Jahapp, planen att sova gick i stöpet. Ångesten kom men jag tog det lugnt ändå och lät den finnas med på ett hörn. Ingen panik liksom. Inte denna gång, serru :) Den naturliga sömntabletten jag har, fungerade plötsligt inte trots att den aldrig svikit mig innan.

Bestämde mig tillslut för att ta en Stilnoct, vilket jag inte gjort sen i början av året. Den tabletten brukar jag somna gott på. Problemet var bara att jag inte lyckades somna på den heller denna gång. :S

Stilnoct är lite krånglig på det viset. Man har typ en kvart på sig att somna, från och med att tabletten börjat verka, annars blir man den gladaste bollen i världen som får så galet mkt energi och vill studsa runt på äventyr!!

Så blev jag alltså nu. Drog på mig lite fräscha träningskläder. Satte upp håret i en rejäl tofs. Gör thumbs up mot mig själv i spegeln och kutar iväg med Peps Perssons Oh boy vikke vackert väder i lurarna och ska köra världens pass klockan ca 04:00.

Ja, hur gick nu det här. En Vilja lite på lyset på oplanerad träningsrunda i området. Behöver jag egentligen säga något mer?   

Det blev hinderbanor av lekplatser, inte nudda mark över torgets bänkar, bord och stolar och stenar..... slalom-spring, skutt-spring, upp och ner för backar, träd att hänga tag i. Vart jag än såg så fanns så mycket träningsmöjligheter!! Sen körde jag såna där riktiga 100 meters lopp där jag verkligen sprang mitt snabbaste.. Och vann....  

Som tur var fanns det inte många ut vid den här tiden, men ett par härliga personer hann man ju möta   

Japp, imorgon är det jag som berättar att "tvillingsyrran" sov här inatt. För det ska ALLA häromkring veta. Ska ha oannonserade förhör på "när det var som min knäppa "tvillingsyster" var här och sov över" Datum ska sitta solklart för alla. Ska kunna rabblas i sömnen! Som mina lärare alltid sa till mig i skolan.

Och så får jag väl gå runt och hälsa på folk och säga typ "heeej, nu är jag tillbaka. Har det gått bra med hyresgästen?" osv

Allt för att sudda ut min existens i det här området denna natt.

Ska bara banka huvudet i väggen liiite till nu så att jag kanske kan lyckas slockna nångång.

Natti

Måste bara berätta lite snabbt att jag har haft en bra dag. Betydligt mindre ångest än igår, vilket gör mig så himla glad. Den tacksamhet jag känner när ångesten minskar går inte att beskriva. Energin som sparas då vill jag använda till något bra. Det är en regel jag har.

Såna här dagar tillåter jag mig att känna mig stark. Brukar försöka tänka att det är pga att jag har kämpat för ett bättre liv som jag faktiskt har kunnat ha en sån här bra dag. Det hade inte varit möjligt förut, men nu verkar det komma någon slags belöning. Tack vare..? Kan det vara tack vare mig själv? Jo, jag tror att jag har en stor del i det här. Lite så försöker jag se det, och jag hoppas att fler ser det så om sina egna liv.
Alla som kämpar med behandlingar och livsval; när det väl vänder och blir lite bättre - ta åt er för fulla muggar! Den glädjen som kommer då är något som just du har skapat. 

Vi har ju trots allt en rätt stor makt över våra liv, även om en hel del är "lottning". Fått en dålig lott? Fortsätter att få dåliga lotter? Ändra val, byt strategi, spara på aktier istället för att köpa lotter. Investera i dig själv och gör enbart saker som strävar mot den framtid du innerst inne drömmer om. Klyscha på klyscha som i längden verkar stämma.
Det är svårt att tänka långsiktigt när man är på botten. Läskigt också... Ibland känns framtiden så avlägen. Men delmålen är närmre och varje steg man tar för att förbättra sitt liv och sin tillvaro är ett steg som verkligen räknas.

Visst, det är möjligt att ångesten snart slår till, kanske när jag strax går och lägger mig. Men jag ska minnas hur jag kände just i den här stunden då. Och veta att det är möjligt. 

När jag tänkte avsluta livet så var det för att jag inte kunde må bra. Allting hade alltid varit en charad. Min psykolog ville att vi skulle undersöka ifall jag kanske tillhörde dem som inte kan känna sig glada den naturliga vägen. Men nu, efter förändring som inneburit en massa misslyckanden MEN som trots det har följts av någon enstaka seger, så kan jag ju känna glädje. Tack vare dem enstaka framstegen som dykt upp mellan alla försök.

Säger bara ett ord: Woho

God natt

I natt hade jag mer ångest än på länge. Fokuserade helt på att bara somna så att det skulle komma en ny dag.

