Har haft två tyngre dagar måendemässigt.

När det blir så känns det bara som att jag inte passar in någonstans. Jag fungerar egentligen med i stort sett alla, men av någon anledning så känner jag ingen samhörighet med någon.

Det är rätt läskigt. Man kan inte känna att det finns något som håller kvar en i världen när man känner sig så malplacerad.

Jag vet att många andra jag mött med självmordslängtan har känt något liknande.
Antingen brist på samhörighet/att känna sig hemma i världen,
eller att de känner att de inte kan bidra med något nytt till historien - en känsla av att allt redan är sagt, gjort, skrivet, skapat osv.

För mig är det helt klart, och har alltid varit, det första alternativet.

Det enda sättet för mig att stå emot detta är att se det som en del i en sjukdom. Att inse att det går att bli av med 'tankarna' som egentligen är symtom.

Sök alltid hjälp innan ett självmordsförsök så att du får en chans att bota sjukdomen, antingen genom vårdcentral eller psykakut eller människor omkring dig.