Älskar att sitta utomhus och skriva. Det ger perspektiv på saker och en frihetskänsla. Jag tror jag skulle levt med naturen mer ifrån början. Med närhet till stan, men ändå med stor gård och djur och bär, frukter, blommor, dofter, vattendrag som syns från sovrumsfönstret osv... Älskar att vakna upp på morgonen och se en liten harfamilj med ungar som klumpigt skuttar omkring, eller rådjurskid som är osmidigare än en själv ;)

Men nu tillbaks till verkligheten. Tänker mycket på hur det var att vara inlagd och antar att det är dags att berätta lite om det nu. Särskilt eftersom att det är så många som tvekar eller är rädda för att söka den sortens hjälp. Av någon anledning så inbillar man sig ju att det är något slags misslyckande från ens egen sida att det gått så långt, men det kan det aldrig vara. Inte på det sättet man tror i alla fall. Det är ofta en stor, stor, trasslig hop av anledningar till att man mår som man gör.

Jag var helt emot att bli inlagd. Det blev man inte i min omgivning, man var stark. Inte gråta, inte tycka synd om sig själv, aldrig prata om problem eller analysera ihop. Kanske var det mest för mig det kändes så, men det var för att jag såg hur trötta alla var och hur fullt upp alla hade med sig själva. Såg irritationen som uppstod osv. Vissa märker inte sånt hos andra, en del märker det direkt. 

Efter mycket kontakt med en psykolog skulle det bli sommar och semestertider, men det ansågs att jag inte skulle "överleva" den sommaren. Jag hade ju gett upp om livet i och med att åren gått och inget fungerade, samtidigt som omgivningen jag var i blev stormigare än nånsin innan. 
Det bestämdes att jag skulle få gå och besöka en avdelning som man kunde vara inlagd på, för att få se om det var något för mig - annars kunde jag bara tacka nej och gå hem. Jag gick med på det mestadels för att lugna psykologen som var relativt ung och därför väldigt orolig av att ha en patient som gett upp. Hon märkte det på mig, jag sa det ju inte på det viset. 

Jag kommer till avdelningen. Tittar mig omkring. Helt hemskt är det ju verkligen inte! Men jag kan ändå inte stanna, för jag har ju mitt anseende att tänka på. Aldrig att jag skulle kunna berätta för någon, och i sommartider så umgås man med släkt, familj och vänner. Man hinner inte vara inlagd och det är nästintill omöjligt att dölja det! Lika omöjligt att berätta det. Så nej, jag tackade men ville hem.

- Nja, nu är det ju inte så att du bara kan gå hem. Så fungerar det ju inte riktigt här, berättar en vänlig man i personalen 

- Jodå, ler jag fram, jag är bara här för att titta men det här är ingenting för mig.

- Så säger inte de instruktioner vi har fått. Om du inte stannar här frivilligt så måste vi sätta LPT, säger han vänligt och lugnt. Han är mycket snäll, men det hjälper mig inte just nu.

Jag visste inte vad LPT(lagen om psykiatrisk tvångsvård) var, men insåg ju nu att allt bara var en "fälla". De hade lurat mig hit och nu var dörrarna låsta. Den paniken jag fick då kan jag inte beskriva ens idag. 

Blev visad till ett rum. Skulle dela med en kvinna. Jag kröp ner i sängen och grät för att på något sätt få ur mig all ångest. Vad gör jag nu? Hur tar jag mig härifrån? JAG VILL INTE VARA HÄR!

Det skulle visa sig att jag blev kvar i 2,5 månader. Enbart för suicidprevention. Den här tiden skulle komma att förändra livet för alltid. På många sätt skulle den rädda mig. På andra sätt skulle den väcka en stark låga inombords för att förändra de brister som fanns i vården. Jag hade tur och hade det realtivt bra, men många blev totalt förbisedda och dagarna kantades av att själv rädda folk som försökte ta livet av sig(medan personalen satt på facebook) samt att säga hejdå till utskrivna personer som direkt gick och tog sina liv.

Några av mina livs största upplevelser kommer ifrån denna tid, både de bästa och de värsta. Och vilka människor man mötte! Det var som att vara i en film ibland. 

Ser att det blivit ett långt inlägg så jag fortsätter en annan gång!

Nu har jag mycket tunga tankar igen. Eller tankar kan man nog inte kalla det, det är mer ett vidrigt grepp av ångest som liksom kramar åt hela kroppen så att det blir svårt att andas. Och det släpper tamigsjutton inte! 

Vill göra som en gammal vän, som då och då gick ut på balkongen och bara skrek rakt upp mot himlen "VAD VILL DU MIIIIIIIIIIG?!" Haha, det var ingen långvarig vänskap men jag önskar man kunde uttrycka känslor så som hon kunde... Själv är man ju bara ett skal med ett dolt kaos på insidan. Ingen ordning och reda riktigt!  

Just nu har jag ju i alla fall kommit så långt att jag inte alltid längtar efter att avsluta livet. 
Sanningen är ändå att jag har väldigt svårt att se att det är värt att fortsätta. 
Och sådana här dagar går det inte att övervinna dem känslorna. För mycket minnen som är rotade nånstans inne i ryggmärgen och vaknar till liv kvällar som den här.

Får ta och göra några goda gärningar imorgon så att jag får tillbaks glöden!