Kom att tänka på en situation då jag var inlagd som inte var så rolig och där jag faktiskt fick dåligt stöd trots att det var ganska allvarligt.

Det var som så att stämningen inne på avdelningen var "som vanligt". Vi var ett gäng som då och då byttes ut en i taget. Allt var relativt lugnt för dem flesta, men så en dag kommer en man in med poliseskort. Vi kan kalla honom Bill. 
Han var glad och dansade och sjöng, flörtade och skrattade högt med alla! En mysfarbror, trodde vi tjejer. Dock lite väl energisk. 

Plötsligt insåg vi att Bill inte var ensam i den mannens kropp. Den delades av det mer aggressiva alter egot som vi kan kalla för Kill-Bill. Man kunde ofta se i ögonen på mannen vilken personlighet som var aktivt för tillfället, och man höll sig undan om Kill-Bill var där. 
Kill-Bill hade en svartare blick. Han kunde bli redigt förbannad utan någon större anledning. Han stal saker, tafsade och var ganska obehaglig. Han kunde tex tycka att man förnärmat honom trots att man inte gjort något. 
Det var inte heller alltid lätt att hålla sig ifrån vare sig Bill eller Kill-Bill eftersom att de båda var ganska så sociala. 

Stämningen på avdelningen försämrades snabbt. Nätterna blev obehagliga eftersom att Kill-Bill ibland vandrade omkring ibland oss då. Vi tog upp detta med personalen eftersom att vi inte riktigt förstod varför det var okej att det var en patient inlagd som skrämde oss andra. Svaret var att han skulle vara på en avdelning för människor med psykoser, men att det där var fullt och att han därför skulle bo här nu. Det fick vi acceptera.
Jaha... Är det okej att låsa dörren till sitt rum då? Undrade vi som fått besök av mannen dag som natt. Svaret blev nej. 

Ingen mådde särskilt bra av det här. Flera patienter ville skriva ut sig eftersom att de kände sig otrygga. Vi pratade med personal igen men ingenting hände trots att vissa av dem förstod och höll med.

Vi var flera som vaknade av att Kill-Bill var inne hos oss på nätterna. Stod och luktade på ens kläder i garderoben, tog klädesplagg stod lutad över ens säng och tittade på en osv. 

För mig gick det väl rätt okej till en början. Bill gillade mig och Kill-Bill brukade tycka att jag var schysst också så länge jag inte var stroppig och avvisande. Därför var jag noga med att inte vara så hård mot honom och höll mig istället undan så mycket som möjligt. En dag stod jag ensam och plockade undan efter att ha ätit en macka. På en sekund, så står Kill-Bill bakom mig med en kniv i handen och och trycker den mot min hals. Inte den vassaste kniven i världen, en matkniv, men ändå obehagligt som sjutton när den är i handen på en som kändes galen. 
Jag är ofta ganska samlad när jag blir rädd, så jag säger med en lagom snäll, lite besviken röst att jag trodde att vi var vänner. Inte vill han väl skada mig, vi som haft så kul ihop här? Nu måste ju något ha blivit fel. 
Man ser nästan hur han kämpar lite mot sig själv, ibland blir trycket från kniven lite hårdare och ibland släpper det som att han ska ta bort den. Jag börjar prata om ifall vi ska gå och göra något kul istället, kanske gå ut eller så? Att att vi måste lägga ner kniven innan personalen kommer och blir arga.
Tänker att han kanske hellre vill göra något roligt än att få problem med personalen och försöker få det att låta som att vi är ett litet team han och jag som måste gömma hela den här situationen för personalen så att vi inte får skäll, typ. 
Det funkar och han tar ner kniven. Jag säger att jag bara ska hämta en sak och går därifrån och låser in mig på en toalett för att lugna ner mig. Är lite skakis och svettig och framförallt yr i huvudet. Väntar där inne tills jag hör rösten av en kvinnlig personal utanför och låser upp dörren, kikar ut och ser att kusten är klar för att säkert kunna nå henne utan att Kill-Bill skulle vara där. Jag frågar om hon vet vart min kontaktperson är, för honom litar jag på, och hon säger att vi kan gå och hämta honom. Jag säger att jag skulle behöva prata med honom en snabbis och vi går in i ett rum. Där berättar jag vad som har hänt och tror att han ska reagera, men istället ler han bara och säger att snart så kommer Kill-Bills mediciner att börja verka, så då blir det nog bättre. 
Jag blev rätt chockad av svaret och frågade
- Jaha? Och hur länge innebär "snart"?
- Några dagar, svarar han.
- Så vi ska gå runt och vara rädda i "några dagar"? Han är ju obehaglig! 
Jag berättar vidare att tre personer är redo att skriva ut sig enbart pga Kill-Bill, men kontaktpersonen sa att jag skulle hälsa dem att hans mediciner snart kommer börja verka.

Ungefär då tappade jag för en stund tilliten till min kontaktperson, och män överhuvudtaget, vände och gick utan att tacka för samtalet som jag ju alltid gjorde annars.