. 

Helt ärligt så skulle jag ibland bara vilja flytta ifrån allting och lägga in mig på ett behandlingshem en kortare tid. Bara få ta tag i det jag kan utan saker som påfrestar runtomkring och samtidigt ha personal omkring sig så att man vet att det alltid finns ett alternativ till att följa suicidala planer. Fast jag inser ganska snabbt att det skulle väcka skam hos familjen. Och jag orkar inte riktigt att de ska behöva ljuga pga mig. Sen verkar folk lyckas ta livet av sig på behandlingshem titt som tätt ändå så det kanske inte hjälper så mycket som man tror. Jag vet inte. 

Usch, vilket deppigt inlägg. Är bara väldigt trött på att vara i det här måendet och känna mig maktlös. Allting handlar ju om att kämpa hela tiden, och jag gör det gärna med ett leende på läpparna, helt ärligt, för livet ska inte vara nån form av rulltrappa där man bara står och hänger. Det är det inte för någon.
Men när någon har t.ex cancer, och när sjukdomen har tagit över och patienten håller på att dö, så uppmanas man tillslut att släppa taget och få somna in. Man vet när det är tid för att ge upp. Hur vet man det med depressionen? Hur vet man när det faktiskt inte går att göra något åt längre, att sjukdomen faktiskt har vuxit sig för stark och tagit över? När är det "okej" att inse sig besegrad när sjukdomen sitter i psyket?

Skulle behöva ett svar på det.

(Måste bara säga att ingen som läser det här behöver oroa sig för att jag skulle göra något dumt nu, jag är förhoppningsvis bara i en svacka!)