Då hör exet av sig. En person som inte alltid vill ens bästa, om det inte råkar vara det bästa även för honom!
Jag vet inte vad, men något måste ha hänt eftersom att han bara öste skit över mig. Allting som gått dåligt i hans liv var nu mitt fel. Jag har tydligen träffat massvis med killar. Jag har också lyckats göra alla möjliga slags fel mot honom. Jag är elak som inte litar på honom när han säger att han har förändrats - vilket han sagt många gånger och aldrig har gjort. Osv osv. Sen lade han några riktigt låga kommentarer som är såna som skär rakt in i hjärtat. Sånt som man liksom inte har någon "mur" emot. 

Det samtalet gav mig en slags kortslutning. Jag bokstavligt skakade av att jag blev så ledsen, tror inte det har hänt på flera år, för av någon anledning så trodde jag att vi hade kommit förbi allt bråk nu och all misstro han jämt hade emot mig. 

Det jobbiga är, och säkert anledningen till varför det tog så hårt, är att jag var så osäker på vissa plan när jag först mötte honom att jag tillslut bröts ner till att bli så som han ville. Kunde inte ens umgås med min familj utan att behöva be om ursäkt till honom en hel natt efteråt och bedyra/svära/lova på allt som var viktigt att jag inte hade gjort något annat än att vara med just familjen. 

Samtidigt var han mer eller mindre otrogen, stängde av mobilen och reste iväg, var extremt aggressiv och våldsam, ljög ofta osv. 

Att jag stannade kvar var en gåta, men jag förstår ju nu att efter alla år tillsammans så hade han lyckats få mig att tro att jag helt enkelt aldrig skulle kunna lämna honom. Jag kunde ju aldrig bli lycklig med nån annan, ingen annan skulle kunna älska mig som han - det skulle jag inse och då skulle han absolut inte ta tillbaka mig, han skulle gå under och ta livet av sig - och det vill du väl inte ha på ditt samvete gumman? Osv... 

Eftersom att det var mitt första förhållande och jag inte hade så bra erfarenheter av hur en relation skulle vara så trodde jag nästan på det där. 

För att göra en lång historia kort så kom jag i alla fall ifrån honom tillslut efter att hota med polis osv. 

Problemet nu är att jag inte riktigt kommer ifrån att han kontaktar mig ibland. Och, nu är det skämskudden på, så känns det ibland som att något inom mig tvivlar på att han kanske har rätt. Kommer jag klara av ett "normalt" förhållande? Vill jag ens ha det? Kommer någon att älska mig "lika mycket som han gör"? Har han kanske ändrat sig, som han ju faktiskt säger(återigen)?

Hade bokstavligt talat ont i hjärtat tills jag somnade fram på morgonkvisten. 

När jag vaknade var jag lite tung sådär och satte mig i solen för att äta frukost. Då hör jag grannarna, som är 55-60 år, nåt sånt. De tjafsar på precis samma sätt så som mitt ex gör. Samma misstro till varandra. Kvinnan får sitta och försvara sig medan han överdriver allt och hittar på saker som hon skulle ha gjort trots att hon inte gjort det. Nedvärderar henne med äckliga kommentarer som får henne att låta som en slampa - för att hon hade haft en annan man innan hon träffade min granne. 

Där och då insåg jag att mitt ex med största sannolikhet inte har ändrats. Varför skulle han ha gjort det nu när han inte hade det senaste gången han sa det, för ca 6 månader sen?
Grannparets gräl kändes som att min potentiella framtid visade sig, om jag skulle gå tillbaks till exet. Vill jag sitta där om massvis med år och tjafsa om samma gamla saker? 

Jag skulle definitivt behöva börja med Stesolid, ångestdämpande, igen om jag skulle börja träffa honom. Bara det är ju ett väldigt dåligt tecken?

Det kanske låter helt självklart för dig som läser att valet är glasklart - skit i honom!

Jag kan ju se det rent logiskt. Absolut. Men samtidigt så vet jag nu efter terapi och sånt, att jag inte riktigt lärt mig som barn/ungdom hur kärlek ska kännas. För min hjärna, eller mitt hjärta, tror att kärlek är att vara rätt så hatad egentligen. Sjukt, men nu när jag skriver det så inser jag ju det själv också, att det är så. Haha, vad retard!! 

Nej, jag hade ju bestämt mig för att verkligen satsa på att träffa människor som är glada för ens skull och verkar vilja att man ska må bra. Blev nära vän med killen som jag gick i gymnasiet med, men så vart han som förbytt den där kvällen och det blev ett övergrepp istället. Där föll allting igen och jag tror det är därför jag tvekar. 
Nej, mitt omdöme verkar inte vara det bästa. Bevisligen. 

Innerst inne så tror jag faktiskt ändå på riktig och äkta kärlek. Sån där vacker kärlek som man ser i väldigt få pars ögon, den tror jag kan vara livslång om man hittar rätt person. Måste försöka hålla fast vid det. 

