Tänker på en psykolog jag hade innan jag bytte mottagning. Jag var i en av de mest suicidala svackor jag haft och hon tog det inte på allvar kändes det som. Antar att det var för att de är vana vid självmordsbenägna patienter som kanske överdriver, men man kan ändå tycka att det borde tas på allvar för säkerhetsskull. Eller verkade jag som en lögnare?

I alla fall, hennes råd till mig för att orka leva en dag till var att koka en kopp te att njuta av när jag kom hem.

Jag ville bara tacka henne för att hon räddat mig. Hur kunde jag missat detta med te? Att njuta av en kopp te – det kan inte misslyckas. Lösningen var funnen och jag var fri ångesten fr.o.m den koppen te. Problemen som fanns löste sig i det kokande vattnet.

Nej, jag ber om ursäkt. Är inte den ironiska typen i skrift. Helt ärligt så minns jag att jag försökte förklara för henne att jag inte riktigt var på en plats då en mysig stund med koppen skulle kunna göra något bättre.

Hon stod fast vid sitt råd.

Jag tappade förtroendet för henne helt och räknade dagarna tills jag skulle få byta mottagning.

Hittills har jag hört många historier om människor som blivit behandlade med samma nonchalans och man undrar ifall det beror på arbetströtta psykologer? Eller tänker de på vad som får dem själva glada en regnig dag? För det går ju inte ihop. Inte blir en akut suicidal patient mindre självmordsbenägen av en kopp te?

Det är alla historier om liknande möten som bland annat får mig att vilja arbeta inom psykiatrin. Snart börjar jag min utbildning, om jag nu klarar av att komma ut i studentlivet igen. Har blivit rekommenderad att vänta, men känner samtidigt att jag behöver göra något som jag kan vara stolt över.

Tänkte uggla av mig lite innan det får bli natt på riktigt här.

Idag har jag varit social igen. Pga det så har jag nu två fikor inbokade. Bra för mig, så att jag inte glömmer bort att vara social med fler än dem vanliga drabbade! ;)

Jag funderar även på att skaffa vovve! :D Har inte bestämt mig för exakt när, men jag vet att det ska ske så snart som möjligt.
Är det något jag saknar så är det att ha en liten vapendragare i alla lägen. Sen att jag gillar stora eller mellanstora hundar gör dem inte mindre till mina små bebisar. 

En problemhund jag tog hand om ett tag, för att träna bort problembeteendena, fick sitta i mitt knä ibland eftersom att vi lärde känna varandra på det sättet när han fortfarande hade sin osäkerhet. När han sen blivit stabil så körde vi såna små sittningar ibland ändå, bara för gosets skull. Inte gjorde det något att han var stor, man fick bara acceptera att ena skinkan halkade ut åt sidan - *rätta till den* - och att den andra skinkan sen for iväg åt nästa håll. Men ååh så glad han var och så mysigt vi hade! 

En sån "liten" bebis skulle jag gärna ha igen och lära den såna där konstiga kommandon som inga andra hundar eller människor förstår, haha. Det är sjukt roligt O:-)

Sen tror jag att närheten är viktig för mig när jag nu inte har klarat av kroppskontakt osv. Visst har jag alltid varit lite utav en ensamvarg i perioder, men det har mest berott på att jag inte insett hur goa människor faktiskt kan vara! 

Skönt att få skriva ett positivt inlägg om planer och framtid. Sånt var en omöjlighet i början av året!