Tyckte jag var duktig som städade och tvättade och var riktigt husfruig så in i det grövsta! Men så bakom tvättkorgen låg det något, självklart visade det sig vara en påse med mina sönderrivna underkläder och skit ifrån våldtäkten.

Minns inte att jag lagt dem där, minns inte så mkt runt just dem dagarna, så blev lite chockad faktiskt. Försöker ju komma förbi allt det där men hjärnan spelar enligt sina egna regler och nu, självklart, så minns man varje detalj igen.

Vad är jag för form av crazy som gömmer undan sånt? Borde kastat det? Lite frustrerad på mig själv nu... Så hoppar in i duschen och loggar ut för ikväll så jag inte blir för klagande i inläggen. Ska ju vara positivt och framsteg härinne! 

Kram på er!

 

Kände hur jag sjönk i måendet och började bli sådär uppgiven, ni vet.

Men så gick jag in på youtube och drog fram massor av karaokeversioner av bra låtar och satt och sjöng, högt(!), till dem ett tag. Nu känns det faktiskt bättre. Lite spänningar har släppt och sångens antidepp-effekt har kickat in en aning. För det har studier visat - att vibrationerna som skapas i kroppen när vi sjunger, påverkar hjärnan på ett sätt som gör oss gladare. En positiv bieffekt! 

Så det är dagens tips, sjung för att få en liten glädjekick! 

Sjunger man dessutom på "rätt" sätt så är det lite fysisk träning i det hela.

     

Sitter på balkongen och kikar ut över gården.
Så kommer det en liten superwoman springandes! Världens sötaste lilla superwoman :)
Hennes pappa kommer ut och de leker Följa John. Han gör lite coola snurrar och hopp och hon springer efter i sin mantel och försöker göra lika.

Allt ser så perfekt ut och jag funderar på hur det hade varit att vara den lilla flickan... BONK! Min tanke avbryts av att hon sprungit rakt in i flaggstången!
Det blev lite tårar men efter mysig tröst hos pappan är allt bra igen.

Först kändes det som att jag bringat henne otur genom att jämföra henne med mig själv   ,
men nu funderar jag på ifall det var en liten läxa jag fick lära mig där.
Hur bra man än har det så finns där alltid en flaggstång att krocka med. Och hur stor yta man än har att röra sig på så ska man ta mig sjutton ändå lyckas träffa den smala, smala flaggstången minst en gång under sitt liv.

Det viktigaste är att man har någon som tröstar en när det händer.

Och har man inte det så går det verkligen att hitta. Det vågar jag lova nu för tiden.

Synd att inte färgerna och manteln syns!

Tänkte fortsätta ungefär där jag slutade i förra inlägget. Framöver kommer det nog mest bli att jag skriver om specifikaa händelser ifrån avdelningen eftersom att dagarna går ihop i varandra efter att man varit där en längre tid och det är svårt att avgöra exakt vilken dag något hände på.

Jag låg alltså i det rum man visat mig till och grät under täcket. Ville inte att någon skulle se att jag var ledsen.  Kände mig väldigt barnslig.
Kvinnan som jag skulle dela rum med var inte där och jag var livrädd för vem hon skulle vara. Inte minst pga att jag hade social fobi vid den tiden som följd av att jag isolerat mig ifrån alla vänner. Anledningen var att jag inte ville att de skulle stå mig nära när jag genomförde det planerade självmordet. Tänkte att det inte skulle bli lika svårt för dem att få beskedet ifall vi inte ens hade kontakt.

Utanför i korridoren gick en vuxen människa och sjöng barnvisor, vilket skrämde skiten ur mig rent ut sagt.

Jag hade fått två kontaktpersoner som skulle hålla lite extra koll på mig och som jag skulle ha möten med ibland. Den ena av dem, en man, var väldigt snäll. Han förstod mig direkt och tillät mig att äta lunchen ensam i rummet, eftersom att social fobin gjorde att jag knappt ens kunde föreställa mig att gå ut i matsalen och äta med en massa okända personer.

Det blev kväll och jag hade hittills bara legat i min säng och gråtit. Jag blev ombedd att stiga upp och sitta i allrummet en stund och gjorde som de bad. Smög in och satte mig i en rätt avlägsen fåtölj. Några hälsade på mig, mest män, andra märkte inte att jag kom.
Jag tittade försiktigt på alla som fanns där, utan att möta någons blick ordentligt. Alltifrån unga till pensionärer fanns där. Män och kvinnor.

Helt plötsligt hörs ett vrål, ett sånt där riktigt dödsångestskrik, och mot mig rusar en svartklädd person med uppspärrade och stirriga ögon. Folk gick åt sidan trots att de redan var en bit ifrån, men jag blev som förstelnad och blundade. Hörde ett krasande ljud och en smäll och öppnade ögonen. Bredvid mig på golvet ligger den svartklädde med den golvlampa, som stått bredvid mig, nu liggandes bredvid sig. Jag inser snart att personen varit ute efter själva lampan, inte mig, och försöker skära upp handlederna med skärvorna ifrån den glödlampa som krossats i fallet. Ett öronskärande larm går och ett helt gäng vitklädd personal kutar emot oss och övermannar den svartklädde som förs bort.
Jag kryper ihop i fåtöljen och kan inte röra mig och inte få fram ett ord. Var så jäkla rädd. Hade trott att den svartklädde var ute efter mig. Vad är det här för ett dårhus? Vad gör jag här? Stackars den svartklädde som mådde så dåligt!

Tårarna komma igen, på grund av chocken tror jag.  Skakade i hela kroppen. Hade aldrig varit med om något liknande innan.

- Kul första upplevelse för dig som är ny! sa en man lite skämtsamt. Trodde att du skulle åka på stryk där!

Jag tittade upp och mötte hans blick, vi började skratta. Det var så skönt! Någon som verkade ”normal”. Några till började prata med mig och förklarade för mig att den svartklädde gjorde sådana försök hela tiden och att de var vana. Vi blev en liten grupp av yngre personer som började prata lite om allt möjligt. Helt vanliga killar och tjejer som verkade trevliga på riktigt.

Kände dock hur min sociala fobi gjorde att jag blev varm och insåg att jag behövde gå undan, så jag tackade för mottagandet och gick mot mitt rum. Lade mig på sängen och begrundade hela min situation.
En kvinna kom trallandes in i rummet, det var min rumskamrat. Hon presenterade sig och var hur glad som helst!
- Vad är du för sjuk då? *smile*
- Depression och så… Du då?
- Bipolär.

Jag hade ingen aning om vad det var. Hon berättade lite och hämtade nåt jag kunde läsa i för att få lite fakta om hennes sjukdom. Hennes sida av rummet var inrett med glada färger och blommor och saker på väggarna. Insåg att hon hade varit här ett tag och att hon nu var i en uppåt-period.

Hon verkade inte farlig alls, så jag andades ut.

Natten kom och jag var rädd för att somna pga att man inte fick låsa dörren. Tänk ifall någon galning skulle komma in medan vi sov? Med hjälp av sömnmedicin så somnade jag i alla fall tillslut.
Plötsligt vaknar jag av att nån lyser med en ficklampa rakt in i mina ögon. Jag kan inte se vem som står bakom och hjärtat hoppade över ett slag.
- Vad gör du?
- Ssh… får jag som svar.

Han går vidare och lyser lite på kvinnan bredvid, sen går han ut.

Förstod inte vad som hade hänt och kunde inte somna om.  Fick veta dagen efter att personalen går rundor om nätterna för att kolla så att ingen av oss skadar sig eller är inne på toaletten och försöker ta livet av sig osv.  Hade varit kul att veta innan så man sluppit sätta hjärtat i halsgropen! :p

Nu har jag dragit iväg igen, så avslutar berättelsen om den första dagen och natten!

EDIT: Vet att jag skrivit att jag vill att andra ska våga söka hjälp, och jag skriver inte om upplevelserna ovan för att avskräcka på något sätt utan för att berätta om hur det kan vara. Önskar helt enkelt att jag vetat vissa saker innan jag blev inlagd så att jag sluppit bli så rädd och chockad, och tänker att det kanske är så för andra också.

Måste också tillägga att jag var på en relativt stor avdelning i en stor stad, varför det kanske var lite extra livat.

Det galna i allt det här var att händelserna på avdelningen för första gången på länge fick mig att känna mig levande. Så på något sätt fanns det nåt positivt i det hela. Adrenlinet gick igång och kroppen var tvungen att sätta igång massor av känslor som jag inte upplevt på väldigt länge. Man vaknade till.
Sen fanns det givetvis lugna dagar också, då man kunde kurera sig på riktigt.

Tankenatt på gång, känner jag. Så jag ska försöka sova bort tiden i stället för att fastna i sorg och sånt. 

Har alltid haft som regel att aldrig önska bort något i mitt liv. Att allting som har hänt har gått att få fram något positivt ur. 
Och jag menar det när jag säger att jag nog inte hade velat vara någon annan trots allt. 
Men, just nu önskar jag att jag kunde få en paus. Få vara lite mer okomplicerad och bara lycklig. Rätt och slätt. En liten stund :)

Antar att det låter klyschigt och att jag verkligen inte är ensam om att känna så. 

Tackar för att sömnmedicin finns att ta när det är som värst. Har ju en naturlig variant med melatonin, som verkligen gör susen. Så man får sussa lite.

Är också tacksam över Lifebyannie och Lainen som stöttar och gör det extra kul att kika in här!

God